Psalm 20:12
Var det de här vi drömde om medans den så minnesvärda hösten höll på att byta om och ta farväl, och advent, julen och den luriga vintern stod och lurade alldeles precis bakom husknuten?
Kunde vi väl ens snudda våra tankar vid någonting så fantastiskt som det här?
Det som sker just precis här och nu, i månaden april år 2012.
Vart har tiden tagit vägen sen det stod klart att drömmen gått i uppfyllelse den där måndagen uppe i Sundsvall.
Seriesegerns oslagbara sötma dansade med oss genom dagar och nätter efter det mirakelklädda avancemanget upp till allsvenskans glödande stjärnklädda universum, vår stolthet hängde med i varenda tickande hjärtslag under triumfresan som pumpades runt inuti oss.
Allt det här pågick medan nästa kamp redan började ta fart och gjorde att adrenalinet inom oss aldrig ens hann avdunsta efter den historiska seriesegern i superettan.
Kampen för att behålla den befintliga truppen samt att krydda den med spetskompetens.
Kommer ni ännu ihåg den spralliga nyfikenheten som steg ombord när Åtvidabergs FF högtidligt kallade till presskonferens, det var som om allting annat stängdes av och försvann, nyförvärv skulle presenteras och hälsas välkomna, spänningen som tändes var en olidligt skön upplevelse.
Minns ni den efterlängtade första träningen i januari, minns ni första förspelet mot Värnamo en svinkall lördag i slutet av januari.
Allt det där är nu historia och förbi.
I startelvan på Behrn Arena fanns två nyförvärv med, två helt nya namn jämfört med det lag som 2011 knäckte motståndare, tvivlare och löpte linan fullt ut och fullbordade miraklet som gjorde att Åtvidabergs FF hamnade överst av alla i superettan.
Ett av nyförvärven kom från Trollhättan och Division 1, det andra från Falkenberg och superettan.
Mediokert tyckte en del, vi får väl se tänkte Tott och Almgren.
Än idag ser vi rubriker resas om vilket horribelt försvarsspel Örebro SK, visade upp. Grodor, försvarsmissar och lagmässiga rutschbanor som skett runt om i Sverige sedan premiären, hittar genast en jämförelse som rimmar med ÖSK: s fiasko artade allsvenska debut år 2012.
Tomas Nordahl hade inte skådat någon sådan premiär under 20 långa år.
Problemets egentliga natur ligger kanske i att det var mot en nykomling med namnet Åtvidabergs FF som detta ras skedde, ingen hade väl förutsett något annat än en promenadseger för hemmalaget.
Därför döptes ÅFF: s första mirakel halvlek aldrig som någon framgång, istället stämplade man de fyra målen ÅFF gjorde som ett fullständig fiasko i försvarsspel av ÖSK.
En liten nykomling med endast nyförvärv från underliggande regioner , ska inte kunna gå in i en allsvensk premiär och spela en anfallsfotboll så frejdig, pigg och glad att ett så rutinerat gammalt allsvenskt lag som Örebro, redan efter första halvlek släppt in fyra mål och uppträder så vilset och desorienterat, att ÖSK spelarna egentligen bara längtade bort från alltihop och önskade kunna fly hem till mammas trygga barm och gömma sig där.
Ingen kan ta ifrån ÅFF de fyra målen och absolut ingen kan sudda ut det faktum att Åtvidabergs FF var det lag som stoltserade allra överst som serieledare när första allsvenska omgången summerats och spelat klart.
Alldeles före IFK Norrköping.
Inför mötet med GAIS i hemmapremiären på ett rejält uppfräschat och modernt Kopparavallen, kom mycket att handla om Kopparvallen skulle hinna bli färdig med de allra sista detaljerna.
Då fick hela fotbolls Sverige se , häpnas och njuta utav hur ett lag från en liten ort tar sig samman och samarbetar tillsammans, utefter ett unikt koncept som finns helt naturligt i klubbhjärtat och som sägs sitta i väggarna hos Åtvidabergs FF.
Spelare och supportrar bet ihop utan gnäll och vallfärdade tillsammans mot Kopparvallen där de med ödmjuk och tillitsfull kärlek smyckade och borrade fast de sista detaljerna som fullbordade det nya stolta modersskeppet Kopparvallen.
På nytt skrevs ännu ett kapitel fotbollshistoria in i en alldeles unik saga som saknar motstycke i Svensk fotboll.
På långfredagen ägde mötet mellan ÅFF- GAIS rum på ett oerhört ståtligt Kopparvallen.
