Porträtt av ett hjärta mitt i fiendeland
Det har varit några avkopplande och sköna dagar att njuta utav. Den mentala krampen har lagt sig och den svettiga ångesten har jag inte känt av under några dagar.
Segern mot Gefle var så välkommen och så efterlängtad att den kändes som födelsen av ännu ett gigantiskt mirakel, som bjöd ombord mitt hjärta, min själ och alla andra saliga och mystiska andar som gömmer sig nånstans inuti mitt allra heligaste innersta, att sätta sig i den där exklusiva limousinen som tar med sig Alla Mina Känslor Ända Upp Till Himlen.
I lördags bjöd Åtvidabergs FF mig på ännu en sån där makalös resa som man aldrig kan boka i förväg.
Man vet aldrig när den kommer, men när den väl dyker upp är det bara att hoppa på och släppa loss alla känslor på en och samma gång.
Balladen fick äntligen tillbaka sina vingar igen.
Men nu har känslorna gått ner för landning. Det är dags att dra några riktigt djupa andetag, vinkla bort backspegeln, fokusera blicken framåt marsch mot söndag och ladda känslorna inför aftonens motståndare, Mjällby AIF.
Sanningen är egentligen lika enkel som genial. Slår vi Mjällby AIF på söndag så är allting klart, då är det äntligen dags för Champagnen att spruta sig hes och för känslorna att gunga sig yra och hissa flaggorna i varje hus eller stadsdel där ÅFF har ett hjärta inneboende.
Tickande eller slocknade ÅFF hjärtan spelar ingen roll. Nutid eller dåtid, flaggorna ska hissas.
Men förstås bara om...
ÅFF mot Mjällby AIF.
Två småklubbar som av någon märklig anledning lyckats stöta på varandra och mötas i seriespel med jämna mellanrum sedan flertalet decennium tillbaka i tiden. Båda klubbarna har varit nere och vinglat i de lägre divisionernas svartvita utanförskap, men på något knepigt vis alltid lyckats hitta tillbaka till elitfotbollens eleganta finrum och vips återigen ståtat där med slips och välkammad mittbena bland alla likasinnade.
Trots jämförelsevis små och knappa resurser så har ÅFF och Mjällby fortsatt sticka upp och ta för sig av de rikas värld och visa att talang och framgång inte bara formas av heta stålar.
I Södertvåan, i Division 1, i Superettan och i allsvenskan har ärofyllda kamper utspelats. Dessutom har lagen stött på varandra i ett allsvenskt kval år 1982. Sen har ju en del andra affärer mellan dessa båda klubbar också ägt rum under senare år...
Att ha sitt Hjärta i Åtvidabergs FF och samtidigt vara uppväxt och bo i Mjällby land, det har periodvis haft sin charm samtidigt som det många gånger också varit rena rama helvetet.
Såklart inget att hymla om att det varit så.
Medan mina kompisar och lagkamrater i Sölvesborg i slutet av sjuttiotalet letade favoritlag högst upp i den allsvenska tabellen eller bland de lag som syntes och hördes mest i sportspegeln, så föddes min kärlek till mitt fotbollslag 32 mil hemifrån Sölvesborg, några ivriga och virvlande andetag från mormor och morfars hus på sockenvägen i Åtvidaberg.
Kärleken mellan en blond liten pojke och fotbollslaget Åtvidabergs FF föddes i ett och samma ögonblick och övergick över endast en natt till en livslång passion i min barndomsparadis hos mormor och morfar i Åtvid.
Så långt hemifrån mitt Sölvesborg och alla kompisarna, men ändå var jag genast så hemma i hjärta och sinne så fort jag kom till Åtvidaberg med alla sina fotbollsplaner, den vackra Bysjön, det mystiskt sköna Adelsnäs, golfbanans underbara utmaning och utseende, det charmiga lilla centrum och sen det där ÅFF med dom blåa tröjorna, de vita byxorna och röda strumporna och alla vänliga människor runt omkring...
Den här tiden vid slutet av sjuttiotalet var egentligen en fredlig tillvaro för mitt ÅFF hjärta, trots att varje säsong var en blodig kamp nere i den allsvenska bottenstriden, i år efter år.
Men jag fick glädjas i lugn och ro åt de framgångar som kom, och jag kunde gråta och känna sorg för mig själv i den lugna och sansade tillvaron som rådde.
Ingen brydde sig det minsta om "skitlaget" ÅFF i min barndoms Sölvesborg.
Men förändringens vindar närmade sig. Utan att jag egentligen först varken förstod eller anade det.
Mjällby AIF, laget utifrån Listerlandet någon mil utanför mina hemkvarter, hade påbörjat en anmärkningsvärt framgångsrik resa genom divisionerna.
