Östersund – MFF 1-2: Onödigt spännande
Malmö FF såg ett tag ut att defilera mot en bortaseger, men få saker är enkla denna allsvenska säsong. ÖFK reducerade, och även om anstormningen uteblev var slutminuterna nervösa. I alla fall hemma i TV-soffan.
På andra sidan mittlinjen stod alltså Östersund. Detta idag ganska ospektakulära lag, som ju ändå väcker känslor med sin, för att uttrycka det försiktigt, lätt kaotiska historik. ÖFK spelade för övrigt sin första match under ny tränarregim. Fast Östersund vore kanske inte riktigt Östersund om inte även detta omgärdats av viss förvirring kring regler och pappersexercis. Nytillträdde tränaren Amir Azrafshan, närmast från division fyra, har nämligen ingen UEFA Pro-licens. Vilket krävs för att få leda ett allsvenskt lag. Formellt är Azrafshans roll därför assisterande tränare, medan tidigare assisterande Pero Kapcevic är uppsatt som huvudtränare.
En annan intressant inför-match-detalj var att ÖFK hittills kammat noll i sina hemmamatcher i år. Tre förluster på Jämtkraft Arena har det blivit. Sånt är alltid oroväckande. Min känsla är att Malmö FF är det lag som negativa sviter oftast bryts mot. Jag har emellertid inget statistiskt underlag som bekräftar detta, så jag väljer att sluta gaffla om detta och hoppar raskt över till hemmalagets startelva:
Aly Keita – Eirik Haugan, Noah Sonko Sundberg, Thomas Isherwood, Kalpi Outtara – Isak Ssewankambo, Rewan Amin, Ludvig Fritzson – Felix Hörberg, Simon Kroon – Jordan Attah Kadiri.
Ett par före detta Malmöspelare i Kroon och Ssewankambo där, alltså.
Jon Dahl Tomasson gjorde två ändringar jämfört med laget mot Norrköping. Ut med Bachirou och Berget, in med Antonsson och Bonke. Det innebar följande:
Dahlin – Larsson, Ahmedhodzic, Lewicki, Knudsen – Bonke, Christiansen – Antonsson, Toivonen, Rieks – Kiese Thelin.
Första halvlek
Bra start! Östersund kom inte över mittlinjen under inledningsminuterna, och det borde nog varit mål redan efter tre minuter. Toivonen serverade Antonsson, som krutade på mot närmsta stolpen. Keita räddade med benet. Inget katastrofavslut på något sätt, men reprisen visade att bortre delen av målet såg väldigt tom ut.
Vi hade inte hunnit upp till tio minutersstrecket innan nästa jättechans brändes. En finfin, curlad frispark från Christiansen möttes av Ahmedhodzic, som fick se sin bredsidesvolley ramma ribban. Kiese Thelin fångade upp returen, men fick bara halvträff och bollen kunde rensas undan strax innan mållinjen.
Sedan avtog det. Lågt tempo, och Östersund föll långt ner i banan. Avvaktade. Man lät Knudsen promenera långt in på egen planhalva innan det sattes in någon press. I mitten var det trångt, och de få gånger vi provade inlägg blev det ofarligt. Någon gång emellanåt lyckades Östersund sticka upp, antingen genom snabba omställningar eller genom att såga sig genom vår press med Rewan Amin som huvudsakligt nav.
Men ändå, finfint fyra-mot-tre-läge för oss då halvtimman just var passerad. Christiansens passning ut till höger var inte perfekt, Antonsson valde att vända bort från mål och så rann läget ut i sanden. Fast som det blev gjorde det inte så mycket. ÖFK slarvade i uppspelet i sekvensen därpå, och Lewicki slog fram bollen till Bonke som direktskarvade till Christiansen. Bättre boll på Antonsson den här gången, och en bollen snett inåt bakåt. Den ytan täcktes inte av det just då oorganiserade ÖFK-försvaret. Där fanns istället Ola Toivonen, och han kunde bredsida in sitt första allsvenska mål sedan 2008.
1-0 till Malmö, men knappast en öppnare matchbild. ÖFK låg kvar och avvaktade i sina positioner, och försökte ställa om när tillfälle gavs – som till exempel när Knudsen och Rieks missuppfattade varann och Knudsens lilla petning i djupet enkelt kunde hämtas av ohotade ÖFK-spelare.
Och Östersund var inte ofarliga – Ahmedhodzic täckte undan Fritzson i sista sekund och kort därpå sprang Simon Kroon sig till ett hyfsat läge. Det föregicks av att Toivonen misslyckades med en tvåfotare, och Kroon satte, med sitt fina steg, fart från mittplan. Det avslutande vänsterskottet gick dessbättre mitt på Dahlin.
Vi gick till paus i ledning, efter en halvlek där vi var bättre än Östersund – men hade det svårt att dyrka upp det samlade försvaret. Vårt eget försvar skötte sig bra; Lewicki kändes lugn och fin som mittback. Kiese Thelin hade det däremot jobbigt i andra ändan av plan. Han stångades i sedvanlig stil, men hade svårt att få fast bollen och fick oftast se sig duellbesegrad av Thomas Isherwood.