Det snöade, det blåste snålt och det var iskallt.
Det märktes vilket av lagen som bäst bemöter tuffa yttre omständigheter och vilket av lagen som har vanan att bita ihop när det blåser snålt och flyger småspik.
Daniel Hallingström var lysande, Anton Tinnerholm kommer att fortsätta locka agenter som lär dregla och vifta på svansen med stora Dollar tecken i ögonen, hela den killen sprudlar av spirande talang.
Daniels ledningsmål andades klass och beslutsamhet.
GAIS kvittering var vackert men gjorde förbannat ont och födde rädsla inför slutminuterna.
Men Jesper Arvidsson var mannen som fick serieledarna att återuppstå denna klassiska långfredag.
Med ett fantastiskt frisparksmål korsfäste han definitivt GAIS i snöstormen på Kopparvallen, frisparken satt så läckert och skönt i nätmaskorna att ingen människa kunde undgå skönheten bakom ett sådant konstverk.
Ett klassmål så vackert att det hamnade överst på Patrik Ekwalls lista i Expressen.
En stänkare som fick min mormor på Sunnebovägen i Åtvid äran att bjuda farsan på ännu en segerstänkare whiskey efter matchen. Dels för att hålla en vidskeplig och ack så varje gång välkommen tradition vid liv, men också för att tina upp farsan som var blå i fejset av köld och saknade känsel i både händer och fötter.
Smakar det så kostar det.
Förutom nämnda Daniel, Anton och Jesper så kryllade det denna eftermiddag av blåklädda hjältar ute på Kopparvallens matta. Hela laget och hela truppen förtjänar allt beröm som finns och om någon av er råkat missa hur bra ni är, så rekommenderar jag er en titt i den allsvenska tabellen.
Bara så ni förstår hur ruskigt bra ni startat säsongen.
Nu väntar ännu en ruskig rysare hemma på Kopparvallen mot evighetsmaskinen Gefle.
Man kan egentligen inte annat än applådera åt Gefles förmåga att överraska och fortsätta överleva år efter år i allsvenskan. Med förhållandevis små medel och en alldeles egen hemvävd image lyckas laget skaka fram duktiga spelare, som många gånger säljs vidare, men då blommar genast nya tongivande spelare fram och håller klubbens allsvenska status vid liv.
Men ändå så bor det inom mig stora förhoppningar på en ÅFF seger hemma mot Gefle.
En seger som skulle smaka mumma och ge fortsatt serieledning.
I allsvenskan.
Nu är det kväll och min dagbok känns mer som en högtidlig psalmbok när jag blickar inuti den.
Jag har fyllt den med egenhändigt skrivna ord som allihop handlar om Åtvidabergs FF.
Bara två omgångar av allsvenskan har färdigspelats, men redan har det hunnit skrivas spaltmetrar med skönsjungande och dansande bokstäver som alla hittat rätt och formar ord och meningar klädda i härliga och gladlynta tongångar av framgång.
Sida efter sida i dagboken är som en vidöppen psalmbok fylld med vackra psalmer som Åtvidabergs FF regisserat fram med poesi, Rock´n roll och någonting större.
Musikstycket ÅFF- Åtvids år fortsätter briljera och får fortfarande adrenalinet att krylla sig.
Kommer garanterat att bli en super succé på kommande fotbollsgalan.
Tänk er Tom med en gitarr och solglasögon med laget alldeles bakom sig däruppe på scenen.
Applåderna kommer aldrig ta slut, låten är ju en asskön superhit.
Expressens Johan Orrenius skriver som en gud.
På långfredagen var han på plats i Åtvidaberg och föll genast också han för charmen och stoltheten som bor i det lilla samhället. Hans text lyfte hela Åtvidaberg mot skyarna.
En rad lydde så här: Den som menar att klubbkänsla saknas i dagens fotboll har aldrig varit i Åtvidaberg.
Det är såklart lättare att förstå charmen och magin som bor i ÅFF på plats i Åtvidaberg.
Att möta verkligheten med egna ögon och alla sinnen närvarande.
Annars blir det lätt så att man ser Åtvidabergs FF som inget annat än ett stryklag.
Vi leder allsvenskan, lillebror IFK Norrköping fortsätter haka på.
Två riktigt fina skalper Peking mäktat bryta ner under årets inledning.
Prinsessan Estelle kan stolt vaggas vidare genom sitt liv som bara precis är i begynnelsen av sin resa.
Själv mår jag som en prins.....
/// Allas broder
