Resan tillbaka
Med två omgångar kvar av Superettan är Östers IF nu definitivt tillbaka i fotbollens finrum igen. Detta tack vare en alldeles enastående säsong av laget.
Jag känner mig så upprymd att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva en kväll som denna. I fredags hade Öster matchboll nummer två att säkra kontraktet på egen hand. Landskrona var lika ofina som Assyriska och förstörde festen för Öster. Segerfesten byttes ut mot gravöl. Helgen som skulle börja så fantastiskt blev istället ett stort antiklimax. Men idag söndag står vi ändå där som allsvenskar 2013.
Resan tillbaka
2006 var året Öster senast tillhörde Allsvenskan. Det är nu en lång tid sedan. Och mycket har hänt sedan den dagen föreningen ramlade ur. I superettan 2007 behöll man stora delar av den föregående säsongens allsvenska trupp i hopp om att göra en direktcomeback. Istället blev säsongen en mardröm utan dess like när Öster föll ned i avgrunden och degraderades till divison 1 södra. Den dyra trupp man förfogade över 2006 och 2007 skulle alltmer sätta sina spår i ekonomin, särskilt när klubben nu hade fallit ned utanför elitfotbollens etablissemang. Inte bara ett ekonomiskt stålbad väntade, utan flera stycken. 2008 nådde Öster kval till Superettan men förlorade mot Jönköpings Södra. 2009 var en säsong som präglades av många toppar och dalar spelmässigt, minst sagt. Men laget lyckades på mirakelvis gå upp direkt till Superettan efter att Niklas Moberg nickade in 1-1 nere i Limhamn en höstkväll för tre år sedan. Öster ledde endast serien de 20 sista minuterna, och det skulle visa sig räcka till att äntligen få göra comeback i elitfotbollen och Superettan.
2010 gjordes en intressant satsning inför återkomsten till den näst högsta divisionen. Öster stal David Vidarsson framför ögonen på IFK Norrköping och man tog även in Olivier Karekezi, som under just 2006 hade varit lyckosam i Helsingborgs IF. Det andades optimism inom supporterleden. Men 2010 var extremt påfrestande. Skrala resultat, tränarbyten, dåligt publiksnitt- och ekonomi var några av problemen som Öster handskades med. Man lyckades till slut ändå plocka det sista halmstrået genom att nå kval, när den nytillträdde och auktoritäre tränaren Hans Gren hade anslutit till föreningen sent på säsongen. 2-0 borta mot Qviding, där Freddy Borg blev segerorganisatör följdes hemma upp med en 2-1-vinst. Men det satte långt inne på Värendsvallen.
Hade inte Öster klarat sig kvar i Superettan 2010 är det inte säkert att vi skulle haft Myresjöhus Arena idag.
Det nya Öster
Efter ett par turbolenta säsonger sedan 2006, med tränarkaruseller och usel ekonomi byttes en auktoritär Hans Gren ut mot en sympatisk och ödmjuk skåning vid namn Roar Hansen, som värvades från Ängelholms FF. När Hansen kom till Öster märkte han att det låg ett stort ok över sitt nya lag. Han kom till ett lag med dåligt självförtoende och som knappt vågade gå ut och spela fotboll inför den kräsna Växjöpubliken, som gärna minns de fornstora dagarna lång bakåt i tiden. Han jobbade upp ett självförtroende i laget, och framför allt lade han stor vikt vid passningsspelet på träningarna.
Jag kom ihåg inför seriepremiären 2011. Roar Hansen hade skrivit i matchbladet att han såg fram emot den nya säsongen, men manade oss supporters till att ha tålamod med Öster. Han skrev ungefär något i stil med att vi ska vara stolta över Östers traditioner, men att det nu var andra tider och spelarna som var på planen inte har några SM-tecken i sina bagage. Det han gjorde i mångt och mycket var att tona ned förväntningarna och lätta trycket för sina spelare. Det gav många positiva utslag, även på läktaren. Sedan 2011 har jag personligen sällan hört det klassiska suckandet och klagandet på läktarplats, även om vi fortfarande ibland kanske är lite bortskämda.
Laget slutade fyra i serien och man märkte att Roar tillsammans med Kalle Björklund hade satt sin prägel på laget. Öster hade ett enormt mycket bättre passningsspel och det var en helt annan stabilitet över hela planen. Man får inte heller glömma bort sportchef Peter ”Kuno” Johanssons inträde i föreningen, när han lyckades få hit klockrena värvningar in i lagbygget.
2012. Kommentarer känns nästan förflödiga. Öster förlorade sin första match borta mot serietvåan Brommapojkarna den 13 augusti – i den 19:e omgången. Och anledningarna till att det gått så bra de senaste två säsongerna är flera. Dels då Roar Hansens inträde i föreningen, men också att föreningen börjat satsa på sina ungdomar igen. I laget har man ett garde med äldre ”stommespelare” med lokal anknyting som varit i föreningen länge. Mario Vasilj, Denis Velic, Freddy Söderberg och Patrik Bojent bland andra. De yngre spelarna som kommit upp från Östers egna akademi har också varit med på resan. Matteo Blomqvist-Zampi, Stefan Karlsson, Månz Karlsson, Alexander Henningsson med flera är spelare som inte bara har framtiden för sig – det har också varit med i Östers a-trupp länge. Det finns en bra mix av unga och äldre spelare med lokal anknytning. Öster har format en väldigt väl fungerande grupp. Man får inte glömma bort att det som tidigare nämnts plockats in nyckelspelare så som exempelvis Johan Persson, och när spelare försvunnit har de ersätts på ett skickligt sätt.
Drömmen som slog in
Det har varit jobbiga år som supporter till Öster. Vi har blivit hånade och bespottade, men idag kan vi stå rakryggade och konstatera att Öster äntligen är klara för Allsvenskan igen – vi har varit nere i skiten och vänt! Och fasen vilken stolthet jag känner.
Under alla dessa år har jag drömt om just denna dag. Oavsett om vi låg i mitten av division 1 södra 2009 efter halva serien så var drömmen ändå lika stark. En dag ska vi återigen stå på en allsvensk arena igen med Österfanan högt vajandes. Och det är nog drömmarna som sporrar oss supporters, oavsett hur realistiska eller orealistiska de än må vara.
Vilka superlativ man nu skulle kunna använda är det väldigt svårt att beskriva känslan att nu vara tillbaka i fotbollens finrum. Jag kan bara konstatera att vi är tillbaka, och det är alldeles underbart.
Tack Östers IF. Tack Roar Hansen, Kalle Björklund och ”Kuno” - samt alla andra inblandade.
Och framför allt tack till alla i East Front som stått upp för de rödblåa färgerna i ur och skur. Ni är mina hjältar.
PS. Vill även passa på att visa min tacksamhet för Värnamos enorma vändning i Halmstad. Jag hoppas att våra smålandskollegor klarar sig kvar i Superettan.
Det röda står för kärlek. Det blåa står för hopp.
