Ren och himmelsblå glädje
Varför håller man på ett fotbollslag? Varför utstår man så mycket sorg och så många tunga kvällar? Varför? Därför. Igår kom belöningen.
Det är ofta som jag önskar att jag bor i Malmö men det blir inte inte tillräckligt ofta för att flytta dit. Igår hade jag förstås gärna bott i Sveriges guldstad. Då hade jag kunnat ge mig ut och firat efter det sextonde guldet, jag hade kunnat vakna upp idag och förberett mig för kortegen, jag hade varit i ett hav av himmelsblått under flera dygn.
Men lyckan att vara himmelsblå gör sig lika väl för mig 20 mil norr om Malmö. Bilresan igår bestod av sång, champagne, inte alltför djupgående analyser av matchen, ren och skä... himmelsblå glädje. Ett matstopp i Ängelholm. Sen - mer sång, champagnen slut men några öl hittades i en ryggsäck, och sen var vi hemma. Lyckliga, trötta, stolta.
Det gick naturligtvis inte att sova så bra. Jag tänker att de som håller på HIF inte heller hade så lätt att sova i natt, men jag ligger heller vaken av eufori än av sorg. Och den här euforin går inte bort. Den skriker ut. Den vägrar låta kroppen vila. Obönhörligen går vi mot ännu kallare väder och vitare nederbörd, men länge, länge kommer den här glädjen att fylla så många kroppar av olika storlekar och kön.
Alla tunga förluster, alla kalla fotbollsmatcher på bortaplan i mars som slutar 0-0, all turbulens under några år – allting uppvägs av detta. Jag fick frågan, för en knapp vecka sen av en person som inte förstår passionen som finns runt sport, varför. Varför tillåter du dig att må så dåligt efter en förlust? Varför tillåter du att din familj inte kan prata med dig om vad som helst när MFF förlorar hemma mot Kalmar med 1-0 samtidigt som Helsingborg vinner mot Elfsborg?
Därför.
Därför att det är sådana här dagar som gör allt värt. Ett vanligt liv går också upp och ner, i kurvor. För någon som brinner för en sak, för Malmö FF, blir kurvorna bara så mycket svängigare. Som en dans av Wilton framför en klack av kärlek. Bottnarna är djupare och man ser ibland det svarta från ens själ som man helst inte vill se, men topparna är så ljusa att man nästan bränner sig på solen.
Det är där uppe vi är sen igår runt 18.30. Vi som var på Stadion fick skrika ut vår glädje, rätt många grät, ännu fler sprang in på planen för att krama alla som kom i deras väg, och de som inte var på plats kanske satt i en bil på väg hem med radion på och log och slog händerna i ratten av glädje, eller på After i Stockholm, kanske på en strand i Dubai med hörlurar till nätradion via mobilen; men alla är vi där uppe och nästan bränner oss på glädjen, men bara nästan för den här euforin går inte att ta på – bara känna inombords.
Och när jag vrålar ut den tycker jag mig se himmelsblå rök i den sena eftermiddagen, som har minusgrader i luften.
När jag ser bilder på tränare Roland Nilsson med pokalen i sina händer och med en blick som inte utstrålar annat än ren och skä... himmelsblå glädje känner jag att det var väldigt rättvist att han fick ordning på det här fantastiska laget som heter Malmö FF, år 2010. Nu är han för evigt inskriven tillsammans med Duran, Houghton och Hodgson med flera och det är ett sällskap dit bara de allra största når. Rolle är där, bland guldtränarna
Det glädjer mig.
Festen i Malmö fortsätter i kväll, men snart är vardagen här igen. Jobb, sjuka barn, skola, tråkiga träningspass långt ifrån uppståndelsen men den här vintern kommer vardagen ha guldkant. Det stod klart igår kväll, söndagen den 7 november, när Malmö FF besegrade Mjällby med 2-0. Guldet kom hem och vad som än händer kan ingen ta ifrån oss euforin och stoltheten över detta. Vi är svenska mästare och vi är bäst.
Jag tror jag går ut på verandan och vrålar en gång till.
