Prövningens år fortsätter

Jag skrev i årskrönikan att det här året skulle bli en prövningens år, men inte i mina vildaste mardrömmar kunde jag se de vidriga syner som vi hittills har fått uppleva.

Innan säsongen var det ju givet att vi var tvungna att sänka förhoppningarna. Eftersom vi har levt över våra tillgångar de senaste åren har vi varit tvungna att strama åt med de ekonomiska utsvävningarna.
 
Med flera spetsspelare borta och en tunnare trupp kunde vi inte förvänta oss att spela samma fina passningsorienterande fotboll, utan det kändes som vi inte skulle ha lika mycket bollinnehav och istället behövde bli vassare på omställningsspelet och fasta situationer.
 
Backlinjen kände jag dock inte någon större oro över. Under hösten var det ju bara Allan Olesen som försvann av de mer ordinarie spelarna. Istället fick vi in rutinerade Martin Lorentzson från AIK som ett fullgott alternativ under våren och på hösten skulle Petter Gustafsson vara tillbaka och Hampus Holmgren skulle utmana om en högerbacksplats.
 
Daniel Hallingström har varit riktigt stabil de senaste åren och Månz Karlsson verkade vara på gång då han gjorde en helt okej höstsäsong. Nickstarka och rutinerade Alberis da Silva fanns ju också att tillgå i mittförsvaret, som kan vara riktigt bra i sina bästa stunder. Till vänster överraskade ju Pontus Nordenberg under hösten och det skulle bli en tuff konkurrenssituation med Andreas Dahlén.
 
Vad beträffar offensiven, så hade vi förutsättningar till omställningar, genom John Owoeris snabbhet och tillräcklig spelskicklighet för att leverera omställningsbollar till honom. Vid fasta situationer fanns dock vissa frågetecken. Vi hade inte ersatt Ricardo Santos egenskaper i huvudspelet. Det tar tid att kliva fram som en tongivande forward och Mario Jelavic var inte, och är fortfarande inte där.
 
 
Det är alltid intressant att försöka tyda linjerna i den första träningsmatchen. Även om det bara är en träningsmatch i vinterförhållande så försöker man alltid hitta nåt som tyder om hur säsongen kommer att bli. Vi spelade rätt bra fotboll mot Örebro på Kopparvallen, och känslan dök upp att: ”Vi kan nog ändå fortsätta vara ett spelande lag med kvalitet.”
 
Men så vände ÖSK vår ledning och vi låg under med 1–2, efter att vi tappat fokus och slarvat. En förbjuden tanke dök då upp: ”ska det bli ett sådant år, då vi spelar bra fotboll, men klantar till ett par gånger som förstör allt?”
 
Tyvärr får vi säga att farhågan har besannats så här långt.
 
Vi har trots allt gjort en del mål ändå. Den största bristen har istället varit försvarsspelet. Visst har vi tappat tunga namn på mittfältet som gjorde stor nytta defensivt och visst har vi gått bort oss på mittfältet och åkt på omställningar mot oss. Men faktum är ändå att vid de allra flesta fallen har vi haft hela backlinjen hemma för att reda upp situationerna, men vid många tillfällen har hela backlinjen tittat på bollföraren och glömt bort spelarna att markera alternativt zonerna att freda.
 
Det har varit för många individuella misstag som vi har åkt på baklängesmål på. Har vi då för dåliga spelare? Ja, för att komma på den övre halvan igen, men inte för att hänga kvar. Om många av spelarna hållit god allsvensk klass tidigare, så håller de naturligtvis åtminstone godkänd allsvensk klass i dag.  
 
Det är små marginaler i fotboll. Genom några segrar kan självförtroendet få sig en skjuts i rätt riktning och tajmingen i avgörande lägen, både defensivt och offensivt sitter, och man får in det rätta ”flytet” i spelet.
 
Under den här säsongen har vi inte haft tillstymmelse till flyt någon gång hittills.
 
 
Efter sommaruppehållet har trots allt vissa saker rättats till. Trots att vi fortsatt har fått skifta väldigt mycket i backlinjen, vilket givetvis är en del i problematiken, så har vi tätat till det bakåt. Detta har skett genom större fokus och noggrannhet, men också genom ett mycket större uppoffrande för föreningen, genom att bland annat fläka sig och täcka skott. Detta ska naturligtvis vara en självklarhet för varje fotbollspelare.
 
