Så fina ord om AFC United av Göran Bolin på Aftonbladet
Sportbladets superettan-experten Göran Bolin om AFC — Vad händer när två lag som knappt en människa bryr sig om gör upp på en av fotbollens alla bakgator? Rätt mycket kul, faktiskt.
Vi får fem mål, en ny serieledare och ytterligare ett kvitto på att hemmalagets nummer 58 är alldeles för bra för den här serien. Athletic FC United är lite av den fula ankungen i Stockholms elitfotboll. En klubb utan historia, utan hem, utan fans. En klubb som sköts av några få och där den som sitter i kuren och fiskar efter entréslanten är samme man som kör spelarbussen till bortamatcherna.
Jag vet. Jag träffade honom på Skytteholm i går, både före, under och efter matchen mot Ängelholm.
Han var glad hela tiden. Allra gladast efter matchen, som Athletic vann med 3-2.
– Du, vi kommer inte att torska en match under säsongen. I alla fall inte hemma, skrek han när jag tillsammans med 357 andra tappra lämnade arenan i anslutning till slutsignalen.
Vad jag och min nyvunne vän hade fått se?
En match i skapligt tempo, ett hemmalag som stundtals dominerade rätt eftertryckligt i en timme och ett bortalag som successivt lösgjorde sig från bojorna, spurtade och sånär hade fått med sig en poäng hem till nordvästra Skåne.
Göran Bolin: — Han är för bra för den här serien
Showade och tog skitjobbet defensivtMen framför allt hade vi fått se en spelare som gjorde lite som han ville med såväl boll som motståndare. Som showade loss offensivt, men som även tog skitjobbet i defensiven. Första gången jag såg Othman El Kabir var när han spelade just i Ängelholm. Då varvade han högt och lågt, var bra i var fjärde, femte match och hamnade emellanåt på bänken just för att han var så ojämn i sina prestationer.
Under vintern har något hänt med den 24-årige holländaren. Kalla det mognad, jag vet inte, men han är en helt annan spelare numera. Fortfarande bitig och med fart under fötterna och alltjämt med det där tillslaget på bollen som man inte ser särskilt ofta i svensk fotboll.
Men nu också med bättre omdöme, bättre beslutsfattande och ett hårdare jobb i båda riktningarna.
Och med en poängproduktion som rimligen ger eko, kanske inte bara i Sverige utan även utanför landets gränser. Storebror Moestafa finns ju redan i Turkiet, så vem vet.
Avgjorde även mötet
Lillebror El Kabir var inte bara den stora behållningen i den här matchen. Han blev också tungan på vågen med sina två mål och en assist. Poängen han gjorde belyser rätt väl vilken spelare han är i dag. Vid första målet ryckte han loss på sin vänsterkant, lättade in ett inlägg på bortre ytan som Sasa Matic mötte på ett tillslag. Vid 2-1- målet bröt han in centralt och tryckte av ett elakt, förrädiskt skott som på något underligt vis slank förbi Carl Lindell. Man kan tycka att ÄFF-keepern agerade släpphänt i situationen, men från min vinkel på läktarplats såg det ut som att bollen flyttade sig åtminstone en, en och en halv meter i sidled genom luften från det att El Kabir tryckte av fram till dess att Lindell trädde i aktion.
3-1- målet var mer ett målskyttemål. El Kabir stod helt enkelt på rätt plats vid rätt tillfälle när Sasa Matics hårda inspel längs backen virvlade in framför ÄFF-målet.
Beckhams polare styr rejält
AFC är naturligtvis mer, mycket mer, än Othman El Kabir – fattas bara annat. Längst där bak finns David Beckhams gamle kompis från LA Galaxy-tiden, Joshua Wicks, som inte bara vet att rädda bollar; han kan också – det ska gudarna veta - styra och ställa med ett försvar och dessutom trycka iväg in- och utsparkar med sådan kraft att de ibland genererar i rena målchanser.
Framför den väldige jänkaren finns de positionssäkra, resoluta och hyfsat spelskickliga innerbackarna Gustav Jarl och Erik Figueroa och ytterligare en bit framför dem gnuggarna och sköldarna Filip Rogic och Carlos Gaete Moggia, och ytterligare en bit framför dem den tekniskt superbegåvade om än lite för lite delaktige Omar Eddahri och Mohamed Buya Turay, som är desto mer delaktig och som kan löpa sönder vilket försvar som helst i den här serien. Men det är ändå Othman El Kabir som är juvelen i kronan i detta på många sätt färgsprakande lag.
Ta dem på allvar - Eller som busschaffisen/entrévärden/allt-i- allon sa till mig:
- Man bävar för vad som kommer att hända om han går sönder.
Sen la han till:
— Egentligen är han för bra för den här serien.
Det är bara att instämma.
AFC (ljuvlig bokstavskombination, inte sant?) toppar nu serien när storfavoriter som Halmstad och Sirius gödslar med poäng lite varstans. Hur långt det räcker för den fula ankungen som ingen vill veta av är naturligtvis alldeles för tidigt att säga, men som jag skrev både i Fotbollsbibeln och härom veckan:
Ta dem på allvar. De är på riktigt.
Göran Bohlin
