Reflektioner efter säsongsavslutning mot Västerås
Ett lätt grekiskt vemod drar in när årets sista allsvenska reflektioner skall nedtecknas, denna säsong som spelmässigt började i moll men avslutades i skimrande dur. Nu blev det förlust mot VSK, men det skymmer inte sanningen om att Hammarby är årets näst bästa svenska herrlag.
Matchen
Det spekulerades inför om vilken startelva Kim Hellberg skulle ställa på planen och visst blev det en del rotation, men inte som att det var ett rakt ”b-lag” som presenterades utan ett tillräckligt starkt manskap för att kunna stå upp mot ett redan degraderat Västerås SK. Detta VSK som bidrog till att slå ut Hammarby ur Svenska Cupen efter uddamålsvinst på Nya Söderstadion i mitten av februari – siffror i underkant, för det handlade om utspelning – som stundtals faktiskt charmat åtminstone mig och vars spännande tränare Kalle Karlsson aldrig vikit från sin spelidé trots en begränsad trupp; man undrar stilla vilken tabellplaceringen hade blivit om man haft med Abdulrahman Boudah redan från omgång ett, för Bajen-lånet har personligen svarat för en rätt formidabel insats.
Om tillställningen i sig finns väl egentligen inte mycket till analys att komma med. Delad pott hade förvisso varit rättvist, men vinsten för VSK var heller inte mycket att säga om – framför allt inte när Hammarby redan hade säkrat sin tabellposition. Chanser fanns åt båda håll, och med lite skärpa hade resultatet blivit ett annat, men just den saknades påtagligt denna afton, både i passningsspelet och avslutningarna. Självklart en smula trist att den långa förlustfria sviten nu bröts, men bättre att det skedde nu än i någon av de inledande matcherna nästa säsong.
En del grönvita supportrar har svårt att hålla tillbaka vreden över ”misslyckandet”, men jag vill då påminna om att vi torskade sista matchen borta mot GIF Sundsvall efter att ha säkrat guldet i näst sista omgången 2001. Det är förluster vi kan ta. Dessutom en eloge till VSK som inte alls agerade med gamnackar, utan ville avsluta snyggt inför hemmasupportrarna.
Davor Blazevic
Trots det negativa resultatet väldigt roligt att Davor fick spela denna avslutningsmatch. Mycket fokus när det handlat om våra målvakter i år har, av förståeliga skäl, riktats mot först Oliver Dovin och sedan Warner Hahn, men vår keeper i skuggan av de två är värd både respekt och beröm och hans betydelse i lagbygget Hammarby som hu har nått sådana framgångar får aldrig underskattas. Lojal och stolt och med ett klubbhjärta som få, men också riktigt, riktigt bra i det han gör – har väl inte stått för en dålig insats under säsongen – så vi kan bara be en stilla bön om att han fortsätter hos oss. Och när Davor nu helt rättvist nämns går det heller inte att bortse från…
Mikael Olsson
Rami Shaaban, Johannes Hopf, Ögmundur Kristinsson och Johan Wiland. Se där några exceptionella burväktare som, tillsammans med ovan nämnda, alla har drillats av vår ”Mille”. Lägg därtill alla de tränare som kommit, gått och kommit, från Tony Gustavsson då han gjorde entré i Hammarby 2008, via bland andra Nanne Bergstrand, Roger & Roger, Jakob Mickelsen, Stefan Billborn, Milos och Marti till dagens Kim Hellberg. Då har jag inte ens nämnt alla de materialförvaltare, kanslister, sportchefer, styrelseledamöter och andra på och omkring Årsta som passerat revy under mer än ett och ett halvt decennium. I det flyktiga klimat som råder numera är det en rätt hisnande tidsperiod.
Att räkna upp dessa namn ger en rätt tydlig bild av vilken betydande funktion ”Mille” har haft, vilken inspiratör och fantastisk målvaktstränare han varit. En verklig konstant och trotjänare som varit med i såväl mot- som medgångar, ett flertal Europaspel ända sedan Tonys tid, under den långa pinan i Superettan men också mitt i den stora återkomsten. Alltid ödmjuk, alltid med vänliga ord till övers för en besökande reporter, och samtidigt ett yrkesproffs ut i fingerspetsarna. Inte undra på att han under en period arbetade parallellt i samma roll för det svenska damlandslaget. Det känns ju också minst sagt passande att han fick avsluta sin sejour med guldet i Svenska Cupen för några år sedan och med att vara högst delaktig i att årets säsong blev klubbens starkaste sedan 2003.
