Roland Nilsson efter guldet: "Jag är här för att vinna"
En knapp vecka efter guldmatchen träffar Himmelriket Malmö FF:s tränare Roland Nilsson. Det blir ett samtal om bland annat känslor, fester och hur man går vidare efter tunga förluster. Samt, inte minst, hur det känns att vara guldtränare.
Inför säsongen 2008 kontrakterades Roland Nilsson som tränare för Malmö FF. Hans och klubbens mål var att vinna allsvenskt guld 2010. Det fick gärna bli tidigare, men till föreningens hundraårsjubileum fanns inget annat än en förstaplats att sikta på. Vi vet nu hur det gick; förväntningarna och förhoppningarna infriades.
Det har gått nästan en vecka sen den fantastiska söndagen, då Mjällby besegrades med 2-0 och stora delar av Malmö jublade, när Himmelriket får en pratstund med en nöjd och glad, men framför allt, stolt guldtränare. Vad händer nu då, om man heter Roland Nilsson och är tränare för MFF? Går det att fortsätta njuta helt och hållet, eller är det dags att börja planera för säsongen 2011?
Jag börjar med att gratulera honom till guldet och han tackar artigt. 20 minuter senare avslutar han samtalet med samma ord, tack.
Hur är dina känslor just i detta nu?
– Väldigt bra. Jag är stolt över sättet som vi har hanterat säsongen, stolt över sättet vi har spelat. Vi har gjort en fantastisk säsong och jag tycker att vi är värdiga vinnare av allsvenskan detta år.
På träningslägret i Malaga inför säsongen frågade jag dig hur ett guld som tränare skulle stå sig jämfört med dina oerhörda meriter som spelare. Du svarade att jag får återkomma i november, så nu återkommer jag.
– Ja, precis. Det är alltid lika fantastiskt att vinna ett SM-guld. Där finns en viss skillnad som tränare, så att säga. Som spelare koncentrerar man sig på sitt, att göra vad som krävs ute på planen, medan man som tränare ska få alla att fungera – inte bara de som spelar utan även de som är utanför startelvan. Det är den största skillnaden, men jag är naturligtvis jättenöjd att få vinna guld även som tränare.
Egentligen bör du väl vara gladare som tränare än som spelare, eller hur? Jag tänker att som spelare räcker det att göra sitt, som du beskriver det, medan man som tränare har det övergripande ansvaret och verkligen måste få alla bitar på plats.
– Nja, man är nog lika glad och stolt oavsett om man är tränare eller spelare. När vi vinner något som vi gjorde nu är det ett kvitto på att vi gemensamt har gjort något bra. Att vi har gjort det hela vägen, att vi har gått hela vägen.
De senaste dagarna har varit fantastiska, förstår jag.
– Det har de varit, full fart och inte mycket lugn och ro precis. Men det tar man gärna efter en sån här säsong.
Är det fortfarande fest eller är det 2011 som gäller för din del?
– Det är 2011 som har startat igång nu. Vi har haft några fina dagar här, men sen omvandlas allting till planering inför nästa säsong.
Förutom några dagar efter förra söndagen går det inte som tränare att slappna av, utan det är nya mål som gäller?
– Det är nya mål i sikte, nya saker som måste göras och planeras. Allt måste vara på plats innan vi går på semester i slutet av november.
Efter förlusten mot Kalmar och Helsingborgs vinst över Elfsborg kände jag mig bottenlöst tyngd. Hur mådde du?
– Jag kände att det var det värsta scenariot som kunde hända oss. Men samtidigt visste jag att vi hade saken i egna händer, även om vi hade försatt oss i en situation som var väldigt tuff.
Det tog mig rätt många dagar innan jag lyckades kravla upp från den där bottnen. Jag upplevde det som att MFF hade förlorat två matcher samma kväll, och jag kan inte minnas när jag upplevde något liknande. Är det det som skiljer dig från oss som står vid sidan, att du måste tänka positivt och gå vidare?
– Ja, det är mycket möjligt, för framför allt är det ju så att vi har spelare som vi måste ta hand om. De kan ju inte gå runt och vara besvikna och ledsna och älta det som hänt, utan det gäller att så snabbt som möjligt inse att det som har hänt har hänt. Sen gäller det att gå vidare och se till att allting blir så bra som möjligt till nästa match.
