Premiärer vi kanske inte minns
Snart är vi framme vid vår längtans mål. Äntligen ska flaggor vaja, strupar stämma upp i synkroniserad sång och rätt nät rassla. Men blir den allsvenska premiären alltid det där minnesvärt praktkalaset vi tänkt oss?
Svaret på ingressfrågan är, trots allt, ganska ofta ja. Många premiärer slutar lyckligt. Men det ligger också nånstans i sakens natur, med all denna förväntan, att det är bäddat för antiklimax. Det är egentligen inte så konstigt – innan cupen stöptes om var premiären oftast den första tävlingsmatchen för året, och helt naturligt att både premiärnerver och matchrost påverkade prestationer.
För oss på läktaren är det mycket som ska ut. Den allsvenska premiären berättar att ljusare årstider är på väg, en lång vinter är över och det är dags att i en spirande vårvärme ge hals för sitt lag. Vi vill gärna att händelserna på planen ska spegla känsloläget. Att historia ska skrivas. Och så, ibland, blir det inte riktigt så.
Så här är några exempel på premiärer som kanske inte etsat sig fast alltför hårt i minnet.
1987, Västra Frölunda hemma
Vi var regerande mästare. Och det här året var den allsvenska premiären inte alls årets första tävlingsmatch. I mars hade vi spelat cupvinnarcupkvartsfinal mot Ajax – ett världslag med spirande megastjärnor som Frank Rijkaard och Marco van Basten. Vi hade, några dagar försenat på grund av snöoväder, vunnit hemma via en Torbjörn Persson-straff men sen varit chanslösa borta. Samtidigt: vi var inga mil ifrån. Sammanlagt skrevs siffrorna till 2-3, så endast ett mål skiljde från avancemang.
När nu allsvenskan sparkade igång stod Västra Frölunda IF på andra sidan. Ett kvartersgäng från Göteborg som gjorde sin första allsvenska säsong någonsin. Då som nu mest kända som ett hockeylag – fast ishockeyn faktiskt lösgjort sig från resten av föreningen några år tidigare.
Det var Lasse och Masse som gjort målen när vi säkrat guldet i den klassiska 5-2-finalen hösten -86. De var på plan nu också, och de fortsatte i samma hjulspår. I slutet av första halvlek Lasse 1-0. I början av andra, Masse 2-0. Och så, bara åtta minuter senare, hade Frölundas Raimo Käkelä gjort två mål och kvitterat. Chockartat. Tryckte vi på mot slutet? Förmodligen. Jag minns inte riktigt. Men det slutade med ett kryss.
Och vi började trögt det året. Tog bara två poäng på de tre första matcherna. Sen gick det bättre. Av de nästa tretton matcherna vann vi tolv (en trevlig strof att skriva) och kryssade en. Allsvenska grundserien - det var alltså slutspel på den tiden - var i praktiken avgjord redan då, även om det dröjde några omgångar till innan det var klart även i teorin. Sen blev det slutspel, och till sist förlorade vi SM-finalen på bortamålsregeln. Jag retar mig fortfarande.
Raimo Käkelä då? Frölunda slutade på sjunde plats och Käkelä blev med sex allsvenska mål lagets bäste målskytt.
1989, Djurgården hemma
Återigen steg vi in i premiären som regerande mästare. Våra motståndare var samma Djurgården som vi kölhalat i SM-finalen ett knappt halvår tidigare. Då blev det tio mål, men den här matchen såg länge ut att inte bjuda på några alls. Tror jag i alla fall. Det är ju ett tag sen, men mina minnesbilder är att det chansfattigt. Och så, med fem minuter kvar, rann Djurgårdens Peter Skoog genom och gjorde mål. Det blev matchens enda.
När jag funderar tillbaks är min känsla att det var djupt orättvist. Är det en objektivt färgad uppfattning, eller bara en bitter och förorättad människas subjektiva upplevelse? Jag vet inte. Dock, under andra halvan av åttiotalet började vi ofta lite trögt. Sen tog vi fart.
Ja, hur gick det sen? Vi övertog tabelltoppen i den sjätte omgången och släppte den aldrig. Så även detta år vann vi grundserien ganska komfortabelt. I slutspelet städade vi undan Gais i semi, och mötte sedan Norrköping i finalen. Nu hade förbundet bestämt sig för att skrota bortamålsregeln, och målskillnad överhuvudtaget för den delen, så när vi vann första finalen med 2-0 och Norrköping den andra med 1-0 innebar det en tredje final. Där var vi löjeväckande överlägsna i spelet men förlorade på straffar.
1991, IFK Göteborg hemma
Martin Dahlin slog genom med dunder och brak 1988, men var sen skadedrabbad och hade det allmänt motigt under ett par år. Under försäsongen 1991 visade han framfötterna igen. Och i premiären mot regerande mästarna IFK Göteborg tryckte han in bollen från nära håll efter bara fyra minuter. Fast sen gick det inte mer än fyra till, och så hade Kaj Eskelinen kvitterat. I andra halvlek hade Patrik Andersson en boll i innerstolpen, en sån där fruktansvärt jobbig situation när man hinner börja jubla men sen tvingas svälja glädjen, men det slutade 1-1.
Säsongen puttrade på och vi slutade trea i grundserien. Sen klipptes allsvenskan i två delar och vi blev en del av mästerskapsserien. Där gick det lite upp och ner, men vi var aldrig riktigt nära guldet och slutade fyra.
Martin Dahlin fortsatte att spotta in mål och blev i september, just efter att mästerskapsserien inletts, såld till Borussia Mönchengladbach. Där gick det som bekant också hyfsat för honom. Han växte ut till att bli en helt bärande pelare i det lag som tog sig till USA-VM 1994, och sedermera också tog ett nationalepiskt brons där.
----
Varför nu ta upp dessa halvtrista premiärer så här dags, när känsloläget ska upp och inte ner? Jag tänker att lärdomen de ger – åtminstone de två första – är att allt inte är förlorat även om det börjar illa. En dyster början kan dölja ett lyckligt slut.
Fast det är klart, ännu bättre är det om det är lyckligt hela vägen.
