Hammarby - IFK Göteborg
0 - 1

Reflektioner efter soppatorsk mot Blåvitt

Övermodets förbannelse

När den amerikanske tennisspelaren och älskansvärde sluggern Jimmy Connors anlände till Wimbledon som regerande mästare och solklar världsetta sommaren 1975 gjorde han det med orden: So here we are once again, 127 losers and me. Uttalandet blev lika behånat som sedelärande, ungefär som Ulf Lundells En inställd spelning är också en spelning. Connors tog sig visserligen till final, men väl där utklassad av eleganten Arthur Ashe som inte lät sig dras med i det furiösa tempot, provocerade motståndaren och närmast hånlog åt frustrationen på andra sidan nätet. Vid ställningen 1-6 1-6 7-5 3-5 skrek någon i publiken: ”Fight Jimbo!”. Svaret? ”But I’m trying.” Det stridslystna lejonet tvingades linka ut från centrecourten sårad och med svansen mellan benen.

Jag påmindes om det där övermodet, den där bristen på ödmjukhet inför uppgiften, när jag med stigande förtvivlan genomled 94 minuters ren förtvivlan i går kväll. Och ändå lovade ju mycket så gott. Hammarbys stigande formkurva, minst sagt känning på topp tre, ett i det närmaste fullsatt Nya Söderstadion, uppumpade självförtroenden och kanske framför allt en till synes genuin kollektiv ansvarsförmåga. Detta mot ett IFK från Sveriges baksida med stukad självkänsla, ideliga resultatmässiga bottennoteringar, en haltande trupp och bristfälligt kunnande. Det kunde bara sluta på ett sätt.

Ja, tjena… Hammarby blev, bortsett från kortare episoder, på ett smått förnedrande sätt utspelade, såväl spelmässigt som taktiskt. Stefan Billborn hade föga förvånande läst på sin läxa – läs: vår andra halvlek mot GAIS – breddade på taktiktavlan och skickade ut en elva som bara njöt av uppmärksamheten, fick med leenden och pikar Shaquille Pinas (betyg: 1) helt ur balans, stängde bort Bazoumana Taoré (betyg: 2), mötte Hammar (betyg: 2) med Fredriks egna medel, fullkomligt låste såväl Tesfaldet Tekie och Dennis Gul (båda betyg: 1.5), och dessutom utmanövrerade Nahir Besara (betyg: 2) utan att ens behöva spela brutalt. Det var en plågsam upplevelse.

Inställningen

Bortsett från en justering på målvaktsposten valde Kim Hellberg föga förvånande att ställa upp med samma startelva som senast mot GAIS och mot det finns inget att invända, men hur taktikplanen dirigerats på Årsta och i omklädningsrummet har jag inte den blekaste aning om. Fanns det ens någon förberedelse på hur Blåvitt skulle agera så syntes den inte.

Åtminstone jag förväntar mig att Hammarby skall komma ut mot just en ärkerival som Blåvitt på hemmaplan på EXAKT samma hungriga sätt som i ett derby, utan pardon och med en sällan skådad vrede i ögonen, att man verkligen använder det massiva publikstödet till sin fördel och inte uppträder som kastrater. För bortsett från de inledande tio minuterna var det precis vad som skedde. Ett passningsspel under all kritik – UNDER – ett närapå impotent anfallsspel som inte kan ursäktas av Blåvitts höga press, samt andra- och tredjebollar som gick till spillo, för att nämna några faktorer. Om det inte varit för en enskild individ, möjligen två, hade denna afton kunnat sluta i en ännu större förnedring.

Visst, Hammarby hade klara möjligheter att målmässigt hamna i både förarsätet och likaläge. Oscar Johansson Shellhas (betyg: 3, en av få godkända i går) friläge i minut 11 borde i ärlighetens namn ha brutit hans måltorka och Nahir Besaras vackra frispark var värd ett bättre öde än en ribbträff, men det går samtidigt inte att blunda för faktumet att Blåvitt hade bud på ytterligare fem-sex mål.

Givetvis har tränarstab och tongivande spelare ett stort ansvar i att vända trender i enskilda matcher, att skruva på detaljer och ändra matchplan utan att ge avkall på grundläggande principer. I går kväll syntes sorgligt nog ingenting av det. Förlusten var solklar och lika smärtsam som sommarens sönderkliade myggbett. Klättringen uppåt till en bekväm sits i tabellen klipptes av på ett brutalt sätt och nu väntar i stället något av en ångestmatch på Grimsta i nästa omgång, och till dess förväntar jag mig inget annat än att samtliga ser sig själva i Årstas speglar.