För oss på Svenska Fans Hammarbyredaktion kommer saknaden att vara stor, men vi vill samtidigt önska dig all lycka med vad du än landar i att syssla med i framtiden, ”Mille”. Du är en av Hammarby Fotbolls verkligt stora hjältar.
”Upp med Fenger på topp”
… och som om det inte vore nog med herr Olssons avsked verkar det i skrivande stund högst sannolikt att vår mittbacksgeneral Mads kommer att tacka för sig, trots ett år kvar på kontraktet. Det hugger ordentligt i själv och hjärta, men så ser nu trots allt fotbollen ut, allt har en ände åtminstone på spelaraktiv nivå. Givetvis kommer ingen av oss att glömma Mads som i varje given situation agerat fullt ut för laget före jaget och för oss supportrar hvargang han klivit ut på Årsta, Nya Söderstadion och landets övriga gröna planer.
I en idrottssamtid – för att inte tala om hela den vankelmodiga världen i övrigt – där kvalifikationer som ödmjukhet och sensibilitet sällan vare sig omnämns eller ens tycks speciellt önskvärda har Mads stuckit ut på ett så elegant sätt att jag som åskådare känner mig otroligt tacksam, förtröstansfull och stolt. Lägg därtill ett skyhögt fotbollskunnande, det lågmälda dirigerandet från och i sin position och den ständigt märkbara viljan att hela tiden själv utvecklas. Det känns stort att även han, trots en bitvis strulig skadesäsong, fick avsluta med Stort Silver, om det nu blir så. Hammarby har i honom en högoktanig elitspelare och människa att för alltid omhulda i historieböckerna som många efterkommande har mycket att lära av.
I samband med sitt inhopp mot VSK hyllades han unisont ända till slutsignalen. Upp med Fenger på topp, med en blinkning till klubblegendaren Suleyman Sleyman, ekade över Västerås och nog måste även Mads själv ha känt kärleken inombords. Det var vackert, värdigt och i allra högsta grad rättvist.
Framtiden är redan här
Samtidigt som somliga tackar för sig efter lång och trogen grönvit tjänst kan vi glädjande nog konstatera att återväxten i Hammarby är god, mycket god, godare än på länge om inte någonsin.
Att lillebror Lahdo var en talang utöver det vanliga kände de flesta av oss till, men att Adrian skulle vara kapabel att prestera på så hög nivå i sin första allsvenska match från start är inget annat än häpnadsväckande. Under de cirka 70 minuter han fick visa upp sig på Hitachi Energy Arena – första halvleks tillägg inräknad – bjöd han på något utöver det vanliga i svensk elitfotboll: mogen blick för spelet, fysisk styrka, svårfångad som kvicksilver vilket tvingade motståndarna till bryska tag, teknik av Guds nåde, samt att han fann ytor som ingen av oss andra såg.
Överord? Inte alls. Ett genombrott modell större? Well, det får vi avvakta med ett tag. Adrian är blott 16 år, fyller 17 Annandag jul – en ålder som flickorna i svenska dansbandslåtar från sjuttiotalet – men om den inslagna vägen fortsätter som den har påbörjats går han en alldeles strålande framtid till mötes. Redan har han hunnit avböja bud från bland andra Juventus och Feyenoord för att skriva kontrakt med Hammarby som sträcker sig till sommaren 2007. Det skall vi vara ödmjukt tacksamma för.
Lika rätt tänkt av Kim Hellberg som att ta ut Adrian från start var ett ge Jardell Kanga, 18 år, speltid i matchens slutskede, en möjlighet som denne förvaltade helt respektlöst mot motstånd en eller ett par nivåer över den han annars är van vid. Upplyftande att beskåda, och vi kan vara säkra på att få se mer även av honom inom en snar framtid.
Och med det framtidsscenariot sätter jag punkt för i år, åtminstone i just denna form. Kvar väntar ju damernas Europa-spel, och sedan vinteruppehållet, och sedan är det 2025.