Redaktionen minns 2011 - Peter Appelquist
2011 är över och redaktionen har samlat tankarna. Vad var bäst? Vad var sämst? Vad kände vi?
På ett kortfattad vis så ska vi nog säga att säsongen 2011 blev som vi trott. Att studsa tillbaka direkt till Allsvenskan kan man göra, men då krävs det något exceptionellt. Vi hade något exceptionellt 2011. Tyvärr var han borta hela sommaren, den period då BP plockade endast några få poäng och en strid i bottenskiktet av tabellen hägrade.
Självklart talar jag om Joakim Lindner. När så många andra i laget svek, av mättnad eller vad det än var, så klev Jocke in och var den självklara medelpunkten på planen. I de matcher han spelade var han briljant. Jag kan bara drömma om de scener som hade spelats upp om han inte hade drabbats av den konstiga sjukdomen han ådrog sig i sommarens inledning. Vad hade hänt om Jocke varit frisk hela säsongen? Hade vi kunnat ta de poäng vi tappade under sommaren?
Sommaren 2011 var för mig personligen minnesvärd på många sätt. Men i sammanhang som rör Brommapojkarna så är jag glad att sommarens månader ändå rasar förbi så fort. Det var inte bara att matcherna förlorades, laget verkade uppgivet, nonchalant. Utan att ha några psykologiska begrepp att ta till så skulle jag kalla det för identitetskris. Vart skulle vi ta vägen? Varför gör vi det här? Är det värd att kämpa en hel säsong för en boll? Frågorna lyste runt spelarna som ett skimmer. De var tyngda, nere i en svacka så djup. Turligt nog finns det lag av lägre kvalité. Lag som Brommapojkarna vinner mot utan att vara i absolut form. Säsongens vändning kom mot Västerås hemma på Grimsta. Urladdningen till 4-1 fick igång hela laget, hela truppen vaknade och säsongen kunde räddas. Spelschemats läggare är det bara att buga sig för, tre bottenlag på rad var en jackpot i det läget BP hamnade i.
Som supporter har man sina favoriter. Min är redan nämnd. Men man har också hackkycklingar, de spelare man inte förstår sig på. Ibland obefogat, ibland befogat. När jag ser Junior springa runt på en kant så förstår jag sällan varför. Junior är grym på att fördela spelet, hålla i bollen och värdera lägen. Det spelet sköter sig i mitten av planen, inte långt ute på en kant. Naturligt nog söker sig Junior inåt, varpå mittfältet blir trångt och kanterna tomma. Det blir fel och tyvärr är det Junior som får skulden.
Redan på försäsongen så kunde man skönja vilka spelare som skulle göra avtryck. Redan nämnda Joakim Lindner dominerade från match ett och framåt. En annan, Pablo Pinones-Arce har fått utstå mycket kritik efter sin comeback i Brommapojkarna. Målen har uteblivit och offsideavblåsningarna varit så många att vi på läktarn noga bevakat linjedomarens illvilja att rycka upp flaggan varje gång Pablo rör på sig i djupled. 2011 var det ändring. Även om det bara dröjde en och en halv minut innan säsongens första offside blåstes, så är det inte det bestående minnet av säsongen. Det är de fjorton målen. Fler mål från en enskild spelare än på länge i BP-tröjan. Det såg vi under försäsongen. Den mättnad man kunat skönja under 2010 var som bortblåst. Pablo gick in och tog sitt ansvar i laget.
2011 blev ett mellanår för Brommapojkarna. Juniorer plockades upp och det testades spelare. En stomme byggdes upp, fixstjärnorna Miiko Albornoz och Kristoffer Nordfeldt lämnade för Allsvenskan och tränare Björknesjö blev varm i kläderna. 2012 kan bli allt och mycket mer. Nya juniorer kommer upp, nya hemvändare och kanske en liten kryddning. Framåtblicken kommer närmare nyårsskiftet. Vad vi nu vet är: Från laget som gick upp i Allsvenskan 2006 så är ingen spelare idag kvar i laget. Sist att lämna var Dalil Benyahia. Nytt år, nytt lag.
