Rikard Norling i stor intervju: "Det är så jäkla spännande det här"
I en exklusiv intervju med Himmelriket berättar Rikard Norling bland annat om känslorna på Stadion i onsdags, läget inför Dinamo Zagreb och vem som slår in skruvar med hammare. Men framför allt handlar det om Rikard Norling själv.
Kapitel 1 (Om en styrkedemonstration)
Jag har sökt Malmö FF:s tränare Rikard Norling utan resultat. Jag hinner nästan inte mer än lägga på luren, när det ringer. Jag känner igen det nyss slagna numret och säger hej. Den välbekanta, aningen släpiga, stockholmska rösten frågar hur det är med mig. Bra, svarar jag. Obetänksamt. För det är det ju inte, bra. Det är dagen efter 1-1 mot Mjällby och även om jag inte mår dåligt som efter en förlust, mår jag inte heller fantastiskt som efter en vinst. Men man svarar ju bra reflexmässigt när folk frågar, eller hur?
Rikard Norling verkar emellertid inte fungera så. För när jag skickar tillbaka frågan hur han mår, den där standardrepliken alltså, får jag svaret:
– Jodå, det är väl... man är ju sådär när man kommer hem, det är ju så otroligt intensivt, man hinner liksom inte reflektera över resultatet och smälta det, så det är mest ett ”fan också, att vi inte lyckades få till det, vi hade dem ju på gaffeln”. Vi kunde vunnit med lite bättre stabilitet i nån situation. Så är det.
– Alla gånger följer ens humör hur det går för laget, men det är lite lättare att reflektera när det är mer luft mellan matcherna. Nu har det varit enormt många och sen också så mycket känslor ner i varje match. Alltifrån derbyt mot Helsingborg och sen de där Torshavnsmatcherna, där vi lirar skit men ändå blir det positivt, och vidare till Ibrox där vi spelade vår absolut bästa fotboll. Och så, den här enorma upplevelsen på Stadion, hemmamatchen mot Rangers. Den var... du vet när hela... när matchen drog igång och hela jävla stadion började hoppa; det var helt otroligt. Jag kommer aldrig att glömma det.
– Det var så mäktigt! Agon (Mehmeti) och jag pratade om det, och han sa ”jag kunde knappt koncentrera mig på matchen”. Då har man verkligen lyckats. Vilken fantastisk kväll det var.
Welcome to the wonderful world of Rikard Norling! Att prata med honom är som att kliva in i biomörkret med en stor mugg popcorn och se en film av Tim Burton; det är målande färger, det är äventyr, slappnar du av kan du missa handlingen, men är du närvarande får du en härlig upplevelse. Det är extravaganza, det är extra allt.
Jag fortsätter där han avslutade sitt svar på hur han mår och säger att man kan bara tänka sig hur Rangersspelarna kände sig om Agon säger att han knappt kunde koncentrera sig.
– Exakt. När man bara känner att det rör sig på läktarna, vad är det som händer liksom. Det var en styrkedemonstration.
Efter lottningen mot Dinamo Zagreb skrivs och pratas det mycket om att ni kommer att få en fruktansvärd upplevelse nere i Kroatien, att fansen låter något oerhört, att det är en kokande gryta, som – underförstått – ni inte kommer att klara av. Men var det inte precis så i onsdags, att Stadion var en kokande gryta?
– Precis, det var en kittel. Det var varmt och det puttrade i den här kitteln på ett sätt som... Om det var så att en spelare i Glasgow Rangers hade stuckit ner fingret för att smaka på innehållet i den här kitteln så skulle det ha varit så varmt att fingret gått upp i rök.
Kapitel 2 (Om att skriva texter)
”Attackera din fiendes svaga punkt med din starkaste” hävdade den kinesiska generalen Sun Tzu redan för cirka 2500 år sen. Har du hunnit få någon uppfattning vilken som är Dinamo Zagrebs svaga punkt?
– Nej, inte alls. Än har jag bara uppfattningen som jag fått av det första intrycket. Det jag ska göra nu är att förhöra mig om laget med de kontakter jag har, och sen kommer jag att åka och titta på dem live till helgen, på lördag. Utifrån det sen kommer jag att presentera detta för spelarna.
På tal om spelare, jag förstår att du inte kommer att nämna namn, men kan du berätta om det är någon särskild spelartyp som du är ute efter? Nyförvärv vill säga.
