Reflektioner efter IFK Norrköping hemma
Det skall fan vara Hammarby-supporter. Ännu ett onödigt poängtapp i slutskedet och därmed rök chansen att rycka lite från konkurrenterna och skapa en behaglig arbetssituation inför höstens rysare.
Bredd och klass
Det fanns en viss oro inför match mot IFK Norrköping med tanke på de avbräck Hammarby tillfogats. Shaquille Pinas och Bazoumana Touré är i dagsläget två av Allsvenskans vassaste spelare på sina respektive positioner och låter sig inte ersättas i en handvändning. Men varför just ersätta rakt av när man kan tänka om och strukturera utifrån vad som finns i verktygslådan. En del förståsigpåare hävdar att Hammarbys trupp hör till de tunnaste i serien, men det stämmer knappast. Har man råd att ställa sådana som Fredrik Hammar och Simon Strand åt sidan från start råder inte direkt något akutläge breddmässigt. Marc Llinares är en riktigt kapabel vänsterback, om än med andra och kanske inte lika slagkraftiga kvaliteter som Shaq, men hans insats i går kväll var klart godkänd vilket i sig är en stor trygghet.
Inför den tuffa närmaste framtiden är det givetvis önskvärt med en helt kurant trupp utan avstängda spelare – Elfsborg, Häcken och AIK inom loppet av bara en vecka med start nu på söndag har redan skapat ångest – men att reflexmässigt måla fan på väggen så fort någon inte är tillgänglig är bara onödigt.
Jag ogillar starkt ordet ”borde”, men sett till prestationen överlag borde verkligen Hammarby ha kasserat in tre poäng mot Peking och skaffat sig ett visst andrum i kampen om de ädlaste placeringarna. Kanske blev krysset, där kvitteringen var en smärtsam påminnelse om fjolårshöstens ständiga sista-minuten-debacle, priset vi får betala för vårt eget sena avgörande i Göteborg före landslagsuppehållet.
Ett smärre genombrott
Att få omgivningens fulla förtroende är inte alltid allt för alla fotbollsspelare. Det finns de som av rent adrenalinpåslag knyter näven och beslutar sig för att ”visa de djävlarna” och faktiskt lyckas. För Montader Madjed stämmer dock den ofta uttalade sanningen om självförtroendets orsaker. Efter undertecknandet av nytt långt kontrakt – ett klokt beslut av såväl honom själv som hans rådgivare och den sportsliga ledningen – men också tålmodigt nötande på Årsta även i motgång lossnar det nu bit för bit. Mål och assist (i går till Jusef Erabis 1-0) radar upp sig som smultron på ett långt strå och som det verkar går han, och därmed Hammarby, en ljus framtid till mötes. Jag har själv hört till skeptikerna när det sett som trögast och mest statiskt ut, men är inte sen med att erkänna en felbedömning. Än är Montader långt ifrån ”färdig”, men han var en av de allra bästa på Nya Söderstadion i går, faktiskt ett riktigt litet lyckopiller.
Grus i maskineriet
Detsamma kan inte sägas om Nahir Besara som dessvärre svarade för en med hans mått mätt medioker match, kanske hans svagaste hittills i år. Det är väl inte så att han någonsin levererar en rätt igenom usel insats, men kraven på vår kapten, ryggrad och fanbärare är skyhöga. Och måste också få lov att vara det. Detta är han rutinerad och klok nog att tåla; självinsikt hör inte till de egenskaper han saknar. Att det lyser rött på poängskördsskylten för de senaste matcherna kan verka riktigt illavarslande, men bekymrar åtminstone inte mig speciellt mycket. Snarare säger det en hel del om Hammarbys bredd 2024 att leveransen inte enbart sker tack vare Nahirs magi utan fördelas mer rimligt bland spelarna. Däremot är det naturligtvis av allra största vikt att han nu steppar upp et par nivåer inför fortsättningen, alltså då i spelet som helhet, om vi skall kunna knipa en av de där åtråvärda Europa-platserna.
Bajare från förr
Trots att Andreas Alm har ett rätt fint Hammarby-förflutet – under Rolf Zetterlund bidrog han med 13 mål i högsta grad till grönvitt avancemang till Allsvenskan 1997 – har han inte alltid direkt gjort sig känd för fingertoppskänsla i sin tränargärning Efter några mer eller mindre misslyckade sejourer efter guldet som assisterande i AIK 2010 var han sannolikt bara en hårsmån ifrån att tvingas avgå efter Norrköpings miserabla insatser tills för bara några omgångar sedan. Extremt irriterande då att han till Curva Nordhals lycka skulle lyckas mot just oss och förmodligen rädda allsvenskt kontrakt. Hammarby hade god kontroll över händelserna i ungefär 70 minuter, men en hägrande och otroligt viktig trepoängare kom på skam mycket tack vare Alms fyra smarta, avgörande spelarbyten.
Däremot var väl inte Kim Hellbergs byten han gjorde endast två) denna afton lika klockrena. Det är lätt att vara efterklok och Divine Roosevelt Teah är verkligen en helt fantastisk talang, men 1-0 är trots allt en skör ledning i ett läge där Norrköping faktiskt vara på väg att skaffa sig ett spelmässigt övertag och jag hade hellre sett att Simon Strand kommit in för att stabilisera defensiven, i alla fall han också.
Hemmaplansfördel?
Jag har påpekat det förut: Årets publiksnitt hemma har i ärlighetens namn inte varit speciellt imponerande och jag förstår inte alls varför. Medgångssupporteri är högst ovärdigt Bajen och det skall helt enkelt hända att endast derbyn blir slutsålda. Vi befinner oss faktiskt i en toppstrid – någon som har missat det? – och bör kunna fylla hemmaborgen betydligt oftare, eller åtminstone nå över 25000 åskådare i varenda match.
Sett till fördelarna med att spela på Nya Söderstadion skall prestationerna också vara starkare. Visst, någon plump per säsong hör i stort sett till fotsbollens oskrivna regler – fråga vilket världslag som helst – men Hammarby har i år, mot IFK Göteborg, GAIS, BP, Värnamo och nu Norrköping förlorat sammanlagt hela 12 poäng hemma; reflektera en kort stund över hur tabellen hade sett ut om vi lyckats ta åtminstone hälften av dem. Även om bortafacit har förbättrats markant är detta inte alls godkänt och fortsätter det såhär kommer ammunitionen i bläckpennan att ta slut.
