Overkligt!
Att beskriva onsdagskvällen har redan gjorts eller åtminstone har det gjorts försök till att sammanfatta det ofattbara. Det går inte, ord kan omöjligt göra en sådan afton rättvisa.
Det känns fortfarande overkligt. Jag vet, det är ett lika slitet uttryck som att Malmös avancemang är bra för svensk fotboll. Men faktiskt, jag har svårt att identifiera mig med denna bombastiska framgång. Att allt detta plötsligt är en del av mitt intresse, Champions League.
Jingelhymnen, Lagerbäck-analyser och avsparkstid 20.45 mitt i veckan. Är allt detta plötsligt också mitt?
Jag, som känner mig mer hemma i 0-0 mot Gefle och bogeyteams från Hisingen har lite svårt att begripa att 2-0-målet i onsdags… Jo, det var mitt lag. Det stämmer liksom inte.
Jag kan inte minnas något liknande i mitt eget personliga Malmö FF-bibliotek. Inte ett sådant mål, i en sådan match, mot ett sådant motstånd. I nittonde minuten, från en spelare som har haft det tungt med målskyttet hela säsongen. Jag kommer helt enkelt inte på ett bättre ord än overkligt.
Att Malmö FF är på en annan än nivå än Manchester United, Inter och FC Köpenhamn har man ju vant sig vid, men… Ja, ni fattar. Vi lottas mot spanska, italienska och grekiska mästarna och det tas emot som… Lagom svårt? Och att Emil Forsbergs ack så viktiga reduceringsmål i bortamötet skulle visa sig bli betydelselöst... Kanske inte overkligt, men rätt så otippat.
Vägen sägs vara viktigare än målet. Nu är vi framme och måste börja bygga en ny väg för att fortsätta utvecklas och drömma vidare. Klubben verkar redo. Frågan är om jag är det, eller om jag behöver veva youtube-klipp i några månader till för att smälta det här.
Dagen efter avancemanget bar jag en himmelsblå tröja med klubbskölden på bröstet. Jag brukar inte klä mig i uppebara MFF-färger på arbetstid. Mest för att jag inte behöver bevisa något, lite för att det känns som en tom gest i speedwaystaden Motala. Kanske drar jag mig lite för att mitt MFF-intresse automatiskt ska bli ett allmänt samtalsämne, jag har inget behov av att diskutera mitt val av lag med andra. Eller så börjar jag bara bli gammal…
Nu kändes det så självklart. Jag har varit glad, lycklig och segerrusig förr tack vare Malmö FF. Men igår kände jag framför allt en uppriktig stolthet över vad klubben har lyckats med. Stolt över den organisation som Malmö FF har blivit, med genuina malmöiter i ledande positioner och utan miljardmäktiga investerare över sig. Stolt över hur föreningen tacklat med och motgångar de senaste femton åren. Stolt över hur Daniel Andersson redan framstår som en erfaren och medveten sportchef. Stolt över hur lätt Staffan Tapper kan dominera och leverera i en tv-studio.
Stolt över hur Markus Rosenberg kan skina i en MFF-tröja. Stolt över hur Pa Konate tunnlade sig in i offensivt straffområde i den 30e minuten. Stolt över hur jäkla glad Magnus Eriksson blir när Malmö vinner. Stolt över Halsti vars fotbollsmässiga insats endast överträffas av hans minspel. Stolt över att Malmö kan byta in spelare som Mehmeti, Kroon och Cibicki för att stänga matchen.
Stolt över den värme och gemensamma kraft som får ett stadion att koka och vibrera, detta i Sveriges så kallade mest segregerade stad. Stolt över uppslutningen, stödet och tacksamheten. Stolt över att föreningen Malmö blir mer och mer synonym med staden Malmö.
Och då var jag inte ens där. Till er som var det, på eller utanför plan… Tack!