Själv tvekade jag aldrig att täcka skott, inte ens på en svinkall grusplan med frusna bollar. Att rutorna efter bollen syntes på låret två veckor efter det täckta skottet var inte ovanligt.
 
 
Det intressanta i kråksången är också att det inte spelar ingen roll vilka lag vi möter, utan det ser ungefär likadant ut i varje match. Det är jämna matcher mot alla, utom mot Malmö och Helsingborg på bortaplan. Mot skånelagen har vi också tidigare haft väldigt svårt på bortaplan även tidigare.
 
Det fasansfulla är dock att vi aldrig vinner jämna matcher och vi vinner inte ens när vi är det bättre laget. Om vi bara ser till efter uppehållet så har vi varit det bättre laget mot Halmstad, Gefle, Helsingborg och Malmö, men ändå bara fått med oss tre poäng i dessa matcher och frågan är då varför?
 
Enkelt sagt, så har vi tätat till bättre bakåt, men inte lyckats göra mål i den utsträckning som behövts. I de två senaste matcherna har vi dock släppt in två mål både mot HIF och MFF och det är förstås för mycket. Vi har dock fått straff emot oss i de båda matcherna, vilka båda har varit tveksamma. I liknande situationer i andra matcher blir det oftast inte straff och vid denna typ av situationer som motståndarna utövar mot våra spelare slipper motståndarlaget straff.
 
När John Owoeri hade vänt upp och ska vrida in 3–2 i den 64:e minuten så blåste domaren Johan Hamlin frispark till Kari Arnason. När Månz Karlsson mejas ned i situationen innan IFK Göteborg gjorde matchens enda mål så vågade inte Marcus Strömbergsson från Gävle döma bort målet och hemma mot Häcken fick inte Victor Sköld straff trots en ordentlig knuff i ryggen av Simon Sandberg, bara för att nämna ett par exempel. Kroppskontakten som John Owoeri hade mot Kari Arnasson var inte i närheten av samma dignitet.
 
Vid Helsingborgs första mål och Malmös andra mål gick vi dock bort oss rejält. Mot Malmö var det ändå frukten av att vi inte spelade med en helt samspelad backlinje, där Månz Karlsson stötte fram med för stor risk och att Mauricio Albornoz också gick på samma spelare. Andreas Dahlén fick därmed den i närmast hopplösa uppgiften ensam mot två kvalitativa malmöspelare i form av Vladimir Rodic och Nikola Djuric, eftersom Hampus Holmgren inte insåg faran tillräckligt tidigt för att hinna ned och stödja.
 
Rodic spelade i sidled och Henrik Gustavsson fick en mycket svår uppgift genom sidledsförflyttning och måltjuven Nikola Djuric lyfte in bollen vid den vänstra stolpen.
 
Upprinnelsen till målet var annars att vi hade en egen frispark som Mauricio Albornoz slog till höger och en något oengagerad Martin Christensen mötte inte bollen. Bollen slogs in på vår planhalva och Marre nickade fram bollen till Ammar Ahmed, som inte var tillräckligt distinkt och tappade bollen, vilket givetvis var extra förödande eftersom innermittfältspartnern Tor Øyvind Hovda var långt uppe i banan med tanke på att försöka skarva frisparken.
 
 
I de två senaste matcherna har vi skapat en hel del målchanser genom ett vägvinnande passningsspel, mot Helsingborg fick vi väldigt dålig utdelning, men mot Malmö fick vi fin utdelning i den första halvleken.
 
I den 26:e minuten tog vi ledningen. Martin Christensen kastade ett inkast från höger till Ammar Ahmed. Martin fick tillbaka bollen och avancerade in i banan och blev avväpnad, men efter flipperspel nådde bollen Kristian Bergström som fick perfekt läge rakt framför mål från sin position strax utanför straffområdet. Pligg fick på ett fint vänsterskott som skruvade sig ifrån målvakten Johan Wiland mot det vänstra krysset.
 
Bara minuten senare fick vi möjligheten att öka på, men Simon Skrabbs instick för att friställa John Owoeri i straffområdet blev tyvärr för hård.
 
I den 29:e minuten var det nära att MFF kvitterade efter en hörna, men Henrik Gustavsson var med på noterna och avvärjde när en omarkerad Nikola Djuric sköt vid den bortre stolpen.
 
