Krönika: regnet öste ner över Norre katt..
När Bollklubben fick fnatt!
Marcus Johansson. Denna gigant bland mittbacksgeneraler som med stoiskt lugn och majestätisk blick höll ihop de bakre leden i krossen mot Jönköping Södra. Bara en liten påminnelse om att ett bra lag byggs bakifrån. Och när tidigare givna stöttepelare som Fredrik Liverstam, Marcus Mathisen och Alexander Ruud Tveter kan ställas åt sidan blir det tydligt att konkurrensen i Halmstads trupp nu hårdnat betänkligt.
Redan från start kändes det att allting ”satt på plats” igår. Ivo Pekalski liknade plötsligt den spinnande spelmotort som vi alla hoppas att han åter kan bli. Kosuke Kinoshita hittade klockrent rätt till höger på det offensiva tremannamittfältet och stod för hela tre assist. Höskuldur Gunnlaugsson blev en injektion med sina pigga fötter, bidrog till ett rörligare anfallsspel och fick göra mål i debuten. Andreas ”Alves” Bengtsson gjorde sin bästa match för säsongen, sköljde fram som en mindre tsunami på sin vänsterkant och fick kröna insatsen med både mål och assist. Sead trivdes som fisken i hällregnet när han åter fick ikläda sig rollen som ”regista” och sist men inte minst: Oremo.
Ettan kom..
Denne Johan Oremo som volleysköt 3-0 på Bengtssons precisa inspel. Som med en smart riktningsförändring på Kosuke Kinoshitas skott definitivt punkterade matchen efter bara 19 minuter (även om jag måste erkänna att tanken på ”Berlin” susade förbi i kupan vid ett par tillfällen). Som var delaktig och jobbade fram bollar (som till Sead vid 5-0) och som framför allt utstrålar det LEDARSKAP som HBK saknat länge nu. Och så klart: Igor Krulj som vågade och VANN för första gången som tränare för vårt älskade Halmstads Bollklubb.
Hoppet tändes men så kom jag och tänka på det svarta 2011. Ganska exakt vid denna tidpunkt då vi kommit in i den sista delen på Gessles sommartrilogi. En euforisk afton när en blivande förbundskapten fick lomma hem med svansen mellan benen efter att ett krisande HBK vänt 1-3 till 5-4 mot Norrköping i andra. Vi fick hopp men sedan blev det aldrig roligare än så.
Nu TROR jag i och för sig att det kan bli betydligt roligare än så i höst för förutsättningarna känns betydligt bättre nu. Men en ”Elmjävel” som nickar in bollar på övertid känns också igen från det där året vi helst vill glömma. Och när domherre Bojan Pandzic verkar ha drabbats av akut brytningsfel kan jag inte låta bli att fundera på varför i h-e man aldrig kan få vara riktigt glad som Bollklubbare - ett dygn om året åtminstone, är det för mycket begärt?
Vi passerade Norre Port på vägen dit där Nissan far förbi Sveriges i särklass vackraste fotbollsarena. Regnet öste ner över Norre Katt och jag funderade på om mitt beslut att INTE ta med mig regnjacka låg i nivå med en genomsnittlig HBK-styrelses?
Men regnet får gärna ösa ner över Norre katt så länge Bollklubben får fnatt och bjuder på tillställningar som den igår! Det kanske inte räcker hela vägen hem för det känns fortfarande som en lång väg att gå. Men dagar som igår kommer ändå alltid att bli ihågkomna som en av de numera sällsynta högtidsstunderna som Bollklubbare och får en att påminnas om varför man faktiskt ÄLSKAR att hålla på med den här skiten!
Öka nu Niklas, fansen väntar ju!
