Himmelrikets fotbollsgala -
Årets spelare: "Det är viktigt att tro på sig själv"
När rösterna var räknade stod det klart att Pontus Jansson tagit hem hela tre av priserna i Himmelrikets fotbollsgala. Himmelriket bestämde träff med vinnaren som i en lång intervju berättar om sin uppväxt i Arlöv som bidragit till hans framgångar.
Jag tänker tillbaka på en episod som utspelade sig under träningslägret i spanska Benidorm i våras där jag var på plats för att rapportera hem till Himmelrikets läsare. Jag hade köpt vykort för att skicka hem till min son och ett par andra barn jag kände. Tanken var att jag skulle köpa kort i lite större format för att låta hela guldtruppen signera dessa, men när jag inte hittade några större kort fick jag istället nöja mig med de vanliga mindre och begränsa mig till att ta de mer namnkunniga spelarnas autografer. På vägen in till matsalen för att äta lunch gick Pontus Jansson förbi och undrade vad jag höll på med. Jag berättade för honom vad det handlade om men valde att rata hans namnteckning.
- Just det, skrattar Pontus när frågar om han kommer ihåg händelsen. Jag kommer ihåg det, men minns inte riktigt hur jag tog det.
När jag nu träffar honom tio månader senare gör jag det med anledning av att han röstats fram som vinnare i tre kategorier, årets genombrott, årets back och årets spelare, i Himmelrikets egen fotbollsgala. Till mitt försvar får väl sägas att detta var en utveckling väl knappt någon kunnat förutspå under försäsongen då Jansson knappt fick någon speltid alls.
- Jag tror jag fick spela en match från start på hela försäsongen. Som ung på en ny position är det såklart inte tillräckligt. Jag försökte visa framfötterna på träningarna och i de B-lagsmatcher jag fick spela, men det kändes som att Rolle redan bestämt sig och att det inte spelade någon roll hur bra jag än presterade så fick jag inte spela ändå . Istället för att höra vad jag gjorde bra fick jag höra tänk på detta och detta kan du bli ännu bättre på. Det är väl bra på sitt sätt att få veta vad man behöver förbättra men när man känner att det går bra men att det inte ger någon utdelning, och att man inte har något förtroende då blir det lätt att man går ner sig. Det var en jobbig period det är inget att hymla om.
- Det var stor skillnad mot året tidigare då Rolle visade stort förtroende för mig, hjälpte mig med allt och jag fick höra både vad jag gjorde bra och vad jag kunde bli bättre på.
Hur gjorde du för att hantera svackorna och ta dig ur dessa?
- Det gäller att tro på sig själv. En viktig sak detta året för min del var U21-landslaget. Där kände jag direkt att jag fick mycket förtroende och jag fick även vara lagkapten i ett par matcher. Det betydde jättemycket. Samtidigt kände jag att om jag gör bra ifrån mig i U21-landslaget så kommer det komma andra klubbar som blir intresserade av mig. Jag ville aldrig lämna Malmö såklart, men för min egen skull hade det nog varit bra med en utlåning som det såg ut då.
Någon utlåning blev det nu aldrig. Istället kom tränarbytet som innebar att Roland Nilsson flyttade över sundet till FC Köpenhamn och Malmö FF fick en ny tränare i form av Rikard Norling. Detta kom att bli en vändpunkt för Pontus.
- Jag hade gett mig fan på att nu är det dags för mig och att jag skulle ta den här chansen. Sen hade jag en del tur på vägen också. Först blev Ulrich avstängd i matchen mot Kalmar vilket innebar att jag fick spela från start. Men det syntes att jag inte hade spelat en match på ett halvår och jag tog inte riktigt min chans där. Samtidigt hade Markus Halsti gjort bra ifrån sig och man kunde inte peta honom bara sådär. I matchen efter hamnade jag därför på bänken igen och genast kom tankarna på att jag inte fick ut något och var på väg att gå ner mig igen. Men så blev Ulrich skadad tidigt i den matchen, tråkigt för honom, men det innebar att jag fick en ny chans.