– Vi måste ha spelare som är kapabla att spela i ett stort lag, med de krav som finns. På hemmaplan ska vi dyrka upp motståndare, som kommer till oss för att spela oavgjort. Kontringsspelare är ingenting för Malmö. Jag tror att vi naturligtvis måste ha spelare som är bra på att ställa om, men som också kan agera när motståndarna inte ger honom ytor. Han ska ha tekniska kvaliteter och taktisk förståelse för hur man skapar problem för det andra laget med hjälp av sina lagkamrater. Det är ett abstrakt sätt att besvara din fråga, men det är också en solklar inriktning mot vad vi söker efter för spelare. Oavsett om det är forwards, mittfältare eller backar; det är samma grundkrav egentligen.
Tillbaka till Rikard som person. Med ett intensivt spelschema undrar jag var han finner kraften, att orka, att förmå spelarna att hela tiden prestera. Han förklarar att det är en kravsituation som han gillar och inte ser som en börda.
Eftersom han gillar liknelser och metaforer tar jag till en sådan. Jag berättar, utan några som helst jämförelser i övrigt, att när jag har skrivit en text som har blivit väldigt väl mottagen och som jag är nöjd med för egen del, så är det dagen därpå hur lätt som helst att sätta tänderna i en ny; man har så mycket positivt flöde i kroppen.
Så länge det går bra för MFF inbillar jag mig att det funkar likadant för en tränare.
– Om jag säger så här för att du ska få en ytterligare känsla för var jag står dagen efter en match och med få dagar kvar till nästa: Du skriver för Himmelriket, får en god respons och du går vidare. Du har ett möte parallellt med någon där du skriva om en händelse, där du har en kollega bredvid dig som skriver för en tidning eller sida som du respekterar högt. Du gör det ännu bättre och du vinner den fighten mot en jävligt fin motståndare, i mitt fall Helsingborg. Tre dagar senare ska du skriva en artikel som hela Sverige kommer att läsa, som hela Sverige förväntar sig att du ska klara av trots att det är en svår text. Och du gör det briljant, det är din bästa text. Det vill säga Rangers på Ibrox.
– Därefter kommer en text som du känner att du har skrivit några gånger, men den är ändå väldigt viktig. Det vill säga Djurgården. Ytterligare några dagar senare har du krav på dig från hela svenska folket att du ska bära en text i hamn, för att du gjorde det senast. Du klarar det, du fixar 1-1 hemma mot skottarna. Och så vidare. Förstår du?
Kapitel 3 (Om kickar och press)
Jag förstår vad du menar.
– Att vara lika sprudlande och noga och inte missa de små detaljerna... Detaljerna som du absolut inte missar när du skriver för hela svenska folket. I går (läs: lördag) kände jag att det var två grejer, två detaljer som om jag hade gjort det annorlunda där, så hade de inte behövt bli matchavgörande. Matchplanen vi hade var okey och jag tycker att det vi hade sagt fungerade hyfsat. Men det som jag hade missat var de här bägge inhopparna i Mjällby.
– Jag visste om att Pär Eriksson vänder och vrider i straffområdet. Han hade fått en straff med sig mot Kalmar senast, i ett precis likadant läge som han fick emot Pontus (Jansson). Det hade jag kunnat visa för Pontus genom att ge honom en DVD. Sedan var det Filip Stenström som höll på att bli ifrånsprungen efter en långboll, av den andre inhopparen som är snabb som ett as. Det hade jag också kunnat förbereda, men gjorde det inte. Som sagt, jag hade missat det. Hänger du med?
Absolut.
– Det är så jäkla spännande det här. Däri ligger kicken för mig, att allt hela tiden ska bli bättre. Det finns videoredigerare i de flesta storklubbar, och jag hade älskat om vi kunde få en sån till MFF. I min yrkesstolthet vill jag bli bättre på alla plan. Små detaljer kan vara helt avgörande, och hade Pontus och Filip fått veta innan hur deras motståndare skulle agera hade matchen slutat annorlunda. Det är jag helt säker på. Men det ger mig också en kick i efterhand när jag analyserar matcherna, då jag inser att jag hela tiden lär mig något.
Det oförutsägbara är lockande?
– Så är det ju. Att man aldrig vet vad som händer, men som man också lär sig av.
Efter bortamatchen mot Torshavn stod vi ett gäng från svensk media runt dig för att höra din syn på matchen. En journalist frågade om Glasgow Rangers passar MFF bättre än det färöiska laget eftersom ni nu kunde slå ur underläge. Du drog ett djupt andetag som för att stilla dig, och gav honom svaret: ”Det är så typiskt svenskt och värdelöst att prata fördelar med att slå ur underläge.” Minns du?
