Redaktions val: Min favorit - Del 3
Vi rullar vidare med del 3!
Åsa Flykt
Jonas Thern
Att jag skulle välja Jonas Thern när vi blev ombedda att skriva om våra favoriter överraskar väl ingen som känner mig. Lite mer förvånande är det kanske att jag faktiskt inte gillade honom första gången jag såg honom spela. Tvärtom var jag fly förbannad på honom.
Jag minns inte vilken match det var, men minns att Thern gjorde en miss som ledde till ett mål för motståndarna och, som jag minns det, till poängtapp. Jag muttrade en hel del över vad det var för ett pucko som kommit till MFF. Men man kan ju ändra sig, och successivt växte sig den där smålänningen till en allt större favorit. Jag vet inte vad som är hönan och ägget här, om jag gillar hårda mittfältstyper för att Thern blev förste store favoriten eller om Thern blev favorit för att det är spelartypen jag föredrar. Skit samma. Men vilken fantastisk spelare! Blicken för spelet! Passningsfoten! Vilket privilegium det var att få följa honom i karriären, särskilt tillsammans med mittfältskollegan Schwartz, först flera år i MFF och sen också i landslaget.
Det är kanske inte så många som läser här som minns Blå Radion – MFF-program som sändes i närradion. De utlyste i alla fall en gång en tävling. Man skulle skicka frågor till en specifik spelare och vinnaren skulle få ställa sina frågor i en intervju i sändning. Som ni förstår eftersom jag tar upp detta så vann jag! Jag fick träffa honom, min fotbollsgud! Jag fick göra min intervju och som om det inte räckte fick jag dessutom skjuts av honom till stationen. Lyckligare tonårstjej har nog sällan skådats!
Jag är en sån som sparar på alldeles för mycket. Jag har nyligen flyttat och när jag packade upp en låda med böcker hittade jag en pärm med tidningsurklipp om MFF och Thern. Den har legat nerpackad många år och vän av ordning tänker väl att den kan kastas, vad ska jag ha urklippen till? Men jag kastade dem inte nu heller. Tvärtom har skrivandet av den här texten gjort mig sugen på att gå och bläddra bland dom.En av mina käraste ägodelar är Therns signerade matchtröja (autografen broderad för att den ska hålla). Under de 30 år som gått sedan jag fick den är det bara en handfull matcher som den inte varit på. De senaste säsongerna har jag tänkt att jag kanske borde pensionera tröjan, den börjar trots allt bli lite sliten. Men hittills har jag inte kunnat förmå mig till det, den är en så självklar del av mig på match. Så även den här säsongen, när den nu drar igång, lär ni se mig i Jonas gamla tröja på Stadion!
Pontus Kroon
Martin Dahlin
För oss Lunnapågar är Martin Dahlin, precis som Behrang Safari, en av de MFF:are man är lite extra stolt över.
Jag älskar Lund, tro inget annat, men som elitidrottsstad lämnar den en del övrigt att önska. Förutom ett bra handbollslag som dock inte hetsar upp så många mer än de närmast sörjande är det mest bredd- och ungdomsidrott som dominerar. Inget ont i det, då just detta faktum fick mig att titta över kommungränsen och bli supporter till Sveriges finaste Fotbollförening.
Martin Dahlin är fyra år äldre än mig så som fotbollsspelande påg i Lund hörde man ganska tidigt om den fantastiske talangen i Lunds BK, stadens bästa lag. Då jag själv inte följde ”Krubban” som klubben kallas i Lund hade jag dock inte sett Dahlin spela, men av slump fick jag se honom i en sekvens som kanske fick betydelse för hans fortsatta bana, det är i alla fall vad jag väljer att tro.
En solig dag i mitten på 1980-talet promenerade jag till min fars jobb i vakten på Åkerlund&Rausing i sydvästra Lund (en vaktkur där jag själv sitter idag och förvaltar arvet av familjeföretaget). När jag passerade träningsplan 8 på Klostergårdens IP visade det sig att det pågick en match mellan Lunds BK och en B/U21-variant av MFF.