Matchen mot Milan blev startskottet
Efter en startsträcka där det tog några matcher för honom att komma in i det har det sedan rullat på för Ponne, som de flesta kallar honom, som gått från klarhet till klarhet under året. I mitten av augusti kom Milan på besök till Malmö för att spela en träningsmatch inför fullsatta läktare på Swedbank Stadion. Pontus som kom att ställas mot sin barndomsidol Zlatan Ibrahimovic beskriver mötet som ett minne för livet. Han berättar att han blivit erbjuden stora pengar för att sälja Zlatans tröja som han har hängandes i sitt rum hemma i Åkarp, men att den inte är till salu. Detta var också matchen som blev startskottet som låg till grund för den spelmässiga succé Pontus svarat för under hösten.
Bästa insatsen svarade han annars för i hemmamatchen mot Dinamo Zagreb som MFF vann med 2-0 (efter ett mål av Jansson). Pontus var planens stora gigant och bara millimetrar från att på övertid nicka in ett mål som inneburit att MFF tagit sig till gruppspel i Champions League.
- Jag vet inte hur många gånger jag sett matchen hemma. Varje gång är det lika härligt att se. Klart det är tråkigt att vi inte går vidare men den matchen vi gör, det kommer sitta kvar resten av livet. Vi ska vara stolta över det vi gjort känner jag.
Tillbringade många timmar i källaren
Vi träffas över en fika på Espresso House i Burlöv Center. Det var här i Arlöv allting började en gång i tiden. Pontus är uppväxt i en riktig fotbollsfamilj och så långt tillbaka han kan minnas har det alltid funnits en fotboll med i bilden.
- Varenda gång man går förbi så väcks en massa minnen till liv. Vi hade en fotbollsplan 100 meter från där vi bodde där jag och pappa var och spelade fotboll varje dag. Jag fick skjuta på honom och bara leka med bollen.
Som sexåring började han spela fotboll i Arlövs BI. Till en början spelade han med de i sin egen ålder, men ganska snabbt förstod man att han var en talang utöver det vanliga och flyttade upp honom en åldersgrupp. Han minns sin tid som knatte - och pojklagsspelare med glädje och tillägnar en stor del av sina framgångar till den tränare vid namn Jonny som han hade i sju års tid.
- Han var en väldigt bra tränare och vi tränade ofta extra. Han hade också en son som spelade i laget och vi var ofta där hemma och spelade. Han tog hand om oss och gav oss mat och om det är någon av mina fotbollstränare som jag ska tacka så är det han. Han betydde oerhört mycket för mig och det hoppas jag att han vet.
Familjen Jansson bodde i radhuslänga där Pontus hade en egen källare. Här tillbringade han många timmar med att spela fotboll under sin uppväxt.
- Vi hade två rum som var 25 kvadratmeter stora med ett förråd emellan. I ena rummet hade pappa sin verkstad, medan jag fick det andra rummet. Jag minns att där låg en madrass på golvet, elementen var täckta och så var där fotbollsmål. Där spelade vi fotboll och innebandy hela dagarna, vi var kanske en tio-femton stycken. Framförallt på vintern var vi där mycket när man inte kunde spela utomhus. När jag blev äldre så inredde vi rummet och vi satt ofta där hemma och spelade poker och tevespel. Det var livets rum och något jag saknade när vi flyttade till Åkarp för fem år sedan. Men vi bor bra nu med, i ett enplanshus och med en fin trädgård som är perfekt på sommaren.
Några planer på att flytta hemifrån säger han sig inte ha i dagsläget. Än så länge trivs han bra med att bo hemma hos föräldrarna och slippa tänka på saker som matlagning, städning och tvätt. Familjen består av mamma Ingrid och pappa Leif samt de båda bröderna Peter och Stefan. Han talar varmt om dem och kan inte nog beskriva vilken betydelse de haft för hans framgångar.
- Jag tror inte de förstår hur tacksam jag är mot dem. De har följt mig ända sedan jag var liten och alltid funnits där. Pappa har alltid spelat fotboll med mig. Jag tror inte det finns någon människa som skryter om mig lika mycket som han gör. Och då menar jag inte på ett fult och äckligt sätt utan för att han är stolt över mig.
- Min bror Peter som också spelade i allsvenskan har jag lärt mig oerhört mycket av. Han spelade mittback i Trelleborg och hade stor talang. Men på den tiden var det inte samma nivå som det är nu och han fick kombinera sitt jobb med fotbollen. Han kom ofta för sent till träningarna, han var stressad och med telefonen i örat. Efterhand valde han att trappa ner på fotbollen och är nu VD för ett företag i Stockholm med 250 anställda, berättar Pontus med stolthet i rösten.
