Resan mot någonting större går vidare
Så var det fredag igen. Gårdagens härliga och underbart soliga väder följdes av en natt med ihållande ösregn och den här sista april fredagen ser inte särskilt munter ut i sitt mulna och stillsamma jag.
Det är med vädret som det är med livet i allmänhet. Det skiftar och byter ständigt karaktär.
Precis som fotbollslivet med Åtvidabergs FF.
Det har varit skönt och avkopplande med några dagars välbehövlig vila efter den hektiska vecka som ägde rum med tre tuffa matcher inom ramen av sju dagar, vilket väl är på gränsen till vad ett slitet men långt ifrån rostigt ÅFF hjärta, pallar med.
Med ett klart och nedskrivet facit kan man konstatera att denna hektiska matchvecka bjöd på en synnerligen blandad kompott. Årets första seger, årets första oavgjorda poäng och så årets tredje förlustmatch nu i söndags hemma på Kopparvallen.
Om nu hjärtat, känslorna och avlöningen i form av poäng fick uppleva och smaka på alla det tre olika epistlarna som fotbollen har att erbjuda under dessa tre matcher, så är det ändå fortfarande så att jag inombords hela tiden tålmodigt går och väntar på någonting betydligt större än det vi redan sett.
Jag bär hela tiden på en känsla som övertygar mig om att Åtvidabergs FF anno 2013 äger så mycket mer potential och fyrverkerier än det vi hittills skådat och den dagen då vi kliver över den där tröskeln och släpper loss alltihop, då kan det här bli hur roligt som helst framöver.
En känsla som jag bär på och som jag tror talar sanning.
Om stjärnorna log, dansade och sjöng efter den efterlängtade tretaggaren hemma mot mäktiga AIK , så log samtidigt förnuftet inom mig för att marginalerna denna söndag lyssnat på bönerna som lästes upp under förmiddagens högmässa och äntligen var med oss hela vägen fram tills att segersångerna återigen efterlängtat ekade över Kopparvallens vackra skrud .
På onsdagen var det live premiär för mig med Åtvidabergs FF i allsvenskan 2013. Gamla, nerslitna Örjans vall var platsen där denna live premiär ägde rum och när det 45 minuter efter avspark var dags för lite kaffe i halvlek, så undrade man varför i hela friden ÅFF har så förtvivlat svårt för att göra mål. Trots närmast total dominans ute på naturgräset mot en darrig nykomling och mängder med ytor och lägen att förädla vidare till livsviktiga mål framåt, så blev avsluten eller sista passningen bara till en lång och djup suck som i sin tur ledde tankarna mot en lång rad av olika adresser.
Men det var också en första halvlek som bjöd in en dos av nostalgi inom mig. Anledningen till att denna gäst plötsligt dök upp en helt vanlig onsdag på Västkusten, var aktiviteten, adrenalinet och den outtröttliga energin i vår egen livs levande ikon med sin basplacering ute på vänsterkanten, Kristian Bergström.
På något vis var det som om åren stått stilla sedan den där våren 1996, då vårt Åtvidabergs FF efter sin livs djupaste kris någonsin magiskt och högtidligt var tillbaka i elitfotbollen igen. En återkomst som började med en 1-0 seger borta mot Falkenberg och följdes upp med en 2-0 seger hemma mot Kalmar.
Förutom presentationen att inleda återkomsten i elitfotbollen med två blytunga segrar på rad, så skrevs det också i detta sammanhang ner ett nytt namn inom Svensk elitfotbolls historia, på en spelare som under all levande framtid kommer att leva vidare som en av de allra största profilerna någonsin i Åtvidabergs FF.
Smeknamnet var Pligg.
I bortasegern i seriepremiären mot Falkenbergs FF det där året 1996, var det en ung Kristian Bergström som avgjorde.
Veckan efter i hemmapremiären på Kopparvallens gråa gräsmatta så var det samma Kristian Bergström som gjorde båda målen i segermatchen mot Kalmar.
Denna unga talang virvlade full av adrenalin fram längs en vänsterkant och visade prov på en ypperligt känslig vänsterfot som matade precisa inlägg, regisserade fram öppnande framspelningar till lagkamrater och denna ungdomliga talang visade sig också äga förmågan att kunna producera mål framåt.