Andra halvlek
Efter några intetsägande första minuter tog vi ett rejält tag om taktpinnen och presterade vår bästa period i matchen. Vi skapade tryck, hörnor, och borde gjort mål i 53:e. Återigen frispelades Antonsson av Toivonen, och återigen valdes passning. Den här gången hamnade bollen hos Rieks, som i nästan-öppet-läge sköt på täckande försvarare.
Men tvåan kom i 57:e. Antonssons misslyckade skottförsök täcktes ut ur straffområdet, men där mötte Anders Christiansen med en stensäker bredsida i bortre burgaveln. Ett härligt andravågsmål.
Tvåmålsledning mot ett bottenlag, och klara tendenser till att klasskillnaden började lysa genom: det här kunde väl bara sluta på ett sätt? Jodå. Såklart. Nästa stora händelse blev givetvis ett Östersundmål. Dessförinnan hade Bonke blivit varnad för en lite oborstad satsning, och Ola Toivonen hade ersatts av Erdal Rakip. Även ÖFK hade bytt – Nebiyou Perry hade kommit in för Kroon. Och denne Perry låg bakom reduceringen. Han fick bollen nere i hörnan av straffområdet, toklurade en glidtacklingstäckande Antonsson och tunnlade Ahmedhodzic med ett lågt och ganska löst inspel. Inne i mitten sträckte Lewicki sig efter bollen och höll på att stöta in den i eget mål. Dahlin reflexräddade, och returen gick till Ludvig Fritzson. Hans skott gick också på Dahlin, men bollen studsade in i burgaveln. Ett insläppt mål med många arketypiska och klassiska egenskaper: skräpigt, onödigt, klabbigt, missflytsbetonat och fult.
Suckar och svettiga handflator hemma i TV-soffan. Jon Dahl svarade med att ta ut Rieks och Antonsson och sätta in Jo Inge Berget och allsvenske debutanten Amin Sarr.
Några hafsiga och ostrukturerade minuter följde. Många tappade bollar, frisparkar och spelare som blev liggande.
Med tio minuter kvar var känslan allt mer att vi tagit tillbaks kontrollen. Laget såg, med handen på hjärtat, inte alls särskilt ängsligt ut. Och kanske borde vi avgjort, till exempel när Berget och Christiansen växelspelade men Sonko Sundberg lyckades peta undan i absolut sista stund.
Östersundanfallen var inte många. Men kändes ändå otäcka. De kom nära, och till och med in i, straffområdet lite för enkelt. Det brände dock aldrig till på allvar. Ett skott över av Felix Hörberg i 86:e var egentligen det som var närmast.
Istället borde nog Malmö FF gjort ett tredje mål. Kiese Thelin var fri i 88:e, men vände inåt för att kunna skjuta med sin höger och blev istället avväpnad. Minuten efter krutade Amin Sarr bollen i burgaveln.
Några fler mål blev det inte.
Och även om känslan så här direkt efteråt är en viss skakighet, får det ändå konstateras att vi vann rättvist. Vi hade mest boll, mest chanser och klart mest avslut – 17-6 i vår favör, lyder statistiken. Lite dystert dock att bara fyra av dessa träffade mål.
Spelarkritik då?
Dahlin har inte mycket att göra. Såg stabil ut och är såklart helt chanslös på målet, även om han är nära att mirakelrädda. Mittförsvaret missar vid målet, men klarar sig annars fint. Tycker ytterbackarna gör en godkänd insats, även om det på något sätt känns som om de är lite försiktiga, som om de inte riktigt vågar släppa på handbromsen.
Bonke tenderar ju att ibland ta för många touch för min smak, men det var det mindre av idag. Snabbare spel från honom. Glädjande. Christiansen är förstås viktig, återigen målskytt, men också några felpass. Rieks syntes inte så mycket, och Antonsson hade nog behövt göra mål – det där självklara målskyttsflytet har han inte just nu, men han lyckades i alla fall med ett par framspelningar. Toivonen stod, förutom målet, för ett par härliga precisionspass framåt. Ser minst sagt lovande ut inför fortsättningen. Kiese Thelin kommer däremot inte till idag. Trenden från första halvlek fortsatte i andra: Isherwood vann oftast duellerna.
Spännande inhopp från Amin Sarr! Företagsam (som man brukar säga), några fina aktioner och inga mil från att bli målskytt.
Kalmar nästa, redan på söndag. Hoppas det där jag inledningsvis skrev om brytande av negativa sviter fortsätter att vara fel. De har fem raka förluster nu, nämligen.
Norrköping fortsätter att ånga på i toppen. De har nu sju poäng ner till det jagande kopplet. Bara att lyfta på hatten.
Och i alla fall: Det viktiga idag var de tre poängen. Nu är Malmö FF ett av sex lag på 13 poäng. Och vet ni? Tabellraden 3-4-1 är samma som vi hade efter åtta rundor 2004. Inga jämförelser i övrigt, men det var ju ett år som slutade lyckligt.
