Så länge tröjan är på!
En krönika om supporterskap. Att sitta bredvid någon på matchen vars broder ute på planen har blivit en hackkyckling bland de egna fansen. Det får en att tänka till.
-Men för helvete! Byt ut fanskapet! Pappan med sin tvärhandshöga son i sällskap ställer sig upp och skriker ut sin frustration över ytterligare en sumpad målchans på Nya Söderstadion.
Folk omkring tittar på honom, han ursäktar sig men påtalar att spelaren som missade fan inte har i Bajen att göra. Liknande situationer som denna är inte så ovanliga.
Jag pratade med Fan-TV-John Holmström på Matchprogrammets årskrönikakalas om detta på Pelikan häromveckan. Vi gick igång bägge två och var rörande överens om att detta var skit. Skål och hej då.
Jag kunde dock inte släppa detta efteråt. När man är nykter, alltså inte nödvändigtvis från alkohol utan från matchadrenalin så tycker merparten av oss att beteende likt faderns är att betrakta som diagnosgrundande.
Men när det är match så är det match. Själv vaknar jag på matchdag och har tänkt på kvällens drabbning uppskattningsvis 10-12 gånger innan fikat är klart. Sedan är det ca 12 timmar kvar till match. Klart fan det är mycket känslor i omlopp. Inget snack om det.
Blod, svett, skratt, glädje, ångest och tårar. Att gå på en Hammarbymatch känns i hela kroppen. Den dagen det inte gör det längre slutar jag gå. För det är inte fantastisk fotboll man går på matcherna för. Det är någonting annat, någonting större. Den där familjära känslan, gemenskapen, något jag inte hittar någon annanstans.
Det är just det familjära jag vill komma fram till. För ett antal år sedan hade jag mina platser på Södra i närheten av ett syskon och förälder till en av spelarna i Hammarby. Vi brukade snacka lite, man fick höra lite skvaller från truppen. Om vem som var hetast på träningarna, om vilka spelare som var på väg in eller ut ur laget. Många gånger fick jag dyrt och heligt lova att inte föra infon vidare. Ärligt talat var det lika många gånger det inte blev något av ryktet så det hade inte spelat någon roll. Men, men.
Nåväl, nu bar det sig inte bättre än att spelaren i fråga hamnade i en formsvacka. Inte mycket gick rätt och publiken lät inte vänta med sin kritik. Ni vet själva hur det låter. Börjar det rulla utför för en lirare så dröjer det inte speciellt länge innan han står på plankan. Tålamod är en stor bristvara på våra läktare. Vi har mer att visa där, vi kan göra bättre på den punkten. Mycket bättre.
Den rådande formkurvan gjorde att först syskonet slutade gå på matcherna. Orkade inte höra allt skit som skreks om brodern. Blev bara ledsen och förbannad.
Kvar satt föräldern ensam. Samma förälder som gråtit av lycka när sonen skrev på för Bajen. Det var inte såhär det skulle bli.
Jag vet inte om han bytte plats eller om pappan också slutade gå på matcherna. De sista fighterna var han i alla fall inte där längre,
Det kan vara nyttigt att sitta bredvid någon som känner någon på planen. Man blir lite mer ödmjuk och eftertänksam. Man silar i alla fall det värsta innan man ylar.
Det är ju inte spelarens fel att han blir uttagen till match. Ska man nu klaga någonstans så är det tränarteamet man ska kritisera. Jag vet inte men uppskattningsvis tror jag inte det finns så många på läktarna med någon som helst fotbollstränarutbildning. Men tror man att man vet bättre än det gäng som tränar Bajen och dagligen ser lirarna i aktion så varsågod och gnäll. Men gnäll på rätt snubbe åtminstone. Lyckligtvis är de flesta av oss så pass med i matchen att vi kopplar det innan vi stövlar ner på Årsta och tjoar om bättring.
Mitt egna praktfiasko när det kommer till spelargnäll hämtar jag från 21 oktober 2001. Så nervösa vi var. Snudd på hälsovådligt skulle jag tippa. Kennedy gjorde ingen jättematch. Jag ville att Cratz skulle byta ut honom. Ingenting funkade, alla bollar bara studsade iväg. Jag frustar också ur mig det högljutt mer än en gång.
Alla vet ju hur det gick. Kennedy lättar in 3-1 med stor precision. Matchen slutade 3-2 och Kennedys mål innebar alltså SM-guld till Bajen.
När jag efter matchen står på planen och försöker ta in allt. Sammanfatta läget och faktiskt förstå att Hammarby är svenska mästare i fotboll. Då kommer det fram en man med rödgråtna ögon, jag har aldrig sett honom förut, han kramar om mig i sitt glädjerus, tittar sedan på mig och säger: -Det är en jävla tur att det inte var du som tränade Bajen!
Vi garvar i samförstånd och han lommar vidare, Vi har hälsat på varann många gånger på matcherna sedan dess. Alltid med ett litet outtalat flin på läpparna.
Så länge man har bajentröjan på och en plats på plan så är man värd all pepp som existerar. Det är det enda vi kan göra, folks!