Vi skulle istället göra 2–0. John Owoeri hade blivit fälld i en omställning och vi fick frispark från höger. Martin Christensen servade bra och vid den bortre delen av straffområdet sprintade Mauricio Albornoz fram bra och helt omarkerad språngnickade han in bollen till höger om målvakten.
 
Vi kunde sedan hålla undan ganska enkelt in till paus, men vi visste förstås att MFF skulle ge allt för att knappa in i den andra akten. Det gällde alltså att stå emot, men vi fick värsta tänkbara start, med en straff emot oss direkt. Visst kunde Andreas Dahlén tagit det lite varsammare, men denna typ av duell är ju så vanliga utan domares åtgärd, men vi klarade oss förstås inte.
 
Henrik Gustavsson gick åt rätt håll på straffen (höger) men Nikola Djuric var för högt för att Fimpen skull nå bollen.
 
Två minuter senare var vi nära att utöka ledningen igen. Efter en hörna skickade Martin Christensen in bollen i andravåg och Tor Øyvind Hovda duellerade med målvakten, men med tur kunde Johan Wiland få fingrarna på bollen.
 
I den 53:e minuten åkte vi istället på det otroligt jobbiga 2–2-målet efter slarv, och som Roar Hansen sade på presskonferensen så fanns en rädsla att vi skulle rasa ihop. Vi var också illa ute ett par gånger, men fick sedan mer energi och var närmast ett segermål, men John Owoeri fick alltså inte chansen i den 64:e minuten och Simon Skrabb sköt över i bra läge minuten senare.
 
Owoeri skar in bra från vänster i den 69:e minuten men sköt utanför den främre stolpen och i den 84:e minuten gjorde Henrik Gustavsson en fin räddning på Enoch Kofi Adus skott.
 
I den 91:a minuten märktes med tydlighet att vi inte har det rätta självförtroendet för att allt ska flyta på. Pontus Nordenberg avancerade bra i vänsterinnerläge och medspelarna hjälpte till att öppna ytan mot målet, men trots det fria skjutfältet, så riktades ändå Pontus blick åt sidan, med en meningslös sidledspassning till Ajsel Kujovic. Den sistnämnde slog ut bollen till Kristian Bergström till vänster, som förmodligen siktade på en sopren John Owoeri vid den bortre stolpen, men bollen blev tyvärr alldeles för hård.
 
Minuten senare anföll vi snabbt och Martin Christensen slog in bollen från höger. Andreas Dahlén stormade fram men hann precis inte fram för att styra in bollen i mål.
 
 
En poäng är bättre än i fjol och man får inte fler poäng än vad man förtjänar, och vi förtjänade inte mer än en poäng, erkände Malmös tränare Åge Hareide efter matchen.
 
– Vi gör en bra första halvlek, eller egentligen en bra match överhuvudtaget, men man är alltid sämre än sin motståndare i någon del av matchen och då släppte vi in två mål. Vi reser oss och går för tre poäng. Jag är nöjd med spelarnas prestation, men det är som en gammal LP-skiva som går på repeat där vi inte får ett skit med oss, suckade vår tränare Roar Hansen.
 
 
Det har länge varit dags att sätta på en ny skiva, men det är naturligtvis jävligt frustrerande att vara så nära och ändå inte lyckas. Nu lyckades vi inte trots att vi hade en 2–0-ledning.
 
 
Det finns trots allt en del positiva delar som ger hopp om framtiden.
 
Henrik Gustavsson har gjort en bra säsong i målet, men sällan har räddningarna givit poäng.
 
Försvarsspelet har blivit bättre. Martin Lorentzson har totalt sett presterat sämre än vad vi förväntat oss, men ändå varit ganska stabil. Nu är han borta men Hampus Holmgren klev in och gjorde det bra. Visst kom han fel i position ibland, men han vågade framåt och var ettrig att vinna tillbaka bollen. ”En gång är ingen gång” sade Roar Hansen efter matcher och visst gäller det att inte sväva iväg utan att stå med fötterna på jorden.
 
Efter en svag vårsäsong har Månz Karlsson uppträtt stabilare efter uppehållet. Mauricio Albornoz har också gjort det bra som mittback mot Djurgården och Malmö, men en hel och frisk Daniel Hallingström behövs för kontinuitet.
 
