1930-Bloggen: På väg ned igen
Det vankades en extremt viktig match under gårdagen då Öster tog emot Gefle på Myresjöhus Arena. Vid vinst skulle man gått förbi Gefle och upp på säker mark. På förhand tänkte jag ”nu är det vinna eller försvinna”.
Dagen efter befinner sig en stor besvikelse och tomhet. Det känns som vi redan åkt ur, med fem poäng upp till säker mark och endast en pinne ner till direkt degradering. Dessutom känns det hopplöst eftersom Öster i nästkommande match gästar IFK Göteborg.
Andreas Thomsson sade inför matchen att Öster skulle gå ut och ta tag i taktpinnen. Han trodde förmodligen att Gefle skulle backa hem och ”gå för ett kryss”, som man brukar säga. Men taktikgeniet Peller Olsson och Gävle-laget tog istället tag i takterna på ”Myran” direkt och redan efter fyra minuter kunde gästerna pricka in 0-1 bakom en chanslös Jocke Wulff.
Det är enkelt att klaga på en startelva när det inte fungerat. Men hur ett innermittfält med Elvby/Velic kan få starta är för mig en gåta. Velic är ingen kampspelare som är bra man mot man, och Josef Elvby är bättre på att täcka/riva upp ytor. Detta gjorde att Öster var meter ifrån sina motståndare på mittfältet, vilket gav Gefle stora ytor. Bland de 5 800 närmast sörjande åskådarna var nog den största besvikelsen att laget inte visade upp några tendenser till att vilja spela för emblemet på bröstet genom att inte göra två vitala saker inom fotbollen – springa och vara aggressiva.
Gefle ökade på till 0-2 innan paus och tankegångarna efter första halvleks slutsignal var personligen att det inte kan bli sämre än vad det sett ut i alla fall.
Så fel man hade.
När man inbillat sig att hårtorken gått varm inne i omklädningsrummet tog det bara sekunder in på andra halvleken innan Gefle gjorde sitt tredje mål. Fullständig ridå.
Det håglösa spelet fortsatte och besvikelsen inombords var total.
Öster lyckades ändå reducera till 1-3 och då fick man en ytterst liten strimma av hopp. Det varade inte länge, då Gefle direkt efter gått upp och gjort 1-4 mot ett tafatt försvar.
Att plocka en poäng mot Gefle, två mot Brommapojkarna och noll mot Halmstad denna säsongen är helt enkelt för dåligt. Sex poäng mot Syrianska kan knappast räknas då de varit ”klara” för längesedan.
Någonting måste ske
Efter mycket viktiga matcher på senare tid har Öster inte lyckats göra vad som krävts. Nu har laget fem raka förluster och det känns som någonting måste hända som tillför energi de tre sista omgångarna för att Öster ens ska kunna säkra en kvalplats. Efter gårdagens haveri börjar hoppet tryta hos en majoritet. Att byta tränare kan ge en sådan kortvarig, men ack så viktig effekt. Kontinuitet är svårt att bry sig om just nu, snarare vad som räddas kan. Det tycks emellertid inte vara aktuellt enligt ordförande Sven Johannesson. Rykten om spelare som är missnöjda med tränaren har gått hela säsongen. Jag har ingen aning själv, men jag litar på att ”Kuno” har koll på läget.
En sak är i alla fall säker. Vi är ruskigt trötta på att åka jojo genom seriesystem. Förutom att laget kan åka ned till Superettan kommer ett sedvanligt ekonomiskt stålbad vara att vänta. Nedskärningar i en växande organisation kommer också ske.
Snälla, låt oss inte behöva börja om på nytt – igen.
Hoppet sista som överger
Öster har åtminstone kvalplatsen i sina egna händer, det är lätt att glömma bort. Men hur tacklar truppen fem raka förluster? Risken är uppenbar att det bara fortsätter och man åker rakt ner i Superettan. Det finns givetvis en chans att sätta stopp för det fria fallet. Förhoppningsvis rannsakar man sig själva under landslagsuppehållet och går ut och gör en mirakulös avslutning av serien. Öster bröt senast sin långa förlustsvit mot just Göteborg. Optimisten kan även peka på fakta och säga att man gått rent mot lag från Göteborg i Allsvenskan denna säsongen.
Vi med ett rödblått hjärta kommer inte ge upp förrän den feta damen gått in på sista versen. När vi ses på Gamla Ullevi och stöttar vårt lag vill vi i alla fall se ett tappert försök. Aldrig, aldrig ska vi ge upp. Hur mörkt det än ser ut.
