Gästkrönika: När glädjen försvann
Med anledning av torsdagens händelser på hockeyderbyt, väljer GF att lägga upp en gästkrönika skriven av John Lund. Samtidigt har AIK-Alliansen avslutat allt samarbete med polisen.
***
Det började precis som vilken derbydag som helst, jag gick runt på kontoret med en blandad känsla av spänning och nervositet, skulle vi kunna ta dem där livsviktiga tre poängen för att kunna fortsätta hoppas på slutspel, eller skulle fokus istället ligga på att klara sig undan kvalserien? Det skojades lite med kollegorna som höll på det motsatta laget och man längtade redan på lunchen till att få stå på läktaren och lyfta fram grabbarna på isen.
Nu ett dygn senare är de enda känslorna som jag har avsmak, obehag och uppgivenhet.
Redan vid entrén märkte man att någonting var väldigt fel. Under tidigare derbyn denna säsong har det också funnits en känsla av fientlighet hos polismakten, nyktra och skötsamma människor har på väldigt grundlösa orsaker tvingats till urinprov för påstådda narkotikabrott av onödigt aggressiva poliser, supportrar har utan anledning avvisats från arenan och dylika märkliga tilltag.
Igår var det som att gå in till sin egen avrättning. Poliser stod uppställda överallt och stirrade närmast hatiskt på alla som gick in. När vi närmar oss ingången till läktaren möts vi av poliser som står i vägen och förklarar att man bara släpps in två och två.
Jag är en vanlig människa, med ett vanligt jobb, och vanliga kompisar. Mitt senaste slagsmål inträffade på lågstadiet över en leksaksbil.
Ändå fick jag höra att jag ska ”passa mig jävligt noga och göra som jag säger” när jag lugnt frågar en polisman om nödvändigheten av denna väldigt uppbromsande åtgärd då det endast är några minuter kvar till matchen och det fortfarande är väldigt många människor som inte har kommit in än.
När vi står och väntar på att bli insläppta gör poliserna plötsligt helt om och går in på läktaren och kastar ut de personer, pappor, tonåringar, och tjejer, som befinner sig närmast, samtidigt som de skriker att inga kommer in längre. Folk längre bak uppfattar inte vad som händer och fortsätter att röra sig framåt för att hinna till matchstart. En viss rörelse skapas således framåt, vi som befinner oss nära poliserna förklarar att vi blir trycka framåt och ber dem att öppna dörrarna så att inga blir klämda. Resultatet av denna uppmaning blir att de gemensamt och i samförstånd drar sina batonger och skrikandes går till våldsamt angrepp mot dem man har precis framför sig.
Till vänster om oss som blir attackerade finns en betongvägg, till höger finns en annan vägg, en vägg av kravallutrustade poliser som ansluter till sina kollegor och börjar slå vilt ibland den fullständigt hjälplösa massa av människor som med uppsträckta armar vädjar till poliserna att sluta.
Det hela börjar kännas helt surrealistiskt när det även kommer poliser bakifrån och slår på dem supportrar som förgäves försöker att ta sig igenom den glasdörr som skiljer det större utrymmet vid huvudentrén från själva läktaringångarna.
Det här fortsätter i flera minuter, hundratals människor misshandlas, blir omkullslagna i högar och utsätts för våld som skulle leda till årslånga fängelsestraff om det utfördes av en ”civil” person.
Jag ser en kvinna i 40-årsåldern stå och gråta mot en vägg samtidigt som hon träffas av flera batongslag, en liten grabb i fjortonårsåldern blir nedsparkad bakifrån och slagen på marken av en vuxen man i polisuniform, till och med en gammal tant blir bryskt nedsliten och omkullsprungen av skrikande poliser.
Stycket ovan skulle kunna vara skrivet av en utrikeskorrespondent ståendes i ett demonstrationståg i Damaskus. Istället skrivs det av mig, en 28-årig hockeysupporter i Sverige 2012.
När jag väl blir inkastad på läktarplats med ett flertal blåmärken senare är jag helt skakig och chockad, folk runt omkring är helt panikslagna och kan inte förstå vad som precis har inträffat. Mina två vänner som jag skulle se matchen med har jag tappat bort för länge sedan. Dem blev. Fick jag veta senare, inslagna på arenapuben där dem tillsammans med flertalet andra buntades ihop och bussades iväg, utan att få se en enda minut av matchen.
Luften hade helt gått ur klackarna och stämningen blev därefter, det enda jag kunde tänka på var de enorma övergrepp vi alla hade blivit utsatta för. Till slut orkade jag inte längre utan gick hem i första periodpausen.
Igår vann min klubb en av årets viktigaste matcher, men jag känner ingenting. Glädjen av att stödja sitt lag är som bortblåst, man känner sig som en andra klassens medborgare helt utan rättigheter. En känsla som delas av alla AIK:are och Djurgårdare som jag har pratat med idag.
Det här måste få ett slut. AIK och Djurgårdens hockeysektioner måste gå ut och ta kraftigt avstånd från polisens agerande. Hur ska vi annars kunna uppleva glädje i samband med hockey igen?
