Oväntade övergångar vi minns – del V
Det har blivit dags för den sista delen i artikelserien där vi minns tillbaka till svenskkopplade övergångar genom åren som stuckit ut från mängden.
Så var vi slutligen framme vid den sista delen av den här artikelserien – som verkar ha väckt en del intresse och engagemang. Således kan undertecknad redan nu utlova att det inom en snar framtid kommer dyka upp en internationell variant.
I den här artikeln kommer vi dock fortsatt fokusera på övergångar som överraskat under 2000-talet och som involverat antingen svenska spelare eller svenska klubbar.
För dig som är intresserad av att läsa föregående tre delar finns de länkade i botten av den här artikeln.
* * *
Ibrahim Ba – från klubblös till Djurgården (februari 2005)
Vi inleder med ett av de profilstarkaste namnen som någonsin huserat i allsvenskan. Ibrahim Ba hade under 90-talet representerat det franska landslaget och dessutom tillhört klubbar som AC Milan, Marseille och Bordeaux. Att Djurgården plötsligt meddelade att han skulle träna med laget kom därför som en enorm överraskning.
Ba hade vid det här laget haft några tunga år bakom sig och kände ett stort behov av något nytt i hopp om att få fart på karriären. Djurgården imponerades av vad man såg under hans tre veckors långa provträning och bestämde sig för att erbjuda honom ett kontrakt som var giltigt över de två kommande säsongerna med option på ytterligare ett år – vilket fransmannen med rötter från Senegal accepterade.
Förväntningarna var av förklarliga skäl skyhöga när seriespelet drog igång och till en början gjorde han det helt okej utan att på något sätt glänsa. Men ju längre säsongen led, desto svårare hade han att hävda sig jämfört med sina konkurrenter och speltiden blev allt skralare samtidigt som småskador avlöste varandra. Detta gjorde att han under sommaren funderade på att riva kontraktet, men valde till slut att stanna säsongen ut – dock utan att sätta några avtryck i positiv bemärkelse – och fick därmed vara med och fira SM-guld.
Nästan exakt ett år efter att han skrivit på för Djurgården meddelade klubben att parterna går skilda vägar. Otroligt nog blev hans nästa klubbadress AC Milan, vilket också blev den sista innan karriären var till ända.
Sebastian Eguren – från Villarreal till AIK (februari 2010)
Från firad och älskad till hatad och mordhotad. Anhängarna till Hammarby tog det inte lätt när deras tidigare publikfavorit presenterades av stadsrivalen AIK och missnöjet lät inte vänta på sig då ett gäng tog sig till en AIK-träning för att hota honom till livet.
För den som inte har minnet i behåll eller är för ung för att komma ihåg hade Eguren en kort men fantastisk sejour i Hammarby och betraktas än i dag som en av klubbens bästa spelare genom tiderna. Detta fick självaste Villarreal att öppna plånboken och köpa loss mittfältaren för ett mångmiljonbelopp. Men när speltiden blev mindre i Spanien och VM närmade sig kände han sig manad att hitta en klubb där han var garanterad speltid i hopp om att spela till sig en plats i Uruguays trupp till mästerskapet i Sydafrika.
Lazio uppgavs vara nära att lägga vantarna på honom, men affären gick i stöpet och valet föll till slut på AIK. Således kunde de regerande svenska mästarna presentera en riktig bomb inför den nya säsongen och hysterin var total. Men det blev aldrig någon succé och under sitt dryga halvår i ”Gnaget” noterades han för sju framträdanden utan att hitta nätet en endaste gång. Naturligtvis en enorm besvikelse då han var tilltänkt som navet i laget.
Fyra år senare berättade Eguren i en intervju med magasinet Offside att hans stora dröm var att en dag få återvända till Hammarby då han trivdes utomordentligt bra där. Det förblev dock just en dröm och det kanske är bäst så då han garanterat inte välkomnats tillbaka med öppna armar i Bajen.
Teddy Lucic – från Bayer Leverkusen till BK Häcken (december 2004)
Efter att ha spenderat tre säsonger i superettan hade Häcken nu lyckats ta steget tillbaka upp till den svenska fotbollens finrum och klubben var fast beslutna om att man en gång för alla skulle etablera sig där.