Små mareldsljus i mörkret

Nummer 12 hade flera synnerliga skäl att vädra sitt missnöje i går, men inramningen med skönsång och casual flaggor och färger i samband med inmarschen var fantastisk. Glädjande också att så många faktiskt tog sig till Nya Söderstadion och det är bara att hoppas att detta inte var någon tillfällighet på grund av den senaste tidens medgång. Stödet lär komma att behövas ända in i den bistra hösten.

Spelarmässigt var det sannerligen inte mycket att yvas över, men några hoppingivande insatser bör framhållas. Oscar Johansson Shellhas har redan nämnts. Rätt surt att han ännu inte fått göra åtminstone något mål – nu var det verkligen nära – men arbetsinsatsen både offensivt och defensivt är berömvärd. Efter Edvin Kurtulus förväntade flytt var Victor Eriksson just den försvarsspelare Hammarby behövde få in. Insatsen mot Blåvit var kanske inte klockren, men så var det hans blott andra match från start sedan ankomsten. Det kommer bara att bli bättre ut. Roligt att se Dennis Collander igång igen. Det lär dröja ytterligare ett tag tills formtoppen är där, men får han bara hålla sig hel lär han vara i konkurrensdugligt skick. Och så Divine Teah. Med tanke på hur det såg ut på planen är det märkligt att han inte blev inbytt minst tio minuter tidigare, för han är av verkligt ädel valör och kommer att göra skillnad framöver.

I övrigt: ljummen öl. Bortsett från en spelare!

Davor Blazevic (betyg: 4)

Är det verkligen så att Oliver Dovin har ”en lätt känning” eller har flyttlasset till Coventry redan skeppats iväg? Har Warner Hahn redan tagit flyget från Kyoto Sanga till Södermalm? Vi lär få besked inom kort, men tills det offentliggörs är det spekulationer. Dessutom har vi Davor Blazevic, sannolikt Allsvenskans bäste andrekeeper, att tillgå.

Att jämföra Davor med Oliver är inte bara orättvist utan helt missvisande. Deras kvaliteter skiljer sig åt på flera plan, men det står helt klart att den förre besitter styrkor som inte bara har med hans vackra klubblojalitet att göra. Med sin spelförståelse, rutin, kommunikation med medspelare och sitt agerande på linjen skulle han med all säkerhet varit ett givet förstaval hos säg hälften av seriekonkurrenterna. Alltså är det inte just målvaktsbesättningen som oroar mig. ”Mille” Olsson har gjort och gör ett fantastiskt jobb med våra keepers, där finns en stor trygghet och ett lugn.

Mot Blåvitt var Davor i stort sett klockren. Baklängesmålet var inte mycket att göra åt, utan i stället skall det framhävas att han räddade oss från en förlust med ännu större siffror. Allt beröm, bockar och nigningar.

Den närmaste framtiden

Hoppet är det sista som överger oss, inte sant, rötterna är starka när det blåser. Med dårars envishet måste vi alla fortsätta orka att tro. Säsongen är trots allt långt ifrån över.

Närmast väntar alltså BP borta redan på lördag och därefter Mjällby (h), Kalmar (b), BP (h) i rask takt. Klyschan säger att det inte finns några enkla matcher i Allsvenskan och tro fan, det, och det är kanske för mycket begärt att vi skall kamma hem hela tolv poäng i dessa omgångar. Men å andra sidan, varför inte?

Drygt 180 minuters speltid utan att göra ett enda mål mot lag efter oss i tabellen, det oroar. Förvisso säger det en del om våra motståndares kvaliteter och hur väl de läst oss, men ännu mer om våra egna anfallsbrister och statiska uppbyggnadsfaser. Oavsett hur målen tillkommer måste vi kunna förvänta oss mer och bättre än hur det har sett ut mot GAIS och IFK Göteborg, och jag tar för givet att man kommer gnugga på detta.

Även om det alltför ofta kan se ut som one step forward and two steps back är en någorlunda nykter analys att spelmodellen ändå implementeras bit för bit, att Hammarby trots allt är på rätt, om än något krokig väg. Och även om vi i dagsläget befinner oss på en nivå långt under Malmö – och dessvärre även Djurgården – så råkar även de ut för hack i maskineriet. Så låt oss börja här och nu. Fyra matcher i taget.