Östersunds Fotbollsklubb kommer fortsätta vara något att räkna med!
Efter en framgångsvåg på många år upplevde ÖFK en jobbig tid för första gången på lika många år i upptakten av Allsvenskan 2018. Strax före VM- uppehållet vände det. Men sedan följde den jobbigaste tiden på länge, i alla fall för oss supportrar, när en efter en lämnade klubben.
Under uppehållet har ÖFK tappat flera tongivande spelare och en stor del av ledarstaben. Det var en nystart på riktigt när Allsvenskan startade om. Det var också nu det riktiga raset skulle komma. Det var kört. Sagan var över. ÖFK skulle ner i någon slags avgrund och inom några år spela i division 7. Typ. Känner ni igen snacket från Europa League? Men tuffa utmaningar är något ÖFK brukar kunna hantera. Den här utmaningen är nog tuffast av dom alla ändå. Att kunna fortsätta leverera bra resultat och jaga ligatiteln med ny ledarstab mitt i säsongen och dessutom utan tidigare framstående spelare. Den gamla klyschan ”dags för andra att kliva fram” är mer aktuell än någonsin i ÖFK. Första matchen i omstarten var mot vårens suveräner Hammarby på bortaplan. Seger med 1-2. Sedan väntade regerande mästarna Malmö FF på bortaplan. Kryss 1-1. Fyra poäng på dom matcherna är klart godkänt och vi hakar på toppen på riktigt. Så började alltså ”raset”. Det är såklart alldeles för tidigt att se något facit. Men att spelare kommer och går, och även tränare, det är knappast något nytt. Inte ens i ÖFK.
Att vinna eller ta poäng när man spelar dåligt brukar också vara en styrka brukar man säga. Det var precis det som hände i Malmö. Aly Keita gör flera fantastiska räddningar när försvarsspelet inte fungerade. Han räddade och skällde, räddade och skällde. Än så länge är Saman Ghoddos kvar i laget, med en läcker frispark ordnade han en poäng. Det är bara hoppas han stannar så länge som möjligt.
Ian Burchnall passar bra in i ÖFK, det kändes rätt från början. En påläst och noggrann tränare med ungefär samma spelidé som Graham Potter. Burchnall visade också prov på fingerfärdighet mot Hammarby. Ett dubbelbyte vid 0-1 efter 58 minuter. Då vände matchen på ett par minuter. Finns en hel del likheter med Graham och Ian, men man ska inte jämföra för mycket heller. Graham Potter är Graham Potter och Ian Burchnall är Ian Burchnall.
Ni som läser mina texter vet att det tar emot för mig att hylla Hosam Aiesh. Men han har verkligen mognat. Det är fantastiskt kul att se. Han är en av alla dessa ”andra som får kliva fram”. Noah Sonko Sundberg, Ludvig Fritzson är andra namn. Det finns kapacitet på bänken. Men med tanke på vilka spelare som lämnat och kommer lämna (läs Ghoddos) så måste det nog denna gång komma in ett par ”färdiga” spelare. ÖFK:s filosofi har ju annars varit att värva för att utveckla spelaren. Vi supportrar väntar naturligtvis otåligt på nyförvärv. Det liksom kliar i en. Våran scout representerar dessutom Swansea nu. Henrik Bellman är ett spännande nyförvärv, men knappast en färdig spelare för toppnivå i Allsvenskan. Eller? Ska ärligt erkänna att jag aldrig hört talas om människan men efter att läst på lite grand så inser jag att ÖFK fortfarande är en attraktiv klubb att komma till och att ÖFK kan hitta bra spelare.
Det jag egentligen vill komma till är helt enkelt att trots allt snack om att ”det är över” tror jag på en ljus framtid för ÖFK. Det finns egentligen ingen anledning att tro något annat. Det har även inledningen av höstsäsongen visat. Nu tar vi tre poäng mot Trelleborg!
