Så olika men ändå så lika
Gefle tar emot Hammarby på lördag. Två föreningar som just nu präglas av sitt sökande efter en ny identitet.
På lördag är det ödesmatch på Gavlevallen. Det är inte bara Gefle som haft ett bekymmersamt år, även Hammarby har presterat på en låg nivå hittills i årets allsvenska. Matchen i helgen är oerhört viktig, inte minst för Gefle som vid en seger endast skulle befinna sig tre poäng efter Hammarby och kvalplatsen.
Det finns en del gemensamma nämnare hos dessa lag. Spelare som Micke Rönnberg, Jonas Stark, Hasse Berggren, Anders Markström, Jakob Orlov och Daniel Theorin är spelare man tänker på. Även tränarna Björn Bolling och Roger Sandberg har verkat i båda klubbarna.
När man tittar på båda lagen ser man ett par intressanta likheter som är värda att ta upp. De har nyligen bytt hemmaarena. Både Strömvallen och Söderstadion är institutioner inom Svensk idrott och är extremt förknippade med lagen och där har de byggt stora delar av den anrika historik som finns i respektive ryggsäck. Men ännu intressantare är det att båda lagen just nu söker en ny identitet och mitt i detta sökande verkar man ha gått vilse, på olika håll.
Gefle är laget som under 11 säsonger i allsvenskan aldrig hamnat på övre halvan. I år var bågen spänd och målsättningen annorlunda. Det här var året Gefle skulle ta första steget mot att riktigt etablera sig som allsvenskt lag. Det i form av en placering högre upp en tidigare, men även genom att ta ytterligare kliv rent ekonomiskt med högre omsättning, vilket krävs för att klättra i tabellen på sikt. Resultatet hittills är att tränare Roger Sandberg fick lämna skutan och man har parkerat under nedflyttningsstrecket i vad som känns som en evighet.
Hammarby å sin sida har aldrig riktigt lyckats förvalta det som under stundom ser väldigt bra ut. I början av 80-talet utmanade man det mäktiga IFK Göteborg och var nära att bräcka dom i en klassisk SM-final 1982 för att sedan försvinna lägre ner i rangordningen. Man lyckades spela hem ett SM-guld år 2001 och många trodde då att det populära laget med dom fantastiska publiksiffrorna äntligen skulle parkera sig i toppen av den svenska eliten. Men av någon anledning fungerar det inte så för Hammarby den gången heller. Istället ser man laget parkera nere i superettan år efter år och det är något man inte kan förstå som utomstående med tanke på det enorma stöd laget har, vilket borde innebära en riktigt bra ekonomisk grund att stå på. Och när laget ifjol gjorde comeback i Allsvenskan tänkte man att nu kanske det skulle stabilisera sig med Nanne som styrman. Istället är laget i rejäl gungning och om det inte vänder snart kommer det att bli en lång och orolig höst.
Gefle har sedan Pelle Olssons dagar varit detsamma som stabilt och tryggt. Inga stora utsvävningar, inga revolutionerande tankar, utan rätt och slätt ett rakt spelande, djupt sittande och kontringsvänligt lag. In klev Roger Sandberg med tankar om att bli ett spelförande lag, där fokus mer skulle ligga på bollkontroll än snabba omställningar och fler passningar i sidled än i djupled. Någonstans mitt i den förvandlingen verkade laget helt tappa de linjer och den stabilitet som präglat föreningen i många år.
Hammarby har varit laget som satt lirarna i framsätet och grovjobbarna har spelat andra fiolen. In kom Nanne Bergstrand med visionen om att spela framtidens fotboll med ett extremt högt tempo och ett spel där man skulle springa sönder motståndet. Det fungerade bra i superettan mot lite sämre motstånd, men när man tog klivet upp i allsvenskan och fick möta lag som orkade springa lika mycket som man själva gjorde och då blev det plötsligt viktigare att ha tydligare linjer i sitt spel och ett bättre och säkrare försvarsspel när motståndarna var skickligare och kunde utnyttja den, ska vi kalla det naivitet, som Hammarby visat upp.
Och där står bägge lagen just nu. I ett sökande efter en väg framåt. Inte bara för stunden utan även på längre sikt. En stark ambition att nå den övre halvan i allsvenskan har nu förbytts i en önskan att överleva den här säsongen.
Under Gefles sejour i Allsvenskan från 2005 har Hammarby spelat fem säsonger i superettan. År 2011 var laget riktigt illa ute och nära en ytterligare degradering i seriesystemet, men efter det har man varit på ständig frammarsch och i år skulle man placera sig på övre halvan igen, men i skrivande stund är det krisstämpel kring laget och oron stor i det grönvita lägret. Och på lördag gästar man alltså Gavlevallen och gör det mot ett lag som för första gången på länge andas lite positiv luft. Vinner Gefle på lördag har man häng på lagen ovanför strecket. Och ett år som detta, när det mesta varit en enda stor plåga, är det lilla hoppet det enda vi kan hålla oss fast vid.
Gefle är laget med liten publik som ingen vill ha med, Hammarby är laget med störst publik som alla vill ha med. De är i sina olikheter, just i detta nu, mer lika än de någonsin varit.
På lördag kommer ångesten.