– Ja, och jag tycker så. Det är därför det är så gott när vi har besegrat Glasgow borta och vi får pressen tillbaka på oss. Det finns ingenting som är så skönt som att vinna när man har pressen på sig, framför allt när det är bra lag man möter. Jag fick frågan inför matchen mot Helsingborg vilket lag som har pressen på sig, och för mig var det självklart. Det var vi, för vi i MFF anser att vi är bättre än det andra laget. Klart som fan att vi ska vinna då. Att bara lägga över pressen på motståndarna är så genomskinligt om det är av fel orsaker man gör det. Då sänder man ut signaler att vårt lag inte kan hantera pressen. Jodå, tänker jag, det kan vi visst det. Vi älskar att känna press, för de som inte klarar av att hantera press, vare sig det gäller spelare eller tränare, kommer aldrig att få chansen i de bästa lagen i de bästa ligorna.
Det är intressant det du säger, och jag kommer att tänka på sammankomsten ni tränare har inför den allsvenska starten. Då ni ska tippa Allsvenskans vinnare samt hur det går för det egna laget. Nästan aldrig hör man tränare säga att ”vi vinner”. Är det medvetet för att få vara en underdog eller är det ren feghet?
– Jag tror att det är medvetet. Det behöver inte vara fegt, utan en medveten strategi för att man hoppas att ens spelare inte ska behöva känna sig pressade. Och för att dessa på så vis ska leverera bättre.
Du hade inte tippat MFF till exempel trea inför årets Allsvenskan alltså?
– Nej, om du går igenom vad jag har svarat genom åren så förstår du. Att spekulera i att ett annat lag än mitt ska vinna är svårt.
Jag ser ett problem att tränaren ena dagen förklarar i media att hans lag inte kommer att vinna för att nästa dag övertyga sina spelare att de minsann är bättre än laget han hade tippat som etta.
– Jag håller med.
Kapitel 4 (Om tryggheten)
För några år sedan läste jag ”I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard, en bok som rätt så radikalt förändrade mitt sätt att se på livet och sakernas tillstånd. Rikard har inte läst den och undrar vad den handlar om. Jag berättar i korthet om att författaren menar att Sverige har blivit så tryggt att vi svenskar uppfinner faror, vilket leder till varningar och påbud från många myndigheter. Att vi inte längre har det fulla ansvaret för våra egna liv. Att det är bättre att ta det säkra före det osäkra.
Själv läste jag nyligen en insändare, där skribenten berättade att en bit av ett övergångsställe hade tappat färg, vilket innebär en direkt dödsfara för gående. Hon menade att någon genast måste rycka ut för att fixa detta. Att vi själva kanske har ett visst ansvar för att inte bara kliva rakt ut i gatan verkade inte ha slagit henne.
Jag undrar om för mycket trygghet i fotbollen kan vara av ondo. Det är tyst länge i telefonen innan jag hör en harkling.
– Jag känner så här. Det är en hårfin gräns. Förberedelser är en form utav trygghet. För mycket förberedelser kan säkert också vara negativt. Ett bildspråk: Jag har en verktygslåda som jag vill fylla med så många verktyg som möjligt, men spelarna ska kunna känna att de kan välja helt fritt utan att jag sliter verktyget ur händerna på dem och säger att ”detta ska du ta i stället”. Den valfriheten gör ju att det hela tiden finns en grundtrygghet för att kunna ta egna beslut, eftersom spelaren vet att han har många verktyg i sin verktygslåda.
– Den gränsen, att det kan bli för mycket av det goda, är viktig att man som tränare vet om. För kliver man över den kan man få en falsk trygghet och det är livsfarligt. Har man inte den rätta tryggheten på Ibrox exempelvis kan det bli en obehaglig känsla att spela där. Det blir filosofiskt intressant det här.
Mycket. Varför jag ställde frågan från första början är att man allt som oftast ser spelare som gör succé hemma i Allsvenskan, för att helt misslyckas i en klubb ute i Europa. Det är som om grundtryggheten försvinner och de kan inte prestera utan den. De klarar inte av pressen om du så vill, det som vi pratade om tidigare.
– Där tror jag faktiskt att det skiljer sig från grupp till grupp. Nu har vi i Malmö många olika personligheter, som är precis tvärtom mot vad du tar upp. Jag ska ta några exempel, spelare för spelare.
– Dusan (Melicharek) är precis tvärtom. Han vill bara ut och spela, Gud har bestämt ödet. Med det resonemanget går han in på planen, det är bara att köra.
