Reserapport från Östersund: En härlig orgie i kissblottande och förtal!
Det finns få saker som kittlar så mycket som en bortapremiär. Att få åka till en annan stad och leva rövare riktigt ordentligt för att sedan lämna den i aska och ruiner bakom sig. Givetvis blev resan till Östersund inget undantag!
Det började egentligen för flera veckor sedan. När massmejlet till alla vi icke-anpassningsbara vildar gick ut med några textrader tillsammans med en tydlig uppmaning: ”GLÖM INTE BORT ATT ÖVA IN DE HÄR RAMSORNA NU!”. Sagt och gjort givetvis och flera kvällar under de kommande veckorna träffade jag likasinnade i små källarlokaler för att öva riktigt ordentligt. Man vill ju inte göra bort sig och inte kunna texten liksom. Jag minns ju hur det kunde vara innan vare sig sociala medier eller e-post var i allas ägo. Herregud vilket sjå det var med alla dessa telefonkedjor för att vi skulle lära oss de där förtals- och smädelseramsorna - den mest bärande stenen i vår hatkultur.
Nåväl, med förtalsramsorna på plats och med en premiär som närmade sig gällde det att inte ligga på latsidan. Jag lade till exempel många timmar på att förfina konsten det innebär att kissa samtidigt som jag blottar mig. Något som faktiskt visade sig svårare än vad man skulle kunna tro. Särskilt eftersom folk tydligen gärna vänder bort blicken när de ser att du står där och pinkar. Men efter att jag med mina idoga ansatser till kissblottande tillslut lyckades skrämma upp några barnfamiljer så pass att de ”aldrig går till den där lekparken igen” kände jag mig redo.
Nu saknades bara två saker. Och jag kan faktiskt erkänna att det tog mig lite emot. Jag vet ju att det väcker anstöt. Att det är fel. Att det är sådana där saker du egentligen bara tror förekommer i krigszoner eller i riktigt läskiga filmer. Sådant där som bara bestialiska vildar utan vare sig samvete eller empati håller på med. Och mycket riktigt, jag kunde verkligen se skräcken i ögonen på de förbipasserande när jag stod där på fältet och tränade på att kasta öl samtidigt som jag skrek fula ord.
Så kom då dagen tillslut. Dagen där allt hårt slit med både förtalsramsor, kissblottande och fula ord skulle betala sig. Och SOM det betalade sig. Centrala Östersund blev på ett ögonblick en no-go zon i ordets rätta bemärkelse. Folk låste in sina barn och barrikaderade dörrar och fönster, allt medan polisen gjorde sitt bästa för att hålla stånd mot den stora hord av vildsinta Djurgårdsfans som fullkomligt ödelade staden med sitt kissblottande, sina fula ord och sitt osunda förhållande till alkohol.
Eller, så sägs det att det gick till i alla fall. Själv missade jag tyvärr hela det kalaset då jag satt på en pub tillsammans med ett gäng Djurgårdare i just den delen av staden som måste ha varit avskärmad från de värsta hemskheterna. Jag fick dock en liten föraning och kände pulsen stiga när jag såg en uppenbart icke-anpassad och värdegrundslös individ stå och kissblotta sig mot en husvägg när jag stod och väntade på taxin till arenan. Fan, hade jag inte gått på toa nyss hade ju det där kunnat vara jag!
Revanschen kom i en snödriva på parkeringen utanför arenan. Liten missräkning däremot att ingen av Östersundsborna omkring mig flydde i panik. Men antagligen var de redan så svårt chockskadade att ytterligare en kissblottning inte gjorde vare sig från eller till.
Själva matchen förflöt som förväntat, en härlig orgie i hat och dåligt beteende. Tyvärr var dock Östersundsfolket vårt ölkastande på spåren och all öl tog lägligt nog ”slut” precis när vi skulle börja. Något som medförde att vi befann oss i den prekära sitsen att behöva välja mellan att dricka upp ölen i handen och ha fortsatt möjlighet till kissblottande, eller att kasta in ölen men sedan inte kunna kissblotta. Det slutade med att alla utom en av oss valde fortsatt kissblottande.
Just det, vi vann matchen också! Nu spelar det ju inte så stor roll, det är ju hatet och inte matchen som är själva drivkraften för oss. Men ändå kul med seger såklart. Även fast vi inte vann på det sättet som man borde göra utan istället valde att vara jättetråkiga.
När jag slutligen sedan satt där på tåget på hemvägen och läste rubrikerna om hatet, kissblottandet och förtalsramsorna kunde jag inte annat än att småle för mig själv och känna: ”Yes, vi gjorde det!”.
