Petter resonerar: "Är en träningsmatch bara en träningsmatch?"
Men samtidigt är jag rädd att det åtminstone bland oss supportrar börjar sprida sig ett övermod. När jag hör vissa prata om ÖSK låter det som att kontraktet redan är säkrat. Så är det naturligtvis inte, och det är alla innerst inne medvetna om. Per-Ola Ljung och de svartvita spelarna har en lång väg att vandra.
Det blåser inte längre snålt om ÖSK. Vårens snålblåst och kaos har, vädret till trots, bytts ut mot varma vårvindar. Supportrarna är positiva, spelarna känns oerhört positiva och känslan kring ÖSK är att det nya kontraktet trots allt borde ordna sig till hösten. När jag läser kommentarer på na.se och här på svenskafans.com genomsyras diskussionerna runt och om ÖSK av en optimism som jag inte märkt av sedan den fantastiska säsongen 2010. Det talades om att vinna ett SM-guld inom 2 år och att bjuda på en attraktiv och publikfriande fotboll.
Som vi vet gick det minst sagt sådär. Spelet gick i baklås, tabelltoppen byttes förvånansvärt snabbt ut mot botten och allt som egentligen kunde gå fel gick fel.
Tillslut rök Sixten Boström all världens väg och in kom Per-Ola Ljung. I onsdags ledde nyss nämnda Ljung för första gången ÖSK i en fotbollsmatch, en träningsmatch mot ett reservbetonat AIK på Behrn Arena. Att resultatet efter 90 minuter kunde skrivas till 1-0 till ÖSK har naturligtvis inte på något sätt slagit ned den spirande optimismen som råder. Matcher som den mot AIK brukar oftast avfärdas med argumentet att det bara var just en träningsmatch, att det inte går att ta sådana på allvar. Det spelar ingen som helst roll. Den psykologiska betydelsen av dessa matcher är och förblir enorm. När ett lag inte har vunnit en match på tre månader sätter det spår.
Det är väldigt lätt att glömma bort hur man vinner. Tyvärr är det lika svårt att hitta tillbaka till ett vinnande spår. När ett lag spelar krampaktigt och går segerlöst i tre månader kan jag garantera att spelarna glömmer hur det känns och än mer hur man gör för att vinna. Just därför är matcher som onsdagens så oerhört viktiga för ÖSK. Visst var AIK aningen reservbetonat, visst kan de precis kommit ut ur en tung träningsperiod eller kanske de bara inte brydde sig så mycket om en träningsmatch under EM-uppehållet. Egentligen spelar det ingen roll. Sett ur svartvita ögon var det här ändå det bästa som kunde hända, oavsett AIK:s inställning. Spelarna blir påminda om hur det känns att vinna igen och PeO får gruppen med sig från början.
Det här är naturligtvis egentligen något bra. Men samtidigt är jag rädd att det åtminstone bland oss supportrar börjar sprida sig ett övermod. När jag hör vissa prata om ÖSK låter det som att kontraktet redan är säkrat. Så är det naturligtvis inte, och det är alla innerst inne medvetna om. Per-Ola Ljung och de svartvita spelarna har en lång väg att vandra.
Eller jag kanske skulle säga springa?
Under PeO:s första träning med laget i måndags genomfördes ett så kallat ”beep-test”. För er som inte hört talas om detta test tidigare kan det förklaras som ett konditionstest där deltagarna springer fram och tillbaka under tidspress. De resultat från testet som publicerades i media var allt annat än bra. Vissa spelare stod för direkt pinsamma insatser. Det är inte svårt att utifrån de här uppgifterna dra slutsatser och se varför ÖSK ofta släpper in sena mål och aldrig vänder underlägen till seger.
Jag har tidigare skrivit att sportklubben inte kommer att klara nytt kontrakt med hjälp av teknik, finess och skönspel. ÖSK ska springa sig till Allsvenskan 2013. Nytt kontrakt ordnas bara genom att kämpa och kriga under 90 minuter varje match. Springa mer än sina motståndare. Orka mer än sina motståndare. Det är den enda, visserligen lite tråkiga men likväl enda, vägen uppåt i tabellen. Patrik Haginge uttryckte det väldigt bra i en intervju med Svartvitt; ”Jag skiter fullständigt i hur vi spelar bara vi tar de här tre poängen”.
Att få spelarna att orka är en av PeOs allra största utmaningar rent sportsligt. Som tur är har han också insett det. Redan under sin första intervju som huvudansvarig lät Ljung meddela att att han ämnar att se över allt inom laget, träningsschemat inkluderat.
Låt oss än så länge stå stadigt med båda fötterna på land. Det här är inte rätt tid att drömma sig bort. En seger i en träningsmatch mot AIK är helt klart ett steg på vägen mot nytt kontrakt, men låt oss komma ihåg att det fortfarande är långt dit. Jag blev precis som många andra smittad av någon sorts optimism efter presentationen av Per-Ola Ljung och tror att ÖSK till sist klarar sig kvar i Allsvenskan. Men vi är inte där ännu. Per-Ola Ljungs sejour i den vackraste av alla sportklubbar har hittills gått relativt smärtfritt och kan visa sig viktigt i längden. Allting blir logiskt nog lättare med en bra start.
Segern mot AIK var viktig på många sätt, inte minst psykologiskt. Dock går det inte att dra för stora växlar av den rent spelmässigt och slå fast att PeO och ÖSK har något stort på gång. Det var ju trots allt bara en träningsmatch.
****
Till sist är det på sin plats med några ord gällande nyheten att Lennart Sjögren slutar som sportchef efter säsongen. Förändringen är nödvändig. Lennart och den övriga ledningen skall ha, och har också fått, kritik för arbetet kring spelarrekrytering- och försäljning som inte fungerat. Dock ska vi komma ihåg att Lennart engagerat sig mycket i frågan gällande Yunus Ismail och fallet med hans utvisning från Sverige. Yunus har flera gånger berättat att Sjögren och Rose-Marie Frebran är det närmaste föräldrar han har i Örebro. För det arbetet är Sjögren värd all respekt och ett stort tack från alla som håller ÖSK kärt. Bakom yrkesmän- och kvinnorna finns det alltid en människa. Lennart Sjögren verkar trots allt vara en mycket sympatisk sådan. I dagens samhälle växer sådana inte på träd. Lycka till i framtiden Lennart.