Rikard Norling i exklusiv intervju: "Det gjorde mig oerhört ledsen att läsa"
I en lång intervju med Himmelriket berättar Malmös tränare Rikard Norling hur det känns att vara underdog, varför han anser att Daniel Larsson får orättvist mycket kritik och vad som föranledde det förändrade spelsättet.
Det är en av de där höstdagarna då man missleds att tro att det svenska vädret inte är så dumt som många vill göra gällande; solen skiner, några regntunga gråa moln syns inte till och den kalla vinden tycks ha tagit ledigt för en stund. Några timmar har passerat sen MFF:s träning avslutades för dagen.
Rikard Norling har nyss kommit hem och säger att han mår alldeles utmärkt. Vi småpratar om hur det är att träna en trupp där så många antingen är iväg med olika landslag eller har spelat U21-match. Han förklarar att det är lite speciellt, framför allt som några av dem som är kvar här hemma har matchats hårt på sistone.
Jag undrar om vi ska höras lite senare eftersom ett barns gråt plötsligt överröstar Malmös tränare, men han förklarar att det snart är lugnt igen. Vilket visar sig vara sant, för strax därpå hörs skratt från samma barn.
– Han slog bara i huvudet lite grand, säger Rikard, men nu är han på gott humör igen.
På tal om gott humör, Rikard, så är det ju som bekant bara fyra omgångar kvar av Allsvenskan och MFF är med i den absoluta toppen. Det är detta vi lever och andas för ett helt år. Hur påverkas du av detta?
– Det är klart att man känner pulsen. Samtidigt är vi i en position där vi inte riktigt tas på det allvar som vi normalt borde. Vi räknades ju i princip ut när transferfönstret stängde.
Ja, nästan alla har pratat om Elfsborg, Häcken och AIK, i alla fall fram till att Gefle åkte till Råsunda senast och vann med 1-0. Är det ett skönt läge att vara något av en underdog?
– Det blir därefter med de frågor man får… Det är inga i parti och minut om guldfrossa, hur vi hanterar pressen att hela tiden vinna och så vidare. Snarare är det mer av karaktären att ”just det, ni är också med, och hur ser det ut hos er då?”. Jag vet inte om det är positivt eller negativt för oss som lag, ibland är det si och ibland är det så. Det viktigaste för oss är hur vi kan hantera den här situationen. Jag känner att vi är så pass stora att det både är stor press på oss, samtidigt som vi kan ligga och lura i bakvattnet.
De två senaste matcherna, mot Syrianska och IFK Norrköping, har bägge slutat med segrar. Det har sett stabilt och tryggt ut. Även om där också har funnits en lekfullhet på planen, har den inte tillåtits dominera, utan de tre poängen har stått i fokus. Så har det inte alltid varit under säsongen. Minns de sprudlande uppvisningarna, främst mot Helsingborg och AIK hemma på Stadion, men minns också bottennappen som mot GIF Sundsvall borta. MFF har varit en ojämn apparat. Laget har inte orkat eller kunnat hålla samma intensitet och kvalitet match ut och match in.
Det har väl inte undgått någon att Rikard Norling sällan drar sig för att använda bildspråk, så jag använder ett sådant på honom för att se om jag är rätt på det. Jag säger att MFF numera är som en Volvo som körs på lagom hög och jämn hastighet på femmans växel, medan laget tidigare varit som en sportbil som kört på treans växel i 140 kilometer i timmen. Det funkar en stund att köra så, men inte hela tiden; motorn orkar inte i längden.
Rikard förklarar att han håller med mig fullständigt.
– Vi har kunnat köra oerhört fort tidigare och haft förmågan att hantera högre hastigheter än någon annan i Allsvenskan. Förut, jag känner att vi kunde hantera de där höga farterna för jäkla bra, men nu är det mer så att vi inte behöver komma upp i samma hastighet för att bevisa något. Och det bygger på en ödmjukhet, att vi behövde justera vårt spelsätt för att passa de spelare som finns i startelvan. Den processen har gjort oss gott. För om man ska köra i höga farter, så är det bra om man kan hantera dessa ständigt och jämt. Och det gjorde vi kanske inte i den utsträckning som vi ville.
Så det är ett medvetet taktiskt drag från din sida att ändra sätt att spela sett till hur det har sett ut? Och hur mycket spelar Mathias Ranégies flytt till Udinese in?
– Det är från tränarteamets håll, är viktigt för mig att säga. Viktigt ur det perspektivet att det är inte bara jag som kör den här farkosten, utan vi är ett team som jobbar väldigt tätt ihop.
– Det är klart att det är ett medvetet val, för det är ju inte så att vi skjuter från höften. Daniel Larsson, som spelade ihop med Mathias, var redan då en del av fundamentet, men det var ändå så att han på sätt och vis fick förhålla sig till Mathias. När Tokelo kom…
Vi pausar där för en stund. Daniel Larsson har under säsongen likt ingen annan i laget polariserat Malmös supportrar. Många ser bara hur han missar målchanser, medan andra pekar på alla lägen som han skapar åt andra, genom sitt uppoffrande arbete och sin snabbhet. Det är ingen hemlighet att jag tillhör kategori två. Jag anser att han får oförtjänt mycket kritik, om än att jag tycker att en forward bör göra fler mål än tre på runt 25 matcher.