Till vänster har Andreas Dahlén tagit plats efter uppehållet och är ett stabilare alternativ än Pontus Nordenberg
 
På mittfältet har vi fått den tuffe tvåvägsspelaren i Tor Øyvind Hovda som vi har saknat och om han får spela ihop sig tillsammans med Mauricio Albornoz så ska vi kunna bli ännu mer svårpasserade på mitten. Ammar Ahmed är en frejdig och ettrig spelare, men spelet med de små marginalerna kostar för mycket.
 
Martin Christensen har också fått ut mer av sitt spel efter en svag vårsäsong och Kristian Bergström gör alltid sitt jobb. Pliggs kloka värderingar gör att han klarar av att han inte längre är lika snabb.
 
På topp var Victor Sköld i andra tankar innan han försvann till IFK Göteborg och Simon Skrabb har tagit hans plats på ett bra sätt. Med mer speltid kommer förhoppningsvis det rätta flytet och målskyttet kan lossna.
 
John Owoeri har inte haft det rätta målflytet på sistone. John gör ändå mycket nytta genom att springa och riva upp ytor, men att inte ens orka jogga ur offside i slutet av matcher är förstås inte okej.
 
Genom införskaffandet av Ajsel Kujovic då har vi fått en ytterligare dimension att sätta in. Än så länge har inte den reslige anfallaren hittat riktigt rätt, men med mer speltid så kommer han ställa till mer oreda, men han måste samtidigt jobba mer för att suga in bollarna.
 
Förutom Hampus Holmgren så gjorde också Lucas Öhrn allsvensk debut med ett kort inhopp. 17-åringen har potential att bli en allsvensk spelare, men det är förstås ett stort steg.  
 
 
Jag citerar ogärna från det hållet men när grannklubben i länet åkte ur Allsvenskan 2008, sade dåvarande ordföranden Hans Lundin så här till Aftonbladet:
”Det är som man gått och väntat på en sjuk släkting som man visste skulle gå bort, som varit sjuk länge, men när det sedan händer så är det ändå fruktansvärt tungt.”
 
Vår gemensamma släkting har inte gått bort. Det är 12 omgångar kvar. Men tyvärr är det väldigt många som har vänt vår gemensamma sjukling ryggen och det är därför vi befinner oss i den situation vi är i nu. Valet är ditt – ingen annans. Vänder du föreningen ryggen eller inte?
 
Det går bra att vara inaktiv och gnälla på dem som jobbar och styr i föreningen, men de är bara där en kort tid. Åtvidabergs Fotbollförening är 108 år och något mycket större än enskilda individer. Det är naturligtvis fullt tillåtet att ha åsikter om de som bestämmer, men det är inte densamma som att vända föreningen ryggen, genom att inte längre gå på matcher och vara medlem!
 
 
Matchfakta
ÅFF – Malmö FF 2–2 (2–0)
1–0 (25) Kristian Bergström
2–0 (30) Mauricio Albornoz (Martin Christensen)
2–1 (47, straff) Nikola Djuric
2–2 (53) Nikola Djuric
Varningar ÅFF: Andreas Dahlén (2:a), Månz Karlsson (2:a).
Domare: Johan Hamlin, Bro.
Publik: 3 568
 
Övrig statistik
Bollinnehav 39 – 61
Avslut 9 – 7
Avslut på mål 5 – 4
Avslut i målställningen 0 – 0 
Hörnor 6 – 9
Frisparkar 16 – 7
Offside 4 – 1
Utvisningar 0 – 0
Varningar 2 – 4
 
 
Startelvan
Henrik Gustavsson –
Hampus Holmgren (ut 94), Mauricio Albornoz, Månz Karlsson, Andreas Dahlén (VM 69, HB 94) –
Martin Christensen, Tor Øyvind Hovda, Ammar Ahmed (ut 65), Kristian Bergström (MM 65) – 
Simon Skrabb (VM 65, ut 69), John Owoeri.
 
Inbytta ersättare
Ajsel Kujovic (in 65, F), Pontus Nordenberg (in 69 VB), Lucas Öhrn (in 94 HB).
 
Ej inbytta ersättare
Gustav Jansson, David Lundgren, Mario Jelavic, Kenny Hildeby.

Torbjörn Nilsson2015-08-02 17:41:28
Author

Fler artiklar om Åtvidaberg

Benjamin Tannus om tiden i Åtvidaberg, genombrottet i Högaborgs BK och åren i juniorlandslaget