Plågsamt att bli påmind om "hemma"
Jag smet iväg några dagar, till Lancashire, och förväntade mig definitivt inte att få se ett Huddinge IF 2.0 men det var precis vad som hände. Tisdag 18 april, Bloomfield Road, Blackpool FC mot West Bromwich Albion. Läs nedanstående text som jag även publicerat i gruppen Fotbollsresenärerna på Facebook.
Staden Blackpool på Englands nordvästra kust mot Irländska sjön inledde sin storhetstid i mitten av 1700-talet då högre ståndspersoner började att resa till pittoreska kustorter med vida stränder. I takt med järnvägens frammarsch från mitten av 1800-talet underlättades resandet. Blackpool växte till att bli ett nöjescentrum. Från mitten av 1900-talet ”skulle” varje engelsman resa till Blackpool för att roa sig.
Blackpool Tower är det första man lägger märke till när man närmar sig staden. Det är ett 158 meter högt torn, byggt med Eiffeltornet som förebild men endast ungefär hälften så högt. Eiffeltornet invigdes 1889, Blackpool Tower invigdes för allmänheten 14 maj 1894.
Till Blackpool kommer varje år miljontals besökare för att roa sig, främst längs ”Golden Mile”, en cirka två kilometer lång gatusträcka, Promenade, som löper parallellt med stranden. Där råder överflöd av alla slags turistfällor och matställen. Från Promenade når man de tre pirerna som sticker ut i havet, pirer som samtliga är veritabla nöjesfält. Vanligaste anslaget: ”Pay here please”.
Blackpool har placerats på andra plats när världens främsta beacher rankats, endast Dubai har placerats före. Enda anledningen till detta är, om man får tro engelsmännen själva, att vädret är bättre i Dubai.
I dag är Blackpool lite av en bedagad skönhet, och det kan inte bara skyllas på restriktionerna. Många hus är förfallna och igenspikade sedan länge, affärer igenbommade- även längs Promenade. Jag bodde på ett litet trevligt hotell vid en tvärgata upp från Promenade. Grannhuset var i uppenbart behov av renovering, dess hotellskylt hängda kvar men allt var igenbommat. Undrar hur det känns att bedriva en hotellverksamhet med en sådan fastighet som granne.
Blackpool FC grundades redan 26 juli 1887 och var med och bildade Lancashire League två år senare. 1896 bjöds klubben in till Football League Division Two där klubben spelade fram till 1930, sånär som på säsongen 1899-1900 då de petades ut men återkom direkt året därpå. De toppade division 2-tabellen efter säsongen 1929-30, spelade tre säsonger i högsta divisionen, åkte ur men återkom igen när de slutade på andra plats i andraligan säsongen 1936-37.
Laget med de lite udda apelsinfärgade tröjorna – smeknamnet är ”Tangerines”, även ”Seasiders”, också det lätt att härleda – leddes av legendariske Joe Smith under åren 1935 till 1958. De nådde FA Cup-finalen vid tre tillfällen, efter förluster mot Manchester U (2-4 1948) och Newcastle (0-2 1951) fick de lyfta pokalen 1953 då de besegrade Bolton Wanderers med 4-3 efter underläge 1-3 halvvägs igen andra halvlek. Då fick yttern Stanley Matthews fart på sitt ”Tangerines”. Ett inlägg till målsprutan Stan Mortensen omvandlades till reducering. Blackpool tryckte på men det dröjde till tre minuter före slutsignalen innan kvitteringen kom, Mortensen direkt på frispark, hans tredje mål för dagen. Och i de sista, döende sekunderna rundade Matthews ytterbacken, passningen in gick förbi Mortensen men bakom dök Bill Perry upp, satte dit 4-3.
Stan Mortensen gör hat-trick men finalen går till historien som ”Matthews final”. Så det kan bli.
Stanley Matthews blev senare (1956) den förste att motta Ballon d’Or som bevis på att han utsetts till Europas bäste fotbollsspelare den gångna säsongen.
Våren 1967 åkte klubben ur högsta divisionen och har sedan dess endast gjort två ettåriga återbesök, 1970-71, då de för övrigt gjorde Tipsextra-debut 5 december i vita tröjor borta mot Wolverhampton Wanderers (förlust 0-1, självmål av mittbacken Terry Alcock efter en dryg minuts spel), och Premier League-säsongen 2010-11.
Som sämst gick det säsongen 1982-83. Då hamnade de på 21:a plats bland 24 klubbar i League Division Four, lägsta ligadivisionen.
Blackpool håller det engelska rekordet i play-off-pokaler. Sex gånger har de kvalat framgångsrikt. Senast det hände var våren 2021 då de följde upp en tredjeplats i League Division 1 med seger, 2-1, mot Lincoln inför 9 751 åskådare på Wembley (publikrestriktioner tillämpades). Förra säsongen hängde de kvar på 16:e plats. Nästa säsong är de med stor sannolikhet tillbaka i League Division 1.
