Reflektioner efter segern mot Göteborg
Efter sju sorger och åtta bedrövelser blev det äntligen seger mot ett Göteborgslag denna säsong. Det satt dock långt inne, när Montader Madjed hittade Jusef Erabi med ett inspel med högerfoten i den elfte övertidsminuten. Här kommer lite reflektioner efter matchen.
Fjärde bortasegern i rad
I och med segern mot göteborg så har Hammarby fyra raka bortasegrar. Ännu mer imponerande är att laget endast släppt in ett enda mål under dessa fyra matcher. Jag har följt Hammarby länge och jag kan inte komma ihåg ett enda tillfälle där detta har hänt förut. Det har definitivt inte hänt sedan vår återkomst till allsvenskan 2015, istället har vårt bortaspelet ofta lämnat väldigt mycket övrigt att önska.
Det är också intressant att vi nu har tagit i stort sett lika många poäng borta som hemma, med 20 på hemmaplan och 19 på bortaplan av de totalt inspelade 39 poängen. Det är väldigt olikt det Hammarby vi lärt känna under de senaste åren, där vi ofta varit mycket hemmastarka och lika svaga på bortaplan.
Det som jag tycker är allra roligast med detta är att vi supportrar som väljer att åka land och rike runt för att stötta Hammarby nu också får möjlighet att glädjas även under hemresan, med tre fina poäng med oss i bagaget.
Erabis viktiga mål och sköna intervju
Jusef Erabi har en förmåga att göra de där extra viktiga målen i slutskedet av matcherna. Jag kommer ihåg under föregående säsong, när vi vann hemma mot BP i sista matchen före sommaruppehållet och Jusef gjorde det där viktiga målet som gjorde att vi vann matchen och kunde ta med oss en positiv energi under uppehållet och hösten.
Igår hände det igen när Jusef förpassade Madjeds suveräna inspel i mål, samtidigt som Gustav Svensson hade honom i ett grepp runt nacken som mest kan kallas en ”halv-nelson”. Otroligt starktav Jusef att jobba stenhårt, till sista blodsdroppen, och att vara på plats för att göra detta otroligtviktiga mål, ett mål som mycket väl kan komma att bli skillnaden mellan en Europaplats och en plats längre ned i tabellen.
Lite som när ”Steve” Trawally gjorde sitt mycket viktiga mål mot just göteborg på bortaplan, ett mål som också blev viktigt i det långa loppet.
Slutligen måste jag nämna Erabis intervju efter matchen. Strukturerad är det minsta man kan kalla det, men han förmedlar en otrolig känsla i den och visar verkligen hur mycket det målet betydde för honom och för laget.
Det är nästan Erkanklass på den helt enkelt.
Isbitarna tinades upp
Det är ett flertal spelare i Hammarbys trupp som befunnit sig långt ned i Kims frysbox och fått väldigt lite speltid. Jag tänker då främst på Simon Strand och Mats Fenger, men även på Divine Teah. Just när det gäller Simon så har det gått fort, från att ena dagen i stort sett vara klar för att lämna, för att sedan stanna och slåss för en plats och slutligen få de minuter som i alla fall jag anser att han förtjänar.
Vår trupp behöver spelare som Simon, som alltid ger allt och aldrig är rädd för att gå in i en endaste närkamp. Dessutom kan han spela på bägge kanterna. En perfekt truppspelare helt enkelt. Att han sedan lurar en göteborgsspelare i fällan och får honom utvisad är ren bonus, men det är aldrig tråkigt att se Simon spela.
När det gäller Fenger så vet vi ju alla vad han kan som mittback, och vi vet också att han är tillräckligt smart, placeringssäker och passningsskicklig för att även spela defensiv mittfältare. Jag tycker att han gör ett väldigt bra inhopp och bidrar med ännu mer stabilitet i laget.
Divine Teah då. Blandar och ger lite i en ovan position på vänsterkanten. Kan betydligt bättre än han visade igår, men då måste han få spela centralt, där hans egenskaper kan komma till sin rätta. Jag är dock helt övertygad om att vi kommer att se mer och mer av Divine framöver.
Grislir i göteborg
Efter dubbelmötena med GAIS, där det har varit ett enormt fysiskt, och ibland riktigt fult, spel så såg jag fram emot en match i göteborg där båda lagen ville spela fotboll. Men ack vad jag bedrog mig. Visst, det var full fart åt båda hållen, men också otrolig kapningar som ett flertal gånger borde ha
resulterat i röda kort. Det enda skillnaden denna gång var att även våra spelare drogs med i detta och också stod för några riktigt fula fällningar.
Jag kan, exempelvis, inte förstå hur Abraham i göteborg kan komma undan ett gult kort när han sablar ned Fofana bakifrån, dessutom så illa så att Fofana måste bryta matchen. Om det inte är rött så är det i alla fall brandgult. Samma sak gäller förstås även för ”bröderna bus” där både Hammar och Strand hade kunnat få syna det röda kortet om vi haft otur med domsluten.
Att sedan en göteborgsspelare måttar slag mot Strand är bara idiotiskt när man vet att sånt ofta beivras stenhårt av domarna. Psykbryt helt enkelt, vilket vi hammarbyare bockar och bugar för.
Fofana, den nya Trym Bergman?
Med Hampus Skoglund borta efter sin hjärnskakning mot GAIS och Dennis Collander avstängd så kändes det som att det var öppet mål för Simon Strand att få spela från start. Återigen så fick vi supportrar bli överraskade när startelvan släpptes och Ibrahim Breeze Fofana skulle ta hand om högerkanten.
Fofana, som har sin normala position som tvåvågsmittfältare på mitten, har som bekant skolats om till mittback av Kim och David i Hammarby, och där gjort det riktigt bra.
Inte kunde det väl bli lika bra i ytterligare en ny position tänkte i alla fall jag när jag såg startelvan, men det var exakt det som det blev. Fofana använde sina egenskaper på bästa sätt och var, som vanligt kompromisslös i närkamperna, samtidigt som han använda sin snabbhet för att forsa fram på kanten. Orden ”en frisk fläkt” var verkligen ett ”understatement”.
Det var endast ett par fåtal felbeslut i den sista fasen som skilde från dundersuccé. Tyvärr så fick Fofana sedan utgå skadad efter den mycket fula tacklingen av Abraham. Vi får hoppas att han snart är tillbaka då han behövs.
Frågan är vart vi får se Fofana nästa gång. Det kanske bli han som tar Oscar Johansson Schellas plats ute till höger och jobbar in centralt i banan. Eller så lirar han där framme istället för Erabi.
Vem vet med vår nya Trym Bergman.