Jag märker på Rikard att han gärna vill prata om detta. Jag hör åt vilket håll han går åt, snirkligt och krokigt, men konsekvent. Hade han varit en advokat hade man kunnat säga att han bygger upp ett försvar genom att lägga ut argument och bakgrund för att rätten lättare ska förstå.
Samtidigt som han fortsätter prata om Tokelo, på sin väg mot Daniel Larsson, undrar jag tyst för mig själv om han anser att folk som bedömer Daniel inte kan sin fotboll. Jag ska få svaret tids nog, när jag väl ställer frågan verbalt.
– När Tokelo kom… Så här, jag tror väldigt mycket på att när spelare kommer långtifrån, inte bara i avstånd utan i skillnader, både socialt kulturella och fotbollsmässigt kulturella skillnader, så är det bra att få växa in i en kostym. Och det var egentligen tanken med Tokelo. Han var inte tänkt som en ersättare för Mathias, utan han togs in som en potentiell joker, framför allt för framtiden. Han var mer som en ersättare utifall att Daniel skulle bli såld. När Mathias lämnade oss blev Tokelos verklighet helt annorlunda, och kraven därefter. Helt plötsligt skulle han ju ersätta Mathias.
– Att han sen har tagit ombord vårt spelsätt så snabbt, utan att det har satts griller i huvudet på honom, att det inte bara har blivit fotbollsgröt i skallen som hade begränsat honom med sänkt självförtroende som följd, är oerhört starkt. Det är mer än vad vi egentligen hade kunnat kräva av honom. Och där har Daniel Larsson varit ovärderlig. Han har hjälpt honom in i spelsättet, tagit extrajobbet när Tokelo inte riktigt förstått hur viktigt ett visst positionsspel är, som en forward måste kunna hantera.
– Jag vet inte om det har märkts men jag hoppas att gemene man förstår att Daniel har sprungit för nästan två sen Mathias försvann. Så jag måste säga att ur det perspektivet har Daniel varit helt fantastisk.
Men så är det detta med målgörandet…
– Visst, men jag har också satt krav på honom där hans arbetsinsats har värdesatts väldigt högt. Han har varit i eget straffområde många gånger vid omställningar för att hjälpa laget. Och det är klart att om man har varit där nere så är det ganska långt upp till motståndarmålet, och det tar också på krafterna. Framför allt när matcherna har duggat tätt som på sistone.
– Jag har naturligtvis noterat kritiken mot Daniel, och jag vet att han är öppen för den på alla sätt. Men också, han är ingen gås där vattnet bara rinner av… Det är helt klart. Förstår du vad jag menar?
Ja.
– Man måste se till det värdefulla arbete som han har lagt ner, och mycket tack vare detta har vi vunnit fotbollsmatcher. Och i slutändan är det vad det handlar om, det som är absolut viktigast: att laget vinner.
Finns det en oförmåga hos många att inte se kvaliteter hos spelare, och nu tänker jag inte bara på ”Daniel-fallet”?
– Det är inte så jag menar. Jag försöker bara balansera upp det utifrån min horisont, och förklara att han gör ett fantastiskt arbete för laget och klubben.
Får jag bryta dig där, Rikard. Jag tänker inte så mycket på just Daniel Larsson specifikt, utan vill ha det till ett större resonemang. Det är ju inte första gången som en spelare får kritik från en del håll och sen faller andra snart lätt in i den. Det blir som en sanning till slut utan att någon riktigt minns hur det började.
– Supporterskapet är lite speciellt… och inget fel alls på det. Men därför är det viktigt att jag får ge en bild hur vi resonerar, och vad vi tycker är viktigt i laget. Sen, vi är ändå tillsammans, vi är alla Malmö FF, alla individer från spelare till fans; vi ska absolut kunna vara kritiska mot varandra, men vi får inte glömma bort att vi står starkast enade.
Om vi tar det här fenomenet hur en eller flera spelare får kritik och att detta görs till en sanning utan större konsekvens alltid, så har ju även media (också Himmelriket) en del i detta, eller hur? En skribent kan skriva kritiskt om XX, en annan faller in och en tredje hoppar på och sen är det som att alla pekar åt samma håll utan att ta av sig ögonbindlarna.
– Precis så är det. En av dem, en journalist på en stor tidning här i stan, skrev i sin blogg, att när Alex Nilsson missade en mottagning så hade han en Daniel Larsson-touch. Det gjorde mig oerhört ledsen att läsa det. Jag vet inte hur man tänker när man får ur sig något sådant; är det bara för att göra sig lustig på andras bekostnad?
En som fått stå mycket åt sidan under säsongen är Dardan Rexhepi. Rikard sa för några dagar sen att Dardan inte fått så många chanser av honom som han är värd. Jag ber honom förklara närmare vad han menade.
