“Så småningom reser vi oss“ – chefredaktören efter attentatet i Bryssel
Till alla Svenska Fans,
Idag vaknade vi upp i sorg.
Snart lämnar