Det var 17 år sedan jag på Kopparvallen live såg Kristian Bergström avgöra med två mål mot Kalmar, den här april onsdagen på Örjans vall så var det samma Kristian Bergström som med sina två avslut var närmast att ge sin moderklubb en rättvis ledning i den första halvleken, och han sprang och opererade över hela planen med lätta och bestämda steg som inget annat än imponerade.
I andra halvlek var plötsligt ingenting sig likt. Förvandlingen var brutalt total när nu plötsligt hemmalaget ägde bollen medan mitt ÅFF nu gick vilse i allt som gäller riktlinjerna i fotbollens A-Ö. Flera gånger osade det hett kring Henrik Gustavsson och tidigare nämnde ikonen Bergström fick två gånger om klä sig i rollen som räddande ängel på mållinjen.
När jag efter matchen i det nyss anlända mörkret med halvtrötta steg lunkade alldeles intill Nissan som enkelriktat virvlade fram, så var det allt annat än enkelriktat i mina tankar som verkligen hade svårt att sitta still och tänka klart.
Trots en poäng på bortaplan och på gräs och dessutom mot nykomlingslag som brukar ha för vana att sprattla som värst i begynnelsen av ett seriespel.
Ändå var det något som fattades mig när bilen rullade hemåt och lämnade Halmstad kvar i mörkret.
Och nu i söndags var det anrika och oerhört folkkära IFK Göteborg som gjorde en tur och retur resa till Åtvid och Kopparvallen och som dessutom fick det stora nöjet att återvända hem till Poseidon, Avenyn och alla andra trivsamheter som bor i denna vackra storstad, med ännu en seger och med förstaplatsen i allsvenskan intakt.
Trots att jag inombords inför matchen ruvade på segervittring.
Men återigen så var det där med marginaler och stukat självförtroende som kom i vägen för ÅFF.
Dogbe kom in och satte energi på ett statiskt mittfält och hans framspelning till Prodell kunde öppnat upp en helt ny värld för Viktor Prodell om han lyckats sätta 1-0 bakom Alvbåge. Men marginalerna och självförtroendet är inte kompis med Viktor Prodell än så länge under det här året.
Tyvärr så kunde inte heller Sjölund hitta rätt i helt fritt läge framför Alvbåge, efter en fin skarvning av tidigare nämnde Prodell.
Gör man inte mål i sådana lägen mot ett lag i medvind, så slutar det ofta precis så som det också gjorde till slut denna soliga söndag på Kopparvallen.
Ett ledningsmål i fotboll har ju så enormt stor betydelse.
Vilket blev plågsamt tydligt när Blåvitt resolut och bestämt satte dit sitt ledningsmål. Tror säkert Stahre log inombords åt att hans mannar i det läget fullt ut följde hans inför matchen nerskrivna manus.
Tror inte Peter Svärdh i det läget var lika nöjd med sina aktörers agerande.
Petrit Zhubis framspelning var däremot lika delikat och vacker som Oskar Möllers distinkta avslut till 1-2.
Jag inbillar mig att detta mål betydde en hel del för Oskar Möllers självförtroende.
Den allsvenska resan rullar imorgon vidare mot nästa anhalt som är Kalmar och Guldfågeln arena. Ett Kalmar som enligt mig börjat seriespelet över förväntan. Ett Kalmar FF som lär bli svårslaget på sin nya och flotta hemmaarena. Ett Kalmar som vi förra året slog lekande lätt hemma, men hade ruskigt svårt att rå på, just på Guldfågeln arena.
Återstår att se vad Peter Svärdh har för taktiska finesser att trixa med inför morgondagen.
Första sjättedelen av årets allsvenska avklarad.
Om Abukabari är med i morgon eller inte får vi svar på senare. Om John Owoeri blir jokern som lyfter oss över tröskeln och ger anfallsspelet och målskyttet vingarna som får hela Åtvidabergs FF att lyfta, får vi alla svar på framöver.
Själv är jag övertygad om att ÅFF snart lyfter mot högre höjder.
Och jag ska njuta fullt ut i vartenda andetag när den dagen anländer....
///Allas broder
