Reflektioner och eftertanke; derbyt 20-21 oktober 2024
Somliga tillställningar betyder mer än andra. Det kan handla om en väsentlig bortamatch på Vångavallen för att undvika degradering, och degraderas, en Champions League-drabbning mot Barcelona, avgöranden där poäng står på spel som kan hjälpa eller stjälpa. Och så har vi derbyn.
Hammarby Fotboll har haft en hektisk höst. Det har gått upp, det har gått ner, det har funnits Marianergravar av frustration och besvikelse, men allra, allra mest känslor av tro. Damerna åker på en avhyvling mot världens förmodligen bästa klubblag, för att bara dagar senare studsa tillbaka och slå redan klara OBOS-vinnarna, borta. Herrarnas mindre lyckade insatser i vissa matcher (läs: till exempel derbyt mot AIK) har vägts upp med samma trupps fantastiska siffror efter sommaruppehållet.
Vi analyserar, reflekterar, slår bokstavligen knogar blodiga i väggen under ett fotografi på Frank Sinatra i en stuga på norra Öland, ringer vänner efter vinster, ringer samma vänner efter förluster, et cetera… Livet är helt enkelt inte så enkelt jämt. Vi vet alla hur förkrossande det kan vara och kännas, och inte minst därför är det så viktigt att vara ödmjuka i medgång.
Jag har haft lyckan att vid många tillfällen njuta av vårt älskade lag. Jag har också vid ett tillfälle varit på landskamp i Montevideo, på Estadio Centenario, Uruguay vs Brasilien. Den som aldrig har varit i Sydamerika kan nog inte heller riktigt förstå sporten fotbolls betydelse, och inte heller vissa spelares förmåga att hantera pressen det innebär bara att gå genom spelartunneln. I just den specifika matchen fick jag uppleva magi, eller som min vän Tony Gustafsson brukar säga: ”Fotbollsgodis”. Två enskilda spelare, Edinson Cavani och Neymar, fullständigt glimrade. Deras respektive individuella magi då är fortfarande bland det värsta jag sett. Men, MEN: De hade inte kunnat göra det utan sina vänner.
Nu undrar säkert vän av ordning vad i hela fridens namn detta har med vårt derby att göra, vårt Hammarbys i många stycken överkörning av Djurgården. Låt mig försöka förklara.
Med ett par dygns distans kan såklart även jag peka ut ett par grönvita kungar vars enskilda nästan utomvärldsliga individuella prestationer gav oss det resultat som för alltid kommer att vara skrivet svart på vitt. Nahir Besara och Warner Hahn. Vi är många som i åratal, decennier, kommer att veva deras mål och räddningar på repeat, tala med barn och barnbarn, och själva få likadana lyckotårar som när ”Samba-Erik” Johansson tunnlade ut Abgar Barsom på Nynäsvägen för ett tag sedan. Men, som sagt, vad hade de – liksom Cavani och Neymar – varit utan sitt fungerande kollektiv!
Efter detta derby är alla kungar. Varenda spelare. Och i förlängningen vår huvudcoach och hela hans stab.
Jag har kritiserat Kim Hellberg flera gånger under säsongen, har liksom undrat över vad ”modellen” gått ut på och syftat till. När jag ser tillbaka på årets försäsong minns jag iskylan i skallen och tänker på den öländske poeten Lennart Sjögren:
Att kantra
och efter räddningsaktionen
vara kvar i det kantrade
Jag har också kritiserat vissa enskilda spelare, eller rättare sagt deras prestationer, även Nahir Besara. Mot Djurgården föll allt på plats, varenda pusselbit satt. Framför allt den första halvleken påminde faktiskt, rent taktiskt, om den där landskampen i Montevideo. Den var grönvit, varenda millimeter av Nya Söderstadions plastgräs var grönvit, och nu har jag ändå sett om hela matchen två gånger. Återigen: För att helheten fungerade. Och när den gör det blir det också så mycket enklare att vara Kung Nahir och Kung Warner.
När jag nu blickar tillbaka tycker jag nog att en hel del kritik varit rättmätig, men jag måste också rannsaka mig själv. Orden har ibland kanske skrivits alldeles för snabbt i frustration och besvikelse, och varit orättvisa. Kim Hellberg och de spelare han har till sitt förfogande gjorde en enastående match, ett enastående arbete, och har med handen på hjärtat gjort en enastående säsong. This far. För den är inte över, långt ifrån.
Jag tänker här inte gå in på enskilda spelares prestationer, analysera matchen mer, beklaga det seriöst hemska omkringspelet. Det finns så många andra som redan har gjort det. För såhär, mina vänner: Vi möter Sirius om bara några dygn. Vi kan fortfarande bli omsprungna av till och med Djurgården. Låt oss alltså alla vara ödmjuka, inte yvas för mycket.
