Friday I'm in Love: Rikedomens förbannelse
Efter 3-0 mot AIK var jag skitglad. Lyssnade på alla Allsvenska poddar, läste på alla fotbollssajter, vältrade mig i diskussionerna på Himmelrikets forum. Efter 0-0 mot Värnamo skiter jag i fotboll. Punkt. Aldrig mer.
Om du hade fått börja om? Vara ett oskrivet blad. En helt förutsättningslös laguppställning. Vilket lag hade du velat hålla på? Vilken typ av lag hade du velat älska? Vilket lag hade givit dig mest lycka?
Andra halvan av 80-talet prenumererade Malmö FF på Allsvenska segrar. I princip roligt. Men mest surt, eftersom seriesegrarna och överlägsenheten inte speglades i SM-guld, som då avgjordes genom slutspel där tillfälligheter ofta blev utslagsgivande.
90-talet var en ökenvandring där supporterskapet var trist, allt var sämre än förr, alla var missnöjda och till sist en förnedrande degradering. Men när botten nåddes blev vi lyckligare som supportrar. I motgången hände något, saker svetsades samman. Hopp föddes. Zlatan. Vi gick upp. Klättrade.
Något år senare hajp. 2004. Real Malmö. Superstjärnor med Allsvenska mått. Ja, Patrik var ju faktiskt supersstjärna med vilka mått vi än använder. Sedan Daniel, Yksel, Maestro, Grahn. Igor! Afonso, den ende allsvenske spelare som platsat i Brasiliens landslag.
Mer glädje? Innan säsongen skulle jag säga ja. Men när den började blev det mycket frustration och till sist kanske mer lättnad en glädje när guldet bärgades. Vi slapp förlora, inte mer än så.
Säsongerna som följde. Resultatmässigt svaga. Förödmjukade av ett okänt schweiziskt lag i kvalet till Champions League. Succétränaren Sören gav oss tre miserabla år, efterföljaren Rolle följde upp med två nästan lika menlösa. Ändå var jag lycklig i mitt supporterskap.
En säsong värvade vi en cool, blonderad partybrasse. En annan en lovande värmlänning. Det kom in en finsk superstjärna som nästan aldrig spelade en hel match på grund av den ena märkliga skadan efter den andra. En smålat egen talang dominerade på mittfältet med unik spelbegåvning, men utan att infria våra högt ställda förhoppningar. Det gjorde inget. Det fanns hopp. Vi var på väg någon stans. Stundtals spelade vi fin fotboll som lovade något.
Sedan kom 2010, med bara lycka. Ett ungt lag, en okänd spansk andretränare. Långt efter ärkerivalen Helsingborg. En egen mittfältstalang klok som en tibetansk munk dominerade mittfältet, skenbart utan nämnvärda tekniska talanger. Vi hann ikapp Helsingborg och tog guld efter att vår sämste forwardstalang på många år avgjort seriefinalen. Nu var det bara lycka.
Påföljande år är vi så nära att gå till Champions League efter en bragdmatch hemma mot Dynamo Zagreb. Men jag var inte olycklig. Det fanns något härligt bitterljuvt över den förlusten, i grämelsen över hur nära vi var att göra det omöjliga.
Sedan blev det bara bättre. Det är lätt att räkna lyckliga ögonblick. Stormen i Borås. Helanders räddning på mållinjen hemma mot Sparta Prag, Mackans iskyla vid 3-0 mot Salzburg. Vi skaffade oss ett enormt ekonomiskt försprång. Stormatcher i Europa League. Mackans drömslut mot Dynamo Kiev. Idag är vi regerande mästare gånger två.
Rikare på pengar. Segerrikare. Lyckligare som supporter? Mer glädje av att förvänta sig guld? Det ligger i Malmös DNA att vara kaxig, att aldrig vara nöjd. Vi tänker att det är detta som utmärker vinnare. Kanske är det så. Men det gör oss också kroniskt missnöjda.
Jag vet hur det känns efter 0-0 borta mot Värnamo. Tveklöst värre än 0-0 borta mot GAIS säsongen 2006, innan vi var den självklara dominanten.
Det finns forskning om sambandet mellan lycka och pengar. Den säger ungefär att vi blir litet lyckligare när vi blir rikare, får det bättre. Men ju mer vi berikar oss, desto mindre ökar lyckan. Det sjätte guldet på tio år är inte lika roligt som det femte på nio.
Studier visar också att den som förlorar 1000 kronor blir mer olycklig än vad den som vinner 1000 kronor blir lycklig.
Det finns ett fint ord för detta – förlustaversion.
Samma mekanism gör oss mer besvikna över 0-0 mot Värnamo än glada över 3-0 mot AIK.
Det är förbannelsen med att ha en intim relation med Malmö FF. Helst skulle jag vilja hålla på Sirius. Många år av förbättring. Men inte så bra att förväntningarna blir för stora. Stor glädje vid en oväntad seger mot ett topplag eller en serieledning efter fyra omgångar. Kan absolut leva med några förlustmatcher i följd.Det vore tråkigt att åka ur serien. Men Superettan är inte så pjåkig den heller.
Samtidigt. Det kanske trots allt är bättre att gråta i baksätet på en BMW än skratta från pakethållaren på en cykel?
