Perspektiv: en sorgsen önskan om kärlek
Ivan Turina har lämnat oss alla. Han har lämnat ett stort tomrum efter sig. En gravid fru och två tvillingdöttrar som precis lärt sig gå kommer aldrig mer kunna krama sin trygga pappa. Är det inte dags att vi supportrar börja ta hand om våra lags spelare och visa de kärlek och värme. Är det inte dags att vi alla börjar ta ansvar för att vår kärlek till våra respektive lag skapar en varm känsla kring sporten vi alla älskar.
Idag är det dagen efter det fruktansvärda. Jag har ännu inte riktigt förstått att Allsvenskans kanske bästa målvakt, helt utan förvarning, lämnat en hel idrottsvärlds med sorg och förtvivlan. Jag hoppas jag aldrig kommer förstå eller uppleva den oerhörda saknad hans närmaste famlij måste känna i en stund som detta. Det som blir så uppenbart i en stund som denna är hur skört livet är. Hur fort hela ens vardag kan kastas omkull och hur jag (och säkert många med mig) tar livet och framtiden för givet, något som inte älls är så självklart.
Jag vet inte vad jag vill när jag skriver detta. Har ett stort behov av att försöka göra Ivans bortgång till någonting positivt. Något hans familj kan ta på och känna att Ivan gjorde skillnad. När jag läser och ser intervjuer om Ivan är det tydligt hur älskad och uppskattad han var och hur saknad han är idag. Det som genomsyrar allas tankar är hans värme, hans kärlek och hans uppriktighet. Jag fick aldrig förmånen att träffa honom personligen. Det önskar jag att jag gjort nu när jag hör hur alla hans nära beskriver honom.
Det jag skulle vilja är att vi supportrar, oavsett lagsympatier, reflekterar över vad vi egentligen vill och hur vi vill att våra fotbollsmatcher ska upplevas. Tänk om vi alla kunde stötta våra egna, och visa respekt för alla andra. Tänk om vi alla kunde visa att vi älskar sporten. Tänk om vi kunde hylla våra egna. Bara så.
Tänk dig en fotbollsmatch med fyllda läktare där ingen hatar någon, utan där alla visar sin kärlek för de egna spelarna. En dag som denna är det så uppenbart att alla spelare, tränare och domare alla är människor. Precis som du och jag. Efter matchen går de hem till sina familjer. Vissa har barn som ser upp till sina fäder. Är det verkligen ok som supporter att vräka ut sig hat och frustration. Vad ger oss rätten? I min drömvärld skulle vi supportrar nu kunna visa varandra hur mycket vi alla älskar sporten fotboll. Ge Ivans familj att hans kärlek och värme kunde förändra många. Han har förändrat mig och gett mig perspektiv.
Jag hoppas vi supportrar kan se människan bakom spelartrjöan och faktiskt inse att vi inte kan bete oss hur som helst. Det är dags att lämna allt hat bakom och visa kärlek till de som vi älskar.
Jag vill passa på att visa Ivans hustru Senka och hans två döttrar Tia och Tara min respekt och jag kommer för alltid minnas Ivan som en stor spelare men som en fantastisk medmänniska och jag lovar att Ivan gjort mig till en mer reflekterande och bättre människa.
Jag skriver detta med en väldig sorg, och kan hoppas sista tidens turbulens inom Allsvenskan kan få ett slut. När allt kommer omkring är fotboll egentligen bara en lek. En lek jag älskar och ägnar alldeles för mycket tid åt egentligen...
Vill du på något sätt göra skillnad i denna sorgens tid? Det finns många olika sätt att bidra på. Tänk en tanke, skänk en slant till Ivans familj eller stöd hans vänner och medspelare på måndag mot IFK Göteborg. AIK-Alliansen har redan nu styrt upp en donationslösning och andra former där du kan göra skillnad - läs mer här.
Läs gärna Bosniske stjärnkrönikörens Turina-hyllning, Daniel Kristoffersson varma artikel om den skrattande bjässen och Joakims Halls tankar om AIK:s saknade ledargestalt.