– Ricardinho älskar detta. Daniel Andersson får uppleva det han har upplevt så många gånger och älskar, så därför kickar han igång med hela sin arsenal.
– Pontus (Jansson) skulle kanske kunna var där, men när nu gruppen ser ut som den gör i övrigt, så kickar han också igång. Han är helt klart kapabel att spela på den här nivån som vi gör, mot såpass bra lag. Markus Halsti känns också internationell. Han har sina landskamper, han kan det här.
– Sen Jille (Hamad) och Jimmy (Durmaz). Ta det här med Jante – de är inte uppväxta med det. De är precis tvärtom, de bara kör. Ge mig bollen så att jag får visa hur bra jag är, ungefär.
– Ivo (Pekalski) är också tillräckligt bra för att spela på den här nivån, så där är det inga konstigheter. Wilton blir bara bättre, han kickar igång nåt oerhört när det är stora matcher. Daniel Larsson är... Daniel Larsson.
– De här spelarna är som klippta och skurna för att klara av vad vi just nu håller på med. Agon och Dardan är två andra, nästan alla är karaktärer som vill visa vad de kan på den här nivån.
Det finns ingen rädsla inför Dinamo Zagreb alltså?
– Nej. Jag kände det innan jag gick in... Jag har haft många grupper och många spelare genom åren, och ibland känner man att det här kommer att bli jobbigt för vissa spelare. När jag började och gick igenom spelare för spelare i MFF kände jag direkt att de kommer att älska det här äventyret.
Du måste från sidan ge dem trygghet också förstås?
– Till en viss gräns. Framför allt måste den finnas inom dem själva, när de väl står där och domaren blåser igång.
Då är vi tillbaka till den där verktygslådan. Har du fyllt den med nödvändiga verktyg men spelaren har tummen mitt i näven, så hjälper det inte med hur många verktyg han har.
– Precis så är det. Ska man sätta upp en gipsvägg och en skruv står ut böjer man sig för att ta upp en skruvmejsel förstås. Men det känns som att många av dem, som Jille, Jimmy och Wilton, tar fram en hammare och slår i skruven utav bara helvete. Bara för att gipsväggen ska på plats. Sen lägger de ner hammaren i verktygslådan, tittar på dig och säger: Var det nåt mer eller?
Kapitel 5 (The end)
Tiden går. Vi har pratat i väl 45 minuter. Är Rikard trött på att diskutera fotboll med mig så visar han ingenting av det. Men för att mota olle i grind tänker jag att det är lika bra att avsluta detta snart ändå. En sista fråga har jag emellertid kvar.
I går (läs: lördag) efter matchen mot Mjällby, när jag skickade dig ett sms och frågade om du hade tid, helst på söndagen eller måndagen, svarade du: när som helst, när du kan. Blir du aldrig trött på intervjuer, på att alltid vara tillgänglig?
– Det är skillnad vem det är jag sitter med. Är det Himmelriket är det helt annat. Då är det ett innerligt intresse, det vet jag. Och när det bygger på ett genuint intresse både för vad jag säger och för den klubb som jag gärna vill prata om, då finns det jättemycket tid. Jag tycker det är kul, jag tycker det är givande. Det är också en process för mig, för ett sånt här samtal som vi har haft här nu är nyttigt även för mig. Jag sätter ord på där jag är lite grand, och det blir en analys. En egenanalys, som jag naturligtvis mår bra av. Jag märker ju också om du ställer frågor som får mig att vilja svara på ett målande sätt, eller om du ställer frågor som får mig att dra öronen åt mig och därmed bli försiktig. Är det det förstnämnda är det en helt annan grej som sagt. Då är det bara roligt och intressant. Om du däremot är ute efter en kommersiell rubrik är jag inte alls lika följsam, och tar mig inte samma tid.
Vi avslutar samtalet med gemensamma lyckönskningar. Efter en knapp timme i Rikard Norlings värld lämnar jag salongen. Jag tar med mig färgerna, jag tar med mig den tomma popcorn-muggen och jag sätter mig vid datorn. Jag spolar tillbaka bandet i min diktafon, och hör en aningen släpig röst med Stockholmsdialekt som frågar hur jag mår.
– Jo, säger jag till mig själv, sanningsenligt den här gången, jag mår bra. Kanske inte lika fantastiskt som efter en seger för MFF, men definitivt bättre än efter en oavgjord match mot Mjällby.
***
Inom kort kan ni läsare ställa frågor till Rikard Norling i serien Fråga MFF. Himmelriket återkommer med mer information.