Desto mer imponerande efter den smällen var de makalösa uppvisningarna i de tre efterföljande matcherna, inte sant?
– Verkligen. Där tycker jag att vi visade vår styrka ordentligt att gång på gång, när vi var satta under press, kunna prestera så som vi gjorde i de matcherna. Det var riktigt, riktigt starkt gjort.
Är det detta som karakteriserar vinnarskallar?
– Ja, det tycker jag. Det gällde att inte bara vinna matcherna utan se till att målskillnaden mot Helsingborg var på fortsatt stort plus.
Håller du med om att förmågan ni har visat att fokusera på nuet är lika imponerande som det både vackra och effektiva spelet under året?
– Så är det. Det är något vi har jobbat mycket med också, alltså inte bara med spelet utan även med den mentala biten. Det är en väl så viktig ingrediens om man ska lyckas som lag.
Gick det att sova något natten mellan lördagen och söndagen?
– Det var inga problem - jag kände att vi, som sagt, hade saken i egna händer. Det hade sett fint ut på träningarna och det var bra fokusering, så jag kände att det skulle gå vägen bara vi gjorde det vi visste att vi kunde.
Inför matchen sa du att det gäller att njuta, för det är inte många som får vara i den här situationen.
– Så är det ju. Vi ville absolut inte byta med någon annan eftersom det var vi som satt i förarsätet. Vi hade det sista kvar och det var vi själva som kontrollerade var resan skulle sluta någonstans. Det var det vi var tvungna att tänka på, det positiva. Vi hade gjort det fantastiskt bra och nu var vi tvungna att göra det bra ytterligare en match för att därefter få belöningen.
I lördags hade TV4 en intervju med dig där intervjuaren antydde att eftersom du har rötterna i HIF kanske det inte vore hela världen för din del om MFF skulle falla på målsnöret. Jag har ställt många korkade frågor genom åren, men den där är rätt svårslagen.
– Alltså, jag är här för att vinna och ingenting annat. Var jag än är vill jag vinna och det är så det är. Där jag är vill jag göra det så bra som möjligt och tankar på andra lag finns naturtligtvis inte.
Johan Dahlin berättade i en intervju med Himmelriket att han inte minns vad han gjorde just som domaren blåste av matchen i söndags. Minns du vad du gjorde?
– Jag sträckte upp armarna i luften och sen kände jag att det var folk som slängde sig över mig, medan jag bara skrek. Jag upplevde befrielse och glädje, det minns jag väl.
Om publiken inte hade stormat planen efter slutsignalen, utan spelarna hade tackat den som efter en vanlig match, hade du hållit dem sällskap då?
– Ja, det hade jag.
Vi är många som har efterlyst din närvaro hos dem efter segrar eftersom du har en väldigt stor del i framgångarna. Varför har du inte gjort det?
– En anledning är att vi tränare inte får gå ut på planen ens efter matchen, utan vi ska hålla oss på vår plats och tacka domarna när de går av planen. Jag har i stället applåderat bort till fansen där jag har stått. Den andra anledningen är att jag anser att det är spelarna som har gjort jobbet som ska gå ut och ta hyllningarna. En annan sak är efter säsongen om man har gjort det bra, då kan man som tränare gå bort till fansen och tacka för hela året.
Har det sjunkit in än att du är guldtränare?
– Inte riktigt, det ligger fortfarande där att det ska vara en match kvar. Det är så, efter matcherna tänker man att det var gott med tre poäng men sen väntar nästa omgång och fokus på den. Det känns helt fantastiskt just nu, men det kommer nog att ta lite tid innan det sjunker in att vi inte bara vann sista matchen utan också att vi är bäst i Sverige, att vi är mästare.
Du är nu i sällskap med Houghton, Hodgson, Duran och Prahl med flera.
– Ja, det är en väldigt fin skara att tillhöra.
Inser du att du för evigt är en himmelsblå hjälte, för alla minns vi ju dem som förde laget till guld?
– Tack, det var vänligt sagt. Det låter inte dumt när du säger det på det viset.
Hinner du med någon semester framöver eller är det bara planering inför 2011 som gäller?
– Det kommer att bli en semester efter en kurs som jag ska göra klart i november och december. Men efter jul blir det en resa till Dubai och Oman.
Ha en skön semester och stort tack för 2010, Rolle!
– Tack så mycket.
