Per Krusell: "Det gäller att hitta energin och viljan att göra mål"
Per Krusell har skrivit en krönika om sina känslor kring nuvarande läge i division 1 södra.
Tabelläget ser ljusare ut. Vi är bara fyra poäng ifrån att leda division 1 södra. Tre av dem kan vi ta in då vi möter Oddevold hemma. De kvarvarande matcherna ser inte heller så tunga ut på så sätt att vi har hemmaplan när vi möter de bästa lagen: Oddevold, Trollhättan och Eskilsminne. Det känns som att det, rent statistiskt, skulle kunna gå vägen, speciellt som vi inte förlorat mer än två poäng sen sommaruppehållet och, på så sätt, är på g.
Nu är det dock inte så jag känner: jag känner inte den optimism jag rent statistiskt borde känna. Det jag brottas med är hur jag upplevt de senaste matcherna. Matchen borta mot Ljungskile var rent ut sagt ångestframkallande. Spelet stod still och det var först de sista tio minuterna som jag såg den där riktiga viljan och frenesin att göra mål för att vinna matchen. Innan dess syntes inte energin. Det var sen fantastiskt att vi slog Lund hemma med 2-0. Men Lund var det bättre laget. Sist mot Vänersborg, ett bottenlag, var vi det bättre laget men efter vårt ledningsmål gick spelet åter i stå. Vi hade kunnat vinna med 5-0 men försvarade istället 1-0, vilket som tur var höll. Vår målskillnad är fortfarande bäst i serien, eftersom vi tidigare gjort mycket mål, men Trollhättan ligger nu bara ett mål efter: de har gjort lika många som vi men släppt in ett mer. Trollhättan, ja. Och Oddevold, och Lund. Jag följer dem på Ettan Play och detta är ett ytterligare skäl att jag är orolig: de lagen ger andra vibbar. De ser alla ut att gå in i matcherna och genomföra dem med ett jävlaranamma. De springer och springer, visar sig för medspelare och det höga tempot ger resultat. Det är också jävlaranammat som jag tror i slutändan kommer avgöra poängställningen i serien. Vi måste tillbaka till samma typ av inställning och matchgenomförande. Gör vi det är vi bäst i serien. Men på sistone, utifrån det spel vi presterat, ser jag det bara glimtvis och alltför sällan.
Jag brukar inte luta mig mot psykologiska faktorer i mina bedömningar. Men nu känns det så här: Falkenbergs FF spelar inte just nu för att det är kul att spela fotboll utan för att vi har enorm press på oss att gå upp i superettan. Vi har, från dag ett, förväntats göra detta. Vi vet ju: det är i år det gäller, våra bästa spelare kommer sannolikt försvinna annars, och laget kan då cementeras i mitten av division 1 södra istället för att vara ett hundraprocentigt elitlag. Snacka om press! Det har också visat sig svårt förstås att ta sig högst upp i tabellen, för det finns fler bra lag än vi, och dessutom spelar slumpen in. Så nu när vi ändå har chansen känns det som att vi nästan är där. Men då blir spelet krampaktigt: det är viktigare att inte göra bort sig och att skrapa ihop poängen med uddamålsvinster, och ”hålla tätt bakåt”, än att göra mål. Och detta är bakvänt. Det är fel. Fotboll är i grunden en vilja att göra mål. Att hitta vägen in i motståndarlagets nätmaskor. Det vet vi alla som spelat och varit supportrar: glädjen av att se bollen sitta är vad som driver oss. Varje gång Gulvitt gör mål på Falcon Alkoholfri Arena exploderar den i glädje. Det är denna glädje vi måste tillbaka till. Det gäller nu att hitta energin och viljan att göra mål. Fortsätter vi som de senaste matcherna gör vi, gissar jag, ungefär 0,6 fler mål än motståndarlaget per återstående match. Men då vinner vi inte serien (och får inte bästa målskillnaden). Förr i tiden (och kanske för AIK fram till för några år sen) gick det hyfsat att, när man fått 1-0, hålla ställningen och vinna med uddamålet. Numera är det mycket svårare. När vi gjort 1-0 är bästa strategin att också göra 2-0. Och det gör vi genom att spela framåt och låta fotbollsglädjen vara mer i centrum. Vi har ju laget som kan göra det!
TILLSAMMANS VI SJUNGER FÖR FALKENBERG!