Det var nog dock ytterst få som hade räknat med att man skulle lyckas förvärva en svensk landslagsförsvarare i form av Teddy Lucic. Mittbacken med ett förflutet i både IFK Göteborg och AIK – samt meriter från spel i Premier League, Serie A och Bundesliga – hade beslutat sig för att lämna Bayer Leverkusen och återvända hem till Sverige. Blåvitt pekades ut som favoriter att plocka in honom – trots att han lämnade klubben under uppmärksammade former då han gjorde det som Sveriges första bosmanfall – men ratades för den lilla svartgula föreningen belägen på Hisingen.
Där var han under tre säsonger en viktig pjäs i försvaret innan han gick vidare till Elfsborg, som blev hans sista anhalt i karriären som spelare. Fotbollsvärlden har han dock inte lämnat då han i dag är verksam som ungdomstränare.
Erdal Rakip – från Benfica till Crystal Palace (januari 2018)
Få spelare kan titulera sig som en mer tvättäkta himmelsblå malmöit än vad Rakip är. Född och uppvuxen i Malmö började han spela fotboll i stadens största fotbollsförening när han bara var fem år gammal. Via klubbens fotbollsskola tog han sig hela vägen till a-laget och var med om att vinna hela fyra SM-guld innan han ansåg sig vara redo att ta nästa steg i karriären och testa sina vingar utomlands.
Mittfältarens kontrakt hade nyligen löpt ut när han i början av det nya året klev ombord på ett flygplan med destination Lissabon. Där undertecknade han ett kontrakt med Benfica och skulle alltså nu försöka slå sig in i det portugisiska storlaget – trodde man. Men innan klubben hunnit presentera svensken som sitt senaste nyförvärv gjorde Crystal Palace det (!).
Engelsmännen lät meddela att man lånat in Rakip under resterande del av säsongen och tränaren Roy Hodgson – med ett förflutet i MFF – motiverade övergången med att truppen behövde breddas. Men efter bara ett par veckor kunde den rutinerade tränaren konstatera att Rakip inte höll måttet för Premier League och det blev inte så mycket som en minuts speltid på de brittiska öarna.
Det blev det inte heller när han återvände till Benfica och bara ett år efter att ha lämnat sin moderförening valde Rakip att återvända hem. Där vann han under fjolårssäsongen sitt femte SM-guld och tar sikte på att bräcka Thomas Ravelli som är den spelaren med flest guld då han under sin karriär vann allsvenskan vid nio tillfällen (varav han besitter åtta medaljer).
Bojan Djordjic och Martin Mutumba – från AIK till Videoton (juni 2010)
Vi sätter punkt för den här artikelserien med något så ovanligt som en dubbelövergång. Detta då Bojan Djordjic och Martin Mutumba mitt under brinnande säsong lämnade AIK för att fortsätta karriärerna i Ungern – vilket fick många att höja på ögonbrynen.
De båda spelade tunga roller när AIK efter elva års väntan 2009 titulerades svenska mästare efter att ha vunnit den rafflande seriefinalen mot IFK Göteborg i den sista omgången. Duon företrädde klubben med en kaxig och frispråkig stil som andades ”Gnaget” rakt igenom – vilket gjorde dem till stora publikfavoriter.
Förutom att vinna seriespelet tog man även hem svenska cupen samt den efterföljande supercupen efter att ha besegrat IFK Göteborg ytterligare två gånger. Hybrisen i Solna var inför den kommande säsongen lika stor som baksmällan skulle visa sig bli. För i stället för att försvara guldet radade förlusterna upp sig och när det blivit dags för sommaruppehållet hade man med nöd och näppe lämnat jumboplatsen för kvalplatsen.
Nu var goda råd dyra och stora åtgärder var tvungna att ske för att inte riskera en ödesdiger nedflyttning. En av åtgärderna blev att sälja guldhjältarna Djordjic och Mutumba – mot deras egen vilja – till samma klubb i Ungern – nämligen Videoton FC. En destination som inte är den vanligaste ett halvår efter att som tongivande spelare vunnit trippeln, men det mest häpnadsväckande var ungrarnas motivering till varför man värvat duon.
Klubbdirektören gick ut och jämförde Djordjic med Roberto Baggio och Mutumba med Ronaldinho. Detta utan att någonsin ha sett dem spela så mycket som en sekund (!). Att det hela slutade med ett enda stort praktfiasko kom därför inte som en överraskning.
* * *
Läs gärna även:
Oväntade övergångar vi minns – del IV
Oväntade övergångar vi minns – del III
Oväntade övergångar vi minns – del II
Oväntade övergångar vi minns – del I
