Reflektioner efter den nattsvarta förlusten mot Göteborg
Det finns ett otal olika sätt att förlora fotbollsmatcher. Allt från att vara det bättre laget, och ändå förlora matchen, till sådana matcher som vi såg mellan Göteborg och vårt kära Hammarby i söndags på Ullevi. Det var en total mardröm för oss ”bajare”, både de som var på plats och vi som beskådade eländet på avstånd. Göteborg var bättre än oss på alla sätt som betyder något rent sportsligt.
De blåvita sprang mer än oss, de vann nästan varje närkamp och ville betydligt mer än det trötta lag som demoncoachen Kim Hellberg ställde på benen. 0–4 i arslet är inget annat än en ren katastrof och det i ett läge där det endast är cirka tre veckor kvar till den allsvenska premiären, en premiär där vi lägligt nog återigen möter Göteborg. Det KAN var läge för revansch då kan man tycka.
Tyvärr hade jag personligen inte möjlighet att åka ned till Sveriges baksida, men OJ vad jag lider med er som var där och fick bevittna det som inte kan beskrivas som annat än en ren överkörning.
Satsade vi ens på svenska cupen?
Hammarbys sportsliga representanter har varit tydliga med att svenska cupen är en turnering som man satsar fullt ut på. Efter att ha sett samtliga fyra matcher är det ett uttalande som finns all anledning att betvivla. Visst, spelet har sett okej ut under perioder i matcherna, men det har inte direkt varit tal om någon islossning spelmässigt. Faktum är att vi endast var ett tveksamt bortdömt mål, för offside, mot Kalmar ifrån att åka ut redan i gruppspelet.
Min förhoppning och tro var dock att matchen mot Göteborg skulle bli exakt en sådan match som laget behövde för att hitta tillbaka till det vägvinnande spelet från i höstas, men herregud vad fel jag fick. I stället för att ”steppa upp” viker vi ned oss totalt. Det var män mot pojkar därute, där männen bara körde på, medan pojkarna bara stod bredvid och tittade på med mössan i handen.
Jag kan endast dra den slutsatsen att Kim och hans ledarstab valde att se svenska cupen som en försäsongsturnering för att få in de nya spelarna i spelet och att fortsätta att experimentera, och det av den enkla anledningen att vi redan är klara för Europakval.
Vad är det för startelva som Kim ställer på benen?
Jag brukar skratta lite för mig själv när jag tänker på Kims uttalanden om att det är oerhört svårt för oss supportrar att lista ut hur startelvan kommer att se ut. Han gillar att överraska den gode Kim och fram till igår har jag tyckt att det varit rätt så bra, då det får spelarna att vara på tårna för att få spela.
Men det är ju också så att det inte var allt för många förändringar i startelvorna under hösten, när vi gick som bäst som lag. Visst, Besara fick vila någon match och Oscar Johansson Schellhas fick spela 9a i en annan, samt att vi roterade lite bland mittbackarna och på mitten. I det stora hela såg det relativt likadant ut och var det byten så var det ofta logiska sådana.
Därför blev jag väldigt förvånad över att se Kims startelva mot Göteborg. Alla visste på förhand att vi skulle få möta ett lag med extremt självförtroende, och med hög fart i allt de gör. I det läget väljer Kim alltså att spela två spelare i en annan position än sin normala och att ge Adrian Lahdo, 17 år, sin första tävlingsstart i vårt representationslag. Ingen ont om Hampus Skoglund eller Ibrahim Breeze Fofana, som inte var sämre än några andra Hammarbyare i matchen, men det gick framförallt inte alls att känna igen Skoglund. Han fick inte alls ut det som han brukar få ut på sin högerkant på den andra kanten.
När det gäller Fofana så var detta hans andra tävlingsmatch som högerback, där den första ironiskt nog också var mot Göteborg, där han blev nedsprungen bakifrån och blev borta från fotbollen ett bra tag. Slutligen då, Adrian Lahdo, som otvivelaktigt är en supertalang. För mig kändes det lite tidigt att lägga ett sånt stort ansvar på honom, och speciellt i en sån här typ av match, där fysiken på mitten är så pass viktig. Adrian visade dock att det finns kvaliteter i honom, kvaliteter som vi kommer att få se mycket mer av framöver.
För mig är det självklart så att Kim skulle ha startat med Pinas och Erabi och sedan bytt in andra om eller när de tog slut, och då gärna spelare som är vana vid positionen sedan tidigare. På så sätt hade vi fått det lugn och stabilitet i laget som helt saknades i lördags.
