Hammarby - Kalmar FF
2 - 1

Reflektioner efter Hammarby-Kalmar

Några dagar har passerat sedan gruppspelet i Svenska Cupen avslutades. Nedan följer några reflektioner efter vinsten mot Kalmar som innebar slutspel och kvartsfinal mot IFK Göteborg.

Tillräckligt bra när det gäller
Efter matchen mot Varberg beskrev jag två knappa segrar mot FC Stockholm och Kalmar som ett perfekt scenario för säsongen som stundar. 3-0 (mot FCS) räknas väl inte riktigt som en knapp seger, men det var heller ingen bländande fotboll. Under försäsongen ska det inte se för bra ut. Ta det svenska skidskyttelandslaget som ett exempel. Alltid formtoppade i inledningen av säsongen för att sedan vara slutkörda när medaljerna ska delas ut. ”Det som har sett så oerhört bra ut tidigare under säsongen”, hör jag Ola Söderholm plågsamt kommentera efter ännu en missad pallplats. Alla förutom Sverige verkar ha fattat att det inte delas ut några pokaler i november. Det handlar om att vara precis tillräckligt bra för att vinna och inte halka för långt bakom, för att sedan kunna växla upp senare under säsongen. Ungefär som att slå Kalmar med 2-1 i avgörande matchen i gruppspelet utan att imponera, alltså. Johannes Thingnes Bö, världens bästa skidskytt på herrsidan, är sällan överlägsen under hösten för att sedan förnedrande enkelt leka hem guldmedalj efter guldmedalj på VM. Real Madrid brukar vara uträknade från Champions League tidigt under säsongen för att sedan ändå stå där i final i slutet av maj när det ska avgöras, som ett fotbolls-exempel.

Var jag då lugn när Melker Hallberg sånär fick en tå på bollen, men missade med någon millimeter, som hade inneburit 2-2 och missat slutspel? Eller att Besara ser vilsen ut? Eller att det ser trögt och fantasilöst ut offensivt? Nä, men heller inte panikslagen. Några frågetecken kring säsongens truppbygge har dock väckts efter inledande matcherna.

Avsaknad av en central mittfältare
Det har under gruppspelet blivit uppenbart hur beroende vi är av Tekie. Hans förmåga att driva boll och bryta linjer är monumentalt för Hammarbys speluppbyggnad och intensitet i matchen. Det har sett stillastående och håglöst utan ”Tess” på planen. Att spela med Besara i ett två-manna-mittfält eller på kanten är ett färdigtestat experiment, det funkar inte. En till kvalitativ mittfältare skulle laget inte må dåligt av, dessutom eftersom europaspel väntar under sommaren och förhoppningsvis hösten. Bollskickliga mittfältare som är bra både offensivt och defensivt växer ju inte direkt på träd men jag har för mig att det finns en tunnhårig, Siberiasnusande gammal bajare i Asien någonstans. Ge honom vad han vill ha.

The resurrection of Norge-spåret
Det norska nyförvärvet Tounekti såg ut som det Sander Svendsen, Mikkelsen, eller Berisha aldrig riktigt blev. Utmanande konstant på vänsterkanten. Snabb, teknisk och jobbig att möta. När han inte vek in från vänsterkanten och gick på avslut med högerfoten, ”attackerade han kortlinjen”, som Billborn älskade att säga, för att gå på inspel. Vi ska såklart ge honom några matcher till innan en rättvis bedömning kan göras, men lovande såg det ut.

Kvartsfinalen
På tal om Billborn. Har han kanske fått ordning på grejerna nere i Göteborg efter en minst sagt skakig höst? Rapporterna säger väl att GBG inte direkt dominerade Djurgården i sista gruppspelsmatchen, men lyckades ändå vinna matchen och därmed gruppen med imponerande tre vinster och 9 poäng. Utifrån möjliga motståndare var nog Götet ändå det lag som jag på förhand hade valt. Mjällby på Strandvallen är en garanterad torsk. Samma med MFF. Norrköping har imponerat under gruppspelet med nya tränaren Martin Falk (jag kan därför utifrån tidigare argument garantera att Peking gör en bra vår, usel höst).

Jag gissar på en taktiskt kamp mellan Kim och Stefan på Nya Ullevi på söndag. Vi får hoppas att laget tagit några kliv i rätt riktning för att slå Götet och nå semifinalen. Inte för stora kliv, men tillräckligt stora för att vinna.