Och plötsligt en dag var Mjällby i allsvenskan.
I samma glamourösa värld och på samma höga nivå som mitt älskade Åtvidabergs FF.
Mina fredliga år med ÅFF sjöng på sista versen.
Även om 1980 gick på vatten. Jag såg min idol Thomas Wernersson hålla nollan och mina idoler ÅFF nita Mjällby på Strandvallen med 1-0. På hösten blev det en ny ÅFF triumf och två poäng till i protokollet. Mjällby sjönk som en sten och degraderades bort från min och ÅFF:s värld och mitt blåvita hjärta kunde återgå till det fredliga och beskedliga jagets trygga söndagsskola.
Så länge det varade.
Under min barndom så var det inte bara mitt favoritlag ÅFF som var vida överlägset min hemstad på olika plan. Den 32 mil långa resan norröver från Sölvesborg till Åtvidaberg, var många gånger vintertid, som en resa mot alperna. Medan vi hemma i Sölvesborg mestadels under vinterhalvåret bara hade snö under korta perioder, så var det under samma period i Åtvidaberg nästan alltid skidföre och vit snö.
Och då snackar vi sent sjuttiotal och åttiotal
Allra mest minns jag alla jular som min familj firade uppe i Åtvid. Jag minns hur vår fullpackade lilla Golf lämnade huset och den nakna och grå barmarken på Vävaregatan för den långa färden upp mot Östergötland, några dagar före julafton.
Redan innan vi passerade Blekingegränsen och nådde Småland, så sov jag och lillasyster där bak i baksätet till dubbdäckens monotona och vibrerande ljud mot asfalten, samtidigt som det från bilradion mellan mamma och pappa i framsätet hördes toner från radioprogrammet "Hallå trafikant".
När man sedan några timmar senare sakta vaknade till liv där i baksätet, så var det något annorlunda med ljudet från dubbdäcken som rullade vidare i mörkret omkring oss. Ljudet var mer dovt och stumt på något vis.
När jag sedan slog upp ögonen och tittade ut genom bilrutorna så slog mitt hjärta en volt av glädje när mina ögon möttes av ett djupt snötäcke som glittrade under den gnistrande stjärnhimlen. Snön låg djup under den eviga skogens mörker, längs med vägen låg det upplogade snövallar, de orange färgade reflexpinnarna täcktes halvvägs av uppskottad snö, vägens asfalt var inte längre naken utan låg täckt av ett lager med snö.
Ivrig väckte jag lillasyster och vi räknade resten av resan julgranar som stod tända ute i trädgårdarnas snöklädda idyll, ju längre norrut vi kom desto djupare blev snötäcket och ju högre tornade snövallarna upp sig längs med vägen upp mot Åtvidaberg. Insjöarna låg täckta med snöklädda isar, granskogen hängde tung av de gnistrande snömassorna som var som smycken över ett landskap som var andefattigt vackert, och när vår röda Golf efter 32 mil var framme och i nattens tidiga timme rullade in i Åtvidaberg, var allting lika tindrande och högtidligt som på ett julkort och julstämningen och längtan efter julafton var gigantisk inuti mitt unga och pojkaktiga hjärta.
Åtvidabergs FF och Åtvidaberg förtrollade tillsammans en barndom jag aldrig glömmer..
1982 var dags igen för Mjällby AIF att dyka upp och repa tillvaron.
Dåtidens Stig-Helmer eller nutidens Ove från Solsidan.
Mitt livs största idrottsliga nederlag föddes och begravdes i ett och samma tragiska andetag den där hösten. Jag bevittnade båda matcherna med suddig blick av tårarna som aldrig ville sluta rinna, mitt hjärta var som ett öppet sår, varje hångrin var som ett rapp över de öppna såren, rubrikerna i Sölvesborgs- Tidningen var som att bevittna sin egen dödsannons.
Mellan mig och klubben Mjällby AIF restes det murar och byggdes vallgravar det året.
Åtvidabergs FF åkte ur allsvenskan och i många långa år trodde jag att den fantastiska sagan aldrig någonsin igen skulle få skriva fler kapitel i allsvenskan. Trots att nya mirakel med UEFA cup deltagande och en Svenska cupen final tillskrevs vår redan stolta historia, så vågade jag aldrig någonsin mer snudda mina tankar vid allsvenskt avancemang. Efter kollapsen på Rambergsvallen, då 3-1 och hoppet om allsvenskan plötsligt levde, på några minuter blev 3-4 och den allsvenska drömmen istället slutade med ett gigantiskt magplask, så var jag deprimerat säker på att min dröm att få se Åtvidabergs FF i allsvenskan var lika hopplös som att få min morfar att återuppstå.