Som en hyllning och kärleksförklaring till sin familj lät han för ett år sedan, med hjälp av Himmelriket-skribenten Thomas Lundqvist som är delägare i Limhamn Tattoo, tatuera in en text på sin arm med budskapet: ”Jag är den jag är tack vare er”. Senare byggdes denna på med en ängel och en text som går in bakom ängeln.
Om uppväxten i Arlöv
Men det är inte bara familjen och fotbollsklubben Arlövs BI som format Pontus till den människa och fotbollsspelare han är idag. Mycket hänger också samman med den uppväxt han haft och som bidragit till att han utrustats med en riktigt vinnarskalle och en stark tro på sig själv.
- Det är viktigt att tro på sig själv för annars kommer man ingenstans. Det är något jag växt upp med, framförallt under min skolgång och som man fått lära sig. Jag hängde mycket med invandrare som har den här kaxiga attityden av sig själv, en del kommer från tuffa förhållanden hemma och vill hela tiden hävda sig och vara bäst. Jag har haft det hur bra som helst i skolan men har ju velat hävda mig mot dem och visa att jag är bättre än vad det är. Det är något som hängt med mig hela tiden, om det så varit prov i skolan, om det varit fotboll på skolgården eller matcher i Arlöv så har jag alltid velat vara bäst. Detta är något som har utvecklat mig och som jag har haft stor nytta av när jag senare kom till MFF. Hade jag gått i skolan i exempelvis Åkarp så är jag nästan säker på att jag inte haft samma attityd. Jag tror att min uppväxt är en starkt bidragande orsak till min succé och det har jag Arlöv att tacka för jättemycket.
Hans tacksamhet går inte att ta miste på. Så fort Pontus ges en möjlighet lyfter han fram Arlöv och sina barndomskamrater i olika sammanhang. På sin högra underarm har han dessutom låtit tatuera in en text som han tillägnat sina kompisar och sin uppväxt i Arlöv. Orden som är skrivna på latin betyder ”Jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån”.
- Den har fått mycket positiv uppmärksamhet bland grabbarna i Arlöv. Alla som man känner säger att han är inte killen som svävar iväg, han har fötterna på jorden och är tacksam mot oss som han växt upp med.
I det senaste numret av Burlövstidningen kan man i ett reportage om Pontus läsa följande rader:
Fem år gammal, knappt torr bakom öronen, började han sin karriär i ABI. Femton år senare, varav två i Allsvenskan, är han ett erkänt, respekterat och tidvis fruktat namn i MFF:s backlinje. Men Pontus Jansson är mer än fullfjädrad fotbollsspelare. Han är killen som inte glömmer sina rötter, vänner och alla de som har hjälpt honom att komma dit han befinner sig idag.
Genom sina framgångar har Pontus blivit en stor förebild för ungdomarna. När han är på idrottsplatsen, där han tillsammans med sin barndomskamrat Linus Roos tränar ett pojklag tre kvällar i veckan, är det många som kommer fram för att prata med honom och när han kör förbi Sockerbitstorget brukar folk vinka.
På Vårboskolan där han gick under sina nio första skolår har man instiftat Pontus Jansson-priset som årligen kommer att delas ut till bästa idrottselev. Nyligen fick Pontus även en förfrågan om att bli ambassadör för Burlövs kommun och då i första hand Arlöv. Ett uppdrag han gladeligen tackade ja till och som innebär att han blir ansiktet utåt för Arlöv.
Flickvännen har hjälpt honom hitta ett lugn
Till vårt möte kommer han i sällskap med sin flickvän sedan snart två år tillbaka.
- Min pappa säger ofta att framgången är mycket tack vare Åsa. Att jag har hittat ett lugn i mitt liv. Innan var det mycket att jag hade en massa kompisar hemma, vi spelade tevespel på kvällar och nätter och det är klart att det var inte maximal uppladdning inför träningar och matcher.
Åsa berättar att Pontus fortfarande är densamma som när de träffades och att han inte låter framgångarna stiga honom åt huvudet. Den enda skillnaden hon märkt av att det gått bättre för honom på sistone är att det hela tiden plingar i mobilen och att det ständigt lyser rött av alla inlägg han får i sin logg på Facebook.
Händer det aldrig att det blir för mycket och han tröttnar på all uppmärksamhet undrar jag.