Inför min visit skickade jag redan 22 mars en fråga via mail om möjlighet till köp av biljett. Det mailet fick jag aldrig svar på. Jag förstod att klubben redan var ett sjunkande skepp, men ändå… Jag försökte köpa biljett online men där såldes endast till ”previous purchaser”.
Vid min ankomst till Blackpool gick jag till biljettkontoret och hade inga problem att få köpa en biljett. Bloomfield Road har varit klubbens hemmaplan ända sedan 1901. Publikrekordet lyder på 38 098 från 17 september 1955 när dåtidens storlag Wolves kom på besök och slogs tillbaka med 2-1.
Matchdagen passerar jag vid 14-tiden hemmafansens samlingsställe Armfield Club som ligger snett emot stadion. Där är stämningen redan hög och nivån i ölglasen låg. Det är nästan sex timmar kvar till avspark!
För hemmalaget Blackpool är seger nästintill nödvändig för att de ska kunna klättra upp från nedflyttningsplats medan gästande West Bromwich Albion jagar kvalplats till Premier League. Det borde vara viss klasskillnad mellan lagen och så blir det också till slut men vägen dit går inte riktigt enligt förväntningarna.
Blackpool tar hand om dirigentpinnen från start och högerspringaren Morgan Rogers prickar stolpen redan efter dryga 3 minuters spel. Jerry Yates, segerskytt i lördagens 1-0-triumf mot Wigan, är aggressiv och ger Albion-försvaret ett hårt jobb. I 8e blir Blackpool-mittfältaren Keshi Anderson liggande, behandlas i nästan två minuter innan han bedöms vara klar att fortsätta. Ett par minuter senare är det hemmalagets Jordan Thorniley som behöver omfattande behandling.
Jag noterar att dessa avbrott på grund av skador måste vara negativt för Blackpool som styrt skeendet så långt. Mycket riktigt. Det tar bara ett par, tre minuter, sedan kommer Albion i sin första allvarligt menade attack, skaffar sig en hörna från höger. John Swift lyfter in, WBA-backen Conor Townsend når den i mitten av straffområdet, skickar mot mål och Brandon Thomas-Asante skarvar med utsidan av högerfoten bollen förbi Daniel Grimshaw i hemmamålet. 1-0 till WBA!
Målet förändrar inte matchbilden. Hemmalaget rullar boll, gärna i sidled. Det kostar inte så mycket men ger inget resultat framåt. WBA-spelarna ligger rätt i positionerna, släpper sällan några luckor.
I 24e krävs det omfattande ”reparation” för att gästernas defensive mittfältare Nathaniel Chalobah ska kunna spela vidare, han ”travar ojämnt” när han återkommer. Han är inte på plats när Anderson snappar åt sig en slarvig passning mitt på Albions planhalva, växelspelar med Yates men skjuter tätt utanför ur fritt läge. Några minuter senare byts den haltande Chalobah ut.
Skadeuppehållen gör att domaren lägger till sju minuter. Blackpool snickrar ihop ett snyggt anfall tidigt på tilläggstiden, och det på ett ovanligt vis. Ett snabbt uppspel på vänstersidan efter bollvinst, crosspassning når Rogers som avslutar distinkt, Alex Palmer i Albion-målet reagerar snabbt och räddar nere vid sin vänstra stolpe.
Ber om ursäkt, ni kanske redan fått nog av mina referat från matcher med Huddinge IF men jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan Blackpool och vad jag sett av HIF hittills i år. Mycket boll, lite presterat framåt och alldeles för lättvindiga mål i baken. Och det fortsätter efter paus.
Albion överraskar med att inleda andra halvleken med en stark offensiv. Karlan Grant tvingar Grimshaw till en fin räddning och Darnell Furlong volleyskjuter utanför ur bra läge. Men ganska snart är vi tillbaka i den matchbild vi vant oss vid. Blackpool med boll men utan att lyckas hota framåt. Himmelsvid skillnad jämfört med Albions attacker. För att inte tala om försvarsspelet!
Med timmen spelad befinner sig Thomas-Asante i hopplöst numerärt underläge nästan nere vid högra hörnflaggan, han har tre motståndare emot sig och har inte full kontroll på bollen. Då chansar han med en petning och ett ryck inåt, kommer förbi som om det inte funnits någon hemmaspelare där, lägger in en passning snett-bakåt. Två Albion-spelare helt omarkerade i mitten. Taylor Gardner-Hickman, han som ersatte Chalobah i slutet av första halvlek, kan ostörd sikta och prickskjuta 2-0 till höger om Grimshaw.
Sedan följer en dryg halvtimme med tandlöst bollrullande från Blackpools sida i den tilltagande kalla vinden. Hemmalagets tillfällige huvudtränare Stephen Dobbie, som var överlycklig efter lördagens hemmaseger mot Wigan, hade inte mycket att glädja sig åt efter den här andefattiga insatsen. Jag hade förväntat mig att de åtminstone skulle samla ihop sig till en sedvanlig slutspurt med chansbollar in mot straffområdet. Av det såg man ingenting.
Bollinnehav 58 - 42. Till vilken nytta?