Som fanatisk MFF-supporter stannade jag såklart för se lite av matchen. Det tog dock ingen lång stund förrän en av pågarna i Krubbans gula tröja tog över showen. En mycket ung Martin Dahlin drev upp bollen från vänsterkanten i höjd med mittlinjen, avancerade förbi en tre-fyra MFF-spelare och avslutade med att borra upp bollen i Jonnie Fedels bortre kryss.
Jag blev lite irriterad över att se mina blåa pågar bli så förnedrade, men samtidigt tänkte jag i mitt stilla sinne att den killen har nog en himmelsblå tröja snart. Så blev det förstås och resten är historia.
Många år senare, närmare bestämt en julikväll 1994 på väster i Lund kom jag, nu anställd i farsans vaktbolag, fullt uniformerad cyklande på väg till en kund där jag skulle gå rond.
När jag korsade en av gatorna kom en svart sportig Mercedes farande i lite för hög fart så att jag fick tvärnita för att undvika att hamna framför vrålåket. Bilen stannade och rutan vevades ner av en nybliven bronshjälte extraordinaire, just det, Martin Dahlin! Martin log, vinkade och bad så mycket om ursäkt till den lite omskakade väktaren.
Jag som knappt trodde mina ögon, blev så starstruck att jag fick gåshud och med ett fånigt leende lyckades jag stamma fram ”Det är ingen fara, tack för bronset!” vilket fick Martin Dahlin att skratta och efter ännu en vinkning rullade han vidare i livet som hjälte och jag rullade vidare på mitt arbetspass en upplevelse rikare.
Henrik Zackrisson
Jocke Nilsson
80-talet är ett stundtals utskrattat decennium. Och visst går det att fnissa åt bilder med ynglingar i axelvaddsstinna midjekavajer (givetvis med uppkavlad ärm) och geléfyllda hockeyfrillor. Men under detta tidevarv producerades också MASSOR av bra musik – och under dess senare hälft var Malmö FF allsvenska suveräner med fem seriesegrar i följd.
En av de bärande spelarna under andra halvan av den där framgångseran var Joakim Nilsson. Han gjorde allsvensk debut borta mot Örgryte sommaren 1987, och blev målskytt direkt. Det var för övrigt en märklig match – vi låg under med 2-3 i paus, men vände i andra och vann med 7-3.
Jocke Nilsson – vars frisyr dessa år, det får erkännas, tangerade hockeyfrillan– var en avig spelare. Vänsterspringare, kanske inte raketsnabb, men med en makalös förmåga att vända och knixa sig förbi sina motståndare, och gärna runda av med sublima precisionsinlägg. Gärna mot Håkan Lindmans skalle, som den där höstdagen 1989 mot Inter, när en frispark från Jocke touchade Lindmans hårsvall och bollen skruvade sig in vid Walter Zengas vänstra stolpe.
Nilsson briljerade ofta i Europaspelet. Efter att vi spelat 0-0 hemma mot Mechelen senare samma höst undrade belgarnas holländske anfallare Johnny Bosman var ”den där nummer nio kom ifrån”.
En fantastisk ytter, men någon stor målskytt var han aldrig. Han står noterad för tre allsvenska mål för Malmö FF. Det i debuten, och varsitt i storsegrar mot AIK och Frölunda.
Han gjorde också 26 landskamper. Mest minnesvärd är kanske hans dribblingsräd i den avgörande VM-kvalmatchen mot Polen 1989. Då skojade han bort hela den polska högersidan och avslutade med att spela fram bollen till Johnny Ekström – vars halvdana fösning räddades på mållinjen av en polsk back. Fast det gjorde denne med handen, och på den efterföljande straffen gjorde Sverige mål. Och vann så småningom matchen.
Efter kvalet var Jocke Nilsson given i VM-lagets startelva. Men i Italien 1990 gick det bekant inget vidare för Sverige. Vi marscherade ut direkt. 1-2, 1-2, 1-2. Det hade ryktats om Juventus, men det blev det inget med. Jocke hamnade i Sporting Gijon. Där var han skadedrabbad, succén uteblev, men han hann ändå med ett landslagsmästerskap till: hemma-EM 1992, där han startade i semifinalen mot Västtyskland.
Året efter lämnade han Spanien och återvände hem till sin moderklubb Landskrona BoIS.
Idag är Joakim Nilsson ungdomskoordinator och metodikansvarig i Malmö FF.