- Det har varit rätt mycket på sistone. Men att folk kommer fram och pratar när man är ute och skriver till en på Facebook ser jag bara som något positivt och ett tecken på att folk gillar det jag gör. Hade man tyckt det var jobbigt hade man nog varit i fel bransch. Klart för en sån som Zlatan att det kanske blir jobbigt, men för egen del ser jag det absolut inte som något jobbigt utan är bara glad att folk uppskattar det jag gör.
Jag frågar vad han gör för att koppla av från fotbollen och får ett blixtsnabbt svar av Åsa. ”Fifa”, säger hon och ler i riktning mot Pontus.
- Ja, det blir mycket tevespel, erkänner han. Men jag har också mina killar i Arlöv som jag har tre kvällar i veckan. Annars är det mest att vara hemma och ta det lugnt bara.
Speciell relation med fansen
Han har varit MFF:are så länge han kan minnas. I de yngre tonåren brukade han ta bussen in till Malmö för att se laget spela. Han och hans kompisar var trogna supportrar som stod i klacken och även åkte på bortamatcher. Bland annat var han på plats på den legendariska bortamatchen på Ullevi hösten 2004 tillsammans med 8 000 andra tillresta Malmöbor. När man sedan säkrade guldet i den sista omgången hemma på Stadion var Pontus en av de första att storma planen efter slutsignalen.
Genom sin unika bakgrund av att själv ha stått i klacken har Pontus kommit att utveckla en alldeles speciell relation till fansen. Han har blivit en stor publikfavorit och fått en egen ramsa sig tillägnad.
- När alla sjunger den så är det riktigt mäktigt. Alla fans pratar ju om att det bara finns en Pontus Jansson och när de sedan sjunger det till mig också, det är gåshud varenda gång det händer. Det känns som att de verkligen menar det de sjunger också. Jag uppskattar den verkligen!
Som ett led i detta hade han efter den sista allsvenska omgången mot Örebro på bortaplan bestämt sig för att byta tröja med supportergrupperingen Supras och sedan låta sig fotograferas i deras tröja. Detta blev en händelse som kom att skrivas upp stort i massmedia.
- Det var ett sätt för mig att visa min uppskattning till fansen för det stöd de ger oss. Sen att tidningarna skrev att jag firade med dem efter knallskott hit och bengaler dit bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Det var några tidningar som ringde till mig och försökte få det till något negativt men jag var klar och tydlig med att om de bara var ute efter skandalrubriker så kunde vi lika bra lägga på telefonen direkt.
Det har gjorts gällande att det förekommit massiv kritik mot Pontus och att han skulle ha blivit bannad av klubbens ledning för sitt agerande. Ett påstående han starkt tillbakavisar.
- Det är bara skitsnack. Jag hade ett samtal med kommunikationsansvarige Per Welinder som sa att jag ska göra vad jag vill så länge jag inte trampar någon på tårna, vilket jag ju inte gjorde. Han sa också att om jag ska göra sådana saker i fortsättningen så är det bra om jag meddelar klubben så de är beredda.
- Rikard, härlig som han är, sa att det var skönt gjort och att jag skulle fortsätta så.
Det slår mig där vi sitter att det inte bara på fotbollsplanen han utvecklats utan även utanför denna. Han har mognat enormt mycket och det är stor skillnad på den Pontus Jansson jag gjorde min första intervju med för ett par år sedan efter att han gjort sin allsvenska debutmatch och den kille som sitter mittemot mig med en kopp kaffe nu. Det märks att han börjar få rutin på intervjuer och han ger genomtänkta och utförliga svar på mina frågor.
- Jag har lärt mig mycket. Jag har alltid haft inställningen att jag vill bjuda på något när jag gör intervjuer, vill gärna komma med något skönt uttryck eller vad som helst. Men det gäller att göra det på en bra nivå. Saker som ingen reagerade över förra året kan bli rubriker idag när man är så påpassad. Hade jag till exempel firat med fansen förra året hade det ju knappast blivit lika mycket skriverier som när jag gjorde det nu.