– Dardan växer sig starkare för varje dag som går och ibland önskar man sig att det fanns 14 platser ute på planen att ta ut spelare till. Egentligen är det inte bara Dardan man vill begränsa sig till, men med tanke på att han fått stå tillbaka, precis som Alex Nilsson, så vill man som tränare uttrycka sin kärlek, uppskattning och förtroende för några som just för tillfället inte får det utrymme som de är värda.
När jag frågar om där finns fler som han inte gett chansen i tillräcklig utsträckning, suckar han och drar på svaret. Är det vådan av att det bara är 11 som får spela, undrar jag för att hjälpa honom på traven. Han tänker länge, suckar igen, dock inte uppgivet som det verkar utan mer som en process för att sätta ännu högre fart på hjärnan.
– Det är klart att de som ligger utanför elvan önskar man mer, vill passa på att lyfta upp. Men nu när jag får tillfälle så vill jag passa på att nämna Filip Stenström. Han kämpar och kämpar och kämpar, och får absolut inte det utrymme som han förtjänar i något perspektiv. I och med att han är så utvecklingsbenägen känns det som att vi ska vara ytterst noggranna med vad som är bäst för honom personligen framöver.
Vad händer med Amin Nazari?
– Amin är ytterligare en som är i en konkurrenssituation som är stenhård. Där är det helt enkelt så att han har drabbats av den. Men samtidigt är det viktigt att konstatera att det går att göra förändringar där. Det handlar om att jag ger honom chansen och att han då tar tillfället och gör något bra av det. Som Filip Helander har gjort. Han har greppat tag i tillfället och till och med slukat det, och kommer inte att gapa någon gång igen för att släppa ut det.
– Det är samma sak med alla de här yngre. Du har jämnåriga, som både Amin och Simon Kroon. Naturligtvis är det en kombination av vad jag var inne på; att jag ger dem chansen och att de greppar tag i den när tillfälle ges. Sen är det så att det inte är helt lätt att vara ung i den absolut största klubben i Sverige och etablera sig.
Men de som då lyckas får ännu mer skinn på näsan, eller hur man ska uttrycka det?
– De som tar chansen, som Filip Helander, är bara att gratulera. För då har världen öppnat sig på allvar.
När vi talar om att ta chansen, varifrån kom idén med att placera Markus Halsti på mittfältet?
– Ja, var fan var det nånstans? Det var väl mot… Men herregud, vilka var det vi mötte?
West Bromwich.
– Just det ja. Han gjorde det fantastiskt bra i den matchen. Där började det ju.
Men varifrån fick du själva idén att placera honom, en mittback, som innermittfältare?
– Markus är genomskicklig generellt. Han är en våra absolut bästa passningsspelare. Eller, han är vår bästa passningsspelare skulle jag vilja säga. Både tekniskt och spelförståelsemässigt är han i absolut yttersta toppklass. Han har väl placerats i mittbacksfacket, men vi kände att vi ville ha honom för hans vändningar och driv med bollen. Han är, för att säga det utan omskrivningar, väldigt kapabel för att spela på innermittfältet. Och han har visat det; i de senaste två matcherna är han väl den som legat i topp vad gäller prestation.
Om MFF är en underdog i slutskedet av Allsvenskan, så är kanske Halsti MFF:s egen sådan. Det var ingen som såg honom komma som han har gjort.
– Inte?
Inte jag i alla fall. Men det är bara desto roligare då, för det är något speciellt att se de här spelarna som inte direkt är extravaganta få någon slags upprättelse. Man kan göra jämförelser med Jörgen Ohlsson och Hasse Mattisson tycker jag, som väl inte heller var några som stod i mediefokus precis, som många undrade vad de hade på planen att göra, men som till slut blev älskade för vad de var.
– Mm, verkligen. Vi pratade tidigare om konkurrenssituationen på centralt mittfält. Här har vi Markus som ett ypperligt exempel på att ta chansen. Han har ju faktiskt konkurrerat sig in och gjort det mot och med spelare som håller riktigt, riktigt hög nivå.
Tiden går. Solen skiner alltjämt utanför fönstret; det glittrar från grannens stupränna av metall. Rikards son har gjort ännu ett gästspel, den här gången genom att komma insjungandes i rummet där hans pappa sitter med mobilen tryckt mot örat. Jag vill bara återkomma till dit vi började innan jag släpper iväg honom – att det återstår fyra matcher och att Malmö FF är med i den hårda toppstriden.
Det är meningslöst att spekulera när det är så många lag inblandade, men jag undrar ändå hur Rikard kommer att summera säsongen om jag ringer honom på kvällen den fjärde november. Någon eller några timmar efter att domaren har blåst av matchen AIK – Malmö FF.
– Jag hoppas naturligtvis att varken du eller jag kommer att vara så nyanserade att vi kan summera säsongen; då är jag nöjd.
Då är du nöjd.
– Sen får du ringa några dagar senare när… Ja. Du förstår, hoppas jag.
Jag tror jag förstår vad du menar. Så jag ringer dig den sjätte november.
(Skratt) – Så bestämmer vi det. Det ser jag mycket fram emot.
