Om vi börjar med läktarmatchen. Det måste kännas pinsamt för hemmaklacken att gång på gång bli överröstade av åtta tillresta Geflefans och två i Kalmar boende musikstudenter. Lika pinsamt måste det vara för Nanne Bergstrand att se sitt lag jaga en kvittering utan att lyckas åstadkomma ett enda dugg. Visst, Kalmar har skador på spelare i nyckelpositioner, ändå måste ett allsvenskt hemmalag i poängbehov kunna se mer desperata ut än vad KFF gjorde denna eftermiddag.

 

Det syntes redan från början att Gefle IF hade lärt sig av de dyrköpta läxorna från Åtvidabergs- och Elfsborgsmatcherna. Man hade helt tydligt bestämt sig för att hålla ihop laget bättre. I den första halvleken satte inte Gefles toppar press på motståndarnas planhalva. Michael Dahlberg och Jakob Orlov lät Kalmar trilla boll en bit in på den egna planhalvan innan man attackerade. Detta gjorde i sin tur att mittfältet kunde ligga närmare backlinjen i försvarande position, vilket innebar att Gefle sällan blev överspelat. Dessutom var aggressiviteten större över hela planen. Kalmar styrdes ideligen ut mot kanterna, där Gefles yttermittfältare och ytterbackar låg tätt, tätt mot de rödklädda.

 

Linus Malmborg spelade betydligt mer avslappnat i den här matchen jämfört med tidigare. Han jobbade över större ytor, och täckte såväl i luften som på marken. Några gånger överbelastade Gefleförsvaret, och bjöd Kalmar på generösa ytor. Men dessa tillfällen var få. Man minns särskilt en gång i första halvlek när Pär Asp gör en felbedömning och rusar ut mot Kalmars unge talang Rasmus Sjöstedt – en kyligare motståndare än Kalmar hade nog utnyttjat det kaos som uppstod efter det inspelet.

 

Anfallsspelet var dock en besvikelse i den första halvleken. Det fanns stora ytor att arbeta på när boll erövrades, men nästan alla intentioner mynnade ut i sanden. Eric Larsson och Marcus Hansson svarade för mängder av bortslagna passningar. Likaså var bollarna från Daniel Bernhardsson och Asp mot Dahlberg och Jakob Orlov oftast missriktade och feltajmade.

 

Men helt klart hade Pelle Olsson noterat de ytor som fanns mellan Kalmars lagdelar, och i andra halvlek fick vi se ett Gefle som påbörjade sitt presspel i höjd med motståndarnas straffområde. Kalmar tycktes inte ha några egentliga motmedel när Gefle pressade hårdare. Nu var det hemmalaget som spelade oroligt och stressat.

 

En nyckel till att Gefle tog över matchen var att Alexander Faltsetas avlöste Zakaria Abdullai på mitten. Abdullai som hittills setts som nummer ett bredvid Marcus Hansson gjorde en ojämn första halvlek, och spelade framför allt väldigt opolerat. Gefle ska tacka sin stjärna för att Abdullai inte hade ett rött kort redan efter en kvarts spel.

 

Faltsetas, som under säsongens första matcher sett osäker och obekväm ut, verkade ha suttit hela veckan hos en mental coach. Nu kom den förre Blåvittspelaren rätt i varje situation. Han inte bara agerade som ett lås på mitten tillsammans med Marcus Hansson, nej, han snodde också bollar, slog öppnande passningar, sköt utmärkt från distans och så vidare. Fortsätter Alex på detta vis är han given i förstauppställningen.

 

En annan som ska ha beröm är Eric Larsson, som trots att han inte gjorde någon bra offensiv insats i den första halvleken bara trummade på. Defensivt fanns det inget att klaga på under några av de nittio minuterna. Och jag tror att det är därför som Pelle Olsson föredrar Larsson framför Hjalmar Öhagen – Larsson jobbar som ett djur och ger sig aldrig.

 

Kul också att Larsson fick belöning för sitt slit när han stod för passningen till Orlovs 1-0 i den 72:a minuten. Ett högerinlägg från Larsson far iväg cirka 25 meter innan bollen nickas mot mål av spänstige Orlov. Kalmars målvakt Etrit Berisha får inte grepp om bollen, far bakåt med lädret och kan tiondelen senare konstatera att Gefle har tagit ledningen. Faktum är att Berisha höll på att rasa in med en boll som gled längs mållinjen redan i den 51:a minuten. Dahlberg hade dragit till med högern och åstadkommit en markare som gick i stolpen och studsade mot mål.

 

Kalmars kvitteringsjakt blev egentligen ingen jakt alls. Istället var det Gefle som skapade flera goda möjligheter innan matchen var slut. Tre mycket värdefulla poäng till Pelles blå armé – och som spelet såg ut blir vi ingen strykpåse i Allsvenskan. Kanske är det så att Gefle bara är extra trögstartat i år genom att försäsongen stördes av så många skador?

 

Men allt är inte frid och fröjd. Än. Laget måste våga spela ett konstruktivt anfallsspel från matchstart, och vara effektiva när ytor väl uppstår. Dessutom känns det som om självförtroendet fortfarande är lite naggat i kanten sedan Åtvidabergsmatchen, jag tänker på spelet i eget straffområde när motståndarna åstadkommer ett visst tryck.