- Sen vill jag inte heller framstå som den här spralliga 20-åringen. Jag vill vara 20-åringen som ses som en ledartyp och som föregår med gott exempel i alla lägen. Skulle jag till exempel bli lagkapten nästa år så kanske jag får trappa ner det här med fansen lite grann. Då blir jag ansiktet utåt och med det följer också ett ansvar. Då kanske det inte är läge att låta sig fotograferas i en Supras-tröja. Oavsett så hoppas jag ändå att de vet att jag känner en stor kärlek till dem och att jag är tacksam för allt de gör.
Om nästa säsong
Vårt samtal börjar närma sig sitt slut. Men innan vi skiljs åt blickar vi framåt i tiden. Närmare bestämt till nästa säsong då Daniel Andersson trappar ner på sitt spelande och istället blir en av två assisterande tränare till Rikard Norling. För Pontus del handlar det nu om att inte vara nöjd med det han presterat i år utan att fortsätta arbeta hårt för att utvecklas och bli ännu bättre.
- Jag hade senast idag (läs: förra veckan) ett möte med Rikard och Danne där vi pratade om just detta, att jag måste fortsätta nu och inte ta min plats i startelvan för givet. Den inställningen är något jag haft med mig under hela min fotbollskarriär, att aldrig vara nöjd utan att alltid sträva efter mer. Jag tror det är oerhört viktigt på den här nivån. Om jag exempelvis gör ett misstag under en match så spelar det ingen roll hur bra jag spelar i övrigt, det är bara misstaget jag kommer ihåg efter matchen.
- Det ska bli oerhört spännande att jobba med Danne nästa år. Efter att ha spelat på toppen i nästan femton år så har han ju ett stort fotbollskunnande och massor att lära ut till oss unga mittbackar. Han är dessutom en fantastisk människa och en stor ledare. Jag tror mycket på lite mer individanpassad träningen där man ges möjlighet att nöta detaljer.
Inför kommande säsong ser Pontus det som en stor utmaning att ta över ledarrollen i backlinjen efter Daniel. Fast han bara är 20 år det många som redan nu vill se honom ta över lagkaptensbindeln.
- Skulle jag få frågan om det finns det inget annat svar än ja. Det finns kanske en del som tycker att jag är för ung för att vara lagkapten i MFF som är en av Sveriges största klubbar, men jag tycker inte man ska stirra sig blind på åldern. Jag har en drivande stil på planen och det har hänt när matcher stått och vägt att jag försökt få igång laget och lyckats med det. Jag har också lärt mig mycket av att spela med Danne och försökt ta åt mig av hur han agerat både på och utanför planen. Att få spela i klubben i mitt hjärta och vara lagkapten 20 år gammal skulle nästan vara för bra för att vara sant.
En annan dröm han bär på inför kommande säsong - och säkert delar med de flesta andra MFF:are - är att få bilda mittbackspar tillsammans med Jasmin Sudic. Han känner Jasmin bättre än de flesta andra och jag frågar honom om det verkligen är realistiskt att tro att han ska gå rätt in i en startelva i allsvenskan efter nästan två års skadefrånvaro.
- Vi har spelat tillsammans sen vi var femton år gamla och den Jasmin jag känner är ett djur. Han backar inte för någon och är inte rädd för någonting. Samtidigt tror jag att både han och Malmö lärde sig en läxa när hans korsband gick sönder andra gången. Han kom tillbaka för snabbt och det misstaget lär man inte göra om. Det är viktigt att man trappar upp träningen stegvis. Från nu till allsvenskan börjar är det ändå fyra månader så han har gott om tid på sig och jag tror absolut på honom. Att få spela tillsammans med honom nästa år skulle vara en dröm som gick i uppfyllelse. Och det tror jag gäller både för honom och för mig!
En match, på bortaplan mot Austria Wien, återstår innan det är dags för Pontus och de andra spelarna att få en välförtjänt semester. Någon längre resa har han inte inplanerad utan ser istället fram emot att fira julen hemma i lugn och ro med familjen. Dessutom väntar några dagars avkoppling tillsammans med flickvännen på Ystad Saltsjöbad.
*****
Pontus tog hem priserna i alla de tre kategorier han blev nominerade med en förkrossande majoritet:
Årets Genombrott: Pontus 96 % av rösterna, Amin 3%, Dusan 1%.
Årets Back: Pontus 90 % av rösterna, Daniel 7%, Ricardinho 3%.
Årets Spelare: Pontus 84% av rösterna, Daniel A 7%, Jiloan 5%, Miikko, Ulrich, Ivo och Ranegie 1% vardera
