Tack Pablo, tack som fan!
Pablo Jesus Piñones-Arce, en av mina alla tiders Bajenfavoriter, får ej förnyat kontrakt med klubben. Den 34-årige forwarden har därmed gjort sin sista kamp i Hammarbyskjortan och det är då på sin plats med en summering av denne så starke karaktärs karriär. Pablo har rört om våra känslosvall både en och två gånger genom åren. Åt flera håll. Här kommer några av mina starkaste minnen av hans tid i Bajen.
Jag börjar från början. Jag är inte säker på vilken match det var men det måste varit typ i Februari 2002. Då lirade man försäsongsmatcherna på Stadshagens grusplan.
Dessa matcher påminde mycket om varandra. Halvrisigt passningsspel, inte minst pga det stenhårda underlaget. Allmänt kasst lir och inte mycket till överraskningsmoment i spelet. Därför minns jag så tydligt det som gjorde min dag den gången.
Den unge killen som kommit som ungdomsproffs till Bajen under sommaren från italienska Venezia såg lika bolltrygg som företagsam ut. Han blev matchad ganska flitigt av den nye tränaren Anders Linderoth under vintern. Så även denna dag.
Bajen bygger upp ett anfall på högerkanten, ett utåtskruvat inlägg når Pablo, bollen har lite för mycket skruv i sig och den hamnar strax bakom honom ungefär vid straffpunkten. Vad fanns det för alternativ? Nicka bak den till en mittfältare? Skarva den vidare? Försöka ta ned bollen felvänd? No compadre, Pablo drar till med en tvättäkta bissa. Det går ett sus av beundran från den frusna publiken följt av rungande applåder.
Jag minns inte om den gick över eller utanför, det blev i alla fall inte mål men Pablo hade gjort sitt första intryck på oss som var där. På tricken hem snackades det nästan utslutande om grabben som förutom bissan även gjorde nån kasse och var allmänt grym. Vad månde bliva?
Programbild 2002
En annan sak som jag kommer minnas spelaren Pablo för är hans många sköna intervjuer. Någon gång var det en journalist som efter en match en stekhet sommardag fick sig en skopa efter att ha frågat honom om det inte var jobbigt att lira i den rådande värmen.
Pablo svarade något i stil med att det alltid gnälls på vädret i det här landet. På vintern är det för kallt och på sommaren är det för varmt eller tvärtom. Han påtalade att han överlåter sådant till andra och koncentrerar sig på att lira fotboll.
Det var bara en av många, finns inte plats att ta upp fler…tråla youtube är mitt tips.
Ett par gånger har jag haft turen att träffa honom. Bland annat förra gången det blev klart att han ej fick nytt kontrakt, (Man signade då Toni Nhleko i stället, kanske inte Hammarbys smartaste drag i historien?) i november 2006.
Jag var då tränare för Örnens FF, förortsklubb från Sätra. Varje år hade vi en avslutning för alla spelare i klubben, typ 120 barn. Då brukade vi försöka locka dit en känd fotbollspelare för att dela ut Sanktanmedaljer och diplom till spelarna.
Någon vecka innan det årets avslutning åkte jag till Årsta och frågade Pablo om han kunde tänka sig att ta på sig uppdraget. Han sa att det lät skitkul och svarade ja inom en nanosekund. Vi bestämde mötesplats utanför Sätraskolans matsal där alla ungarna skulle samlas i väntan på den för dem hemlige prisutdelaren.
Lite nojjig inför detta så ville jag tidigare på dagen försäkra mig om att han verkligen skulle dyka upp. Jag ringde ett antal gånger under eftermiddagen utan att få svar. Fan!, tänkte jag. Han har ångrat sig och glider undan. Vilken jävla lök! Jag hann svartmåla honom från topp till tå innan han ringer någon timme före utsatt tid. Han säger att han precis avslutat en dag av möten för att hinna i tid till prisutdelningen.
När han slog på mobilen såg han att han hade 8(!) missade samtal från mig och undrade om det hänt något? Hyfsat Pinsamt…
Ett par dagar senare offentliggjordes det att han var klar för danska Vejle. Utan att veta så kan man ana att det var möten beträffande det han hade avslutat…
Pablo kom till Sätra på exakt tid och Pablo var verkligen där. Han skrev hur många autografer som helst och svarade på alla frågor som barnen hade. En ödmjuk och fin kille som bjussade på sig själv men som samtidigt hade en tydlig integritet. En förebild för såväl idrotten som Hammarby.
…
Pablo skriver autografer i Sätraskolans matsal 2006
När jag går igenom det statistiska så ser jag att han lirat drygt 120 fighter för Bajen, jag måste erkänna att jag trodde det var fler, känns som han varit med forever. Det är ett gäng spelare som lirat lika många matcher eller fler men som inte lämnat hälften så stora avtryck. Jag vet inte vad det är men det är något som är jävligt mycket Bajen med Pablo. Så är det bara.
Ett gäng sköna baljor har det blivit på vägen. Fina assister likaså. Alltid laget först. Minns hans passning till Mål-Micke mot Enköping i den berömda utklassningen 2003 extra starkt. Ett mål som gör varje vettig ungdomstränare glad. Laget före jaget.
En annan sida av Pablo är hans passion för uppgiften och att alltid ge 100%. Ett temperament som ibland resulterat i missgynnsamma situationer för honom. Speciellt med oss bajare när han representerat andra föreningar.
Det fanns tveksamheter bland både en och annan supporter när han skrev på för Bajen igen 2014. Kärlek och hat går hand i hand som ni vet.
Men en halvtimme in i hemmapremiären mot Degerfors inför ett smockat Nya Söderstadion var de tveksamheterna som bortfönade. Då stänkte Pablo upp sin andra kasse för kvällen till 2-0. Denna gång i kryllan efter en patenterad vändning i straffområdet. Lite som med vädret, han överlåter gnäll och vältrande åt andra och koncentrerar sig på att spela fotboll!
Alltid med en proffessionell inställning. Blir han kallad till att spela sittande mittfältare i U21 borta mot BK Bonnhåla så kommer han dit och lirar. Inget jidder liksom. Inga divalater så långt ögat når.
Jag vet inte vad som väntar runt hörnet för honom nu. Om han nu på ålderns höst inte söker sig till någon annan klubb för spel så är min förhoppning att han blir engagerad inom Hammarby fotboll med andra sysslor. Om inte nu på studs så i allas fall i framtiden. Jag tror han sitter inne på fina tränaregenskaper den mannen.
Jag vill avslutningsvis tacka honom, tacka för en mycket hedersam insats för klubben och att han skapat fina minnen för oss fans att bära med oss. Han kommer att vara saknad. Vi ses på läktaren, Pablo. Lycka till med allt!