Nyckelspelare helt ur form
För varje match som Hammarby har spelat i cupen så har det blivit mer och mer tydligt att vår absoluta nyckelspelare Nahir Besara inte har hittat formen än. Det känns inte som han riktigt har varit sig själv sedan han blev sjuk nere i Marbella, även om han förstås aldrig skulle erkänna det själv rakt ut. När Besara är ur form så blir han snarare en belastning än en tillgång för laget.
Han är sen in i pressen, jobbar inte lika hårt som han brukar och hans timing med bollen är inte alls den som vi har vant oss vid. Skotten kommer inte i väg lika naturligt, och när de går iväg så hittar de inte målet. Nahir är fortfarande ett geni, och kan blixtra till, som med passningen till Tounektis friläge mot Kalmar, och jag ger absolut inte upp om honom. Han har dock blivit 34 år och det är i min mening dags att konkurrensutsätta honom på allvar.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar både spelaren och kanske framför allt människan Nahir, men inga spelare kan få spela utan att prestera.
Nahir är dock inte ensam om att vara ur form. Jusef Erabi ser, exempelvis, precis så kantig ut som han kan göra när han inte är i form. I stort sett allt han tar sig för tar för lång tid. Gör han en bra förstaprestation så misslyckas han ofta med nästa i stället för att ha den där självklarheten i avslutet som spelare i form och med självförtroende har.
Jag tror dock inte att lösningen är att peta Jusef nu utan att fortsätta att ge honom förtroende för att spela sig själv i form, så att han känner att han är förstaalternativet på sin position. Boudah och fram förallt Kaboré kommer att utmana på allvar inom kort och innan det händer så måste Jusef fått chansen fullt ut att spela sig in i laget.
Jag saknar Fredrik Hammar!
Denna rubrik är en rubrik som jag aldrig trodde att jag skulle se mig själv skriva för bara något år sedan, då jag då såg Fredrik Hammar som en ganska begränsad spelare, som dessutom hade en förmåga att vara lite opolerad i sitt spel. I mina ögon är Fredrik kanske den spelaren som gjort den största resan i vårt lag, en resa mot drömmen att få spela för sina drömmars lag, framför massor med grön-vita fans.
Det där opolerade byttes ut mot ”smartness” och han lärde sig när det var läge att trycka till lite extra och när det inte var det. Fredrik vann boll, han jublade åt motståndarnas gula kort och han gav alltid allt varje gång han representerade Hammarby. Under tiden under Kim blev Fredrik också en bättre och bättre fotbollsspelare och det hörde till vanligheterna att han fick droppa ned mellan mittbackarna och sköta uppspelen.
Men framför allt så var Fredrik en spelare som satte STOPP på motståndarna och inte lät dem komma fram utan att det kostade dem något. Just nu har vi endast en sådan spelare i laget, som jag ser det, och det är Fofana, men han är ju enligt Kim inte påtänkt för en position som defensiv mittfältare. Markus Karlsson och Tesfaldet Tekie i alla ära. Duktiga spelare, men knappast sådana spelare som sätter STOPP.
En sak är säker och det är att om vi i Hammarby skall nå dit vi vill så behöver vi få in en sådan mittfältare, en dynamo som Sebastian Larsson, AC eller Baidoo, som behärskar både defensiven och offensiven. Vi vet att Hammarby letar efter just en sådan spelare och här kan förstås inte vem som helst komma i fråga utan det måste få ta sin tid, så att vi är säkra på att vi får in rätt spelare.
Är Oscar Johansson Schellhas viktigare för oss än vad många tror?
Det var många fans som klagade på Oscar Johansson Schellhas insats under 2024, och då framför allt för att man tyckte att han gjorde alldeles för få poäng från sin position som högerytter. De många missade är att Oscars uppgift, primärt, inte var att göra mål eller assist, utan att agera hjälpgumma och överbelasta där det behövdes för att andra spelare skulle få lysa.
Det osjälviska slit som Oscar många gånger lade ned, för lagets skull, är något som i alla fall jag saknat under de fyra cupmatcher som Hammarby har spelat, och mest saknade jag det mot Göteborg, där det ibland kändes som att våra motståndare bara kunde flyta förbi vårt mittfält utan att det tog stopp.
Jag säger inte att vi har vunnit mot Göteborg med Oscar på banan då många spelare var allt för svaga i matchen. Däremot så är jag tämligen övertygad om att vi hade kunnat avvärjt ett par av de kontringar som Göteborg lyckades med om Oscar varit med och, som alltid, jobbat hårt defensivt i de situationerna.
Fotboll handlar som de flesta vet väldigt mycket om att hitta ett balanserat lag, där alla spelares styrkor kompletterar varandra, så att totalen blir större än summan av delarna. Kanske är Oscar den viktiga biten som saknas för att det skall hända.
Hammarby är bäst, må det bästa laget vinna!