Men mitt negativa jag skulle få fel. Torbjörn Nilssons rätta och positiva jag skulle istället få rätt.
Åtvidabergs FF rev alla murar och återuppstod ännu en gång.
Kärleken ledde mig från min uppväxts Sölvesborg rakt ut i fiendens borg, Mjällby. Sedan sexton år bor jag med min stora familj mitt i Mjällby. Trivs alldeles utmärkt här, trots att det mesta runt omkring mig är färgat i gult och svart, vilket är fullt naturligt och ingenting som alls stör mig.
Man vänjer sig vid det mesta.
Liksom att mitt Åtvidabergs FF och Mjällby AIF fortsatt att stöta på varandra i allehanda seriesystem genom åren som passerat fram till idag. Jag har varit med om att få jubla ut hämningslösa segervrål både på Strandvallen och på Kopparvallen när ÅFF stått som segrare under en himmel klädd i ett enda stort leende.
Jag har också varit med om motsatsen.
Det har ömsom varit Champagne och sköna segervrål, ömsom har det handlat om gravöl och tennisliknande siffror på Strandvallen. Det har varit upp och ner, liksom tillvaron i övrigt.
Det var inget roligt när omåttligt populära Peter Svärdh lämnade oss för Mjällby AIF. Han lämnade ÅFF efter 2008, ett år då ÅFF slutade sexa i Superettan, som då kändes som en besvikelse eftersom ÅFF det året sniffade vid något betydligt större än en sjätte plats i Superettan.
2008 var ÅFF före Mjällby AIF, inte bara i maratontabellen utan också i Superettans sluttabell.
Året därefter blev Peter Svärdh seriesegrare med sitt nya Mjällby som avancerade till allsvenskan, men Svärdhs gamla lärjungar hakade på tåget efter Haris Radetinac sena avgörande på Skytteholm.
År 2010 vann Mjällby båda mötena med oss. För första gången i en dyster historia så lyckades Mjällby stanna kvar i allsvenskans gyllene galax, medans alla vårt stolta och anrika ÅFF tvingades vinka farväl i allra sista stund till den allsvenska cirkusens alla begivenheter.
Mjällby AIF har i sanningens namn varit steget före ÅFF under några år.
Det finns ingenting ont i Mjällby AIF, förutom att de är bittra rivaler till mitt Hjärtas lag, vilket i och för sig skaver en del..
År 2012 har till stora delar varit Åtvids år. Under de första fyra omgångarna stoltserade vi som serieledare, spelet vi bjudit på har stundtals varit allsvenskans vackraste och effektivaste, Viktor Prodell har stoltserat permanent i skyttetoppen, Bergström har visat att gammal är bäst och att han håller samma primära klass som alltid, Magnus Eriksson lämnade ett avsked inför 8600 som ingen i fotbollskretsar någonsin glömmer, bitvis har det doftat glatt sjuttiotal kring våra hjältar.
Haris försvann från oss till Mjällby, och nästan vilken gulsvart supporter jag än minglar med lyfter fram Haris som ett av de allra främsta och lyckosammaste nyförvärven under de senaste åren.
På söndag kväll är han tillbaka Haris, i ett Åtvidaberg som under året spelat den bästa fotbollen på mängder av decennier. Peter Svärdh är också han tillbaka redo för att utmana sina taktiska drag mot sin forne ,biträdande lagledare Andreas Thomson, som på egen hand bitvis visat sig äga taktiska genidrag och formidabla tränaregenskaper, han också.
Mjällby är ett lag som är livshotande farligt att hamna i underläge emot. Defensivt urstarkt, snabbe och giftiga Pär Ericsson alltid farlig och Markus Ekenberg har en förmåga att allför ofta hitta nätet så fort ÅFF står som motståndare.
Skulle däremot ÅFF få ledningen, så är ÅFF:s innermittfält och snabba spel vida överlägset bortalagets något mer tröga men taktiskt genomtänkta spel.
Sådär kan jag hålla på att filosofera och spekulera i all oändlighet. Tjänar ändå ingenting till.
Bollen är rund och dagsform en färskvara.
Jesus gick på vatten. ÅFF äger också denna sällsynta förmåga mellan varven.
Champagnen står där den stått sedan jag fick den av en ÅFF broder från Värmland när han var här på besök i vårens rastlösa april.
Tiden klockan 13.30 på måndag på ett operationsbord nere i Lund är ingenting jag kan springa ifrån, men jag skulle hjärtans gärna vilja se bilderna av en ÅFF triumf och ett nytt flott allsvenskt kontrakt skina där uppe i taket bland utomjordiska lampor, när jag väl ligger där på operationsbordet.
En svag eftersmak av Champagne i munnen skulle bedöva det också....
///Allas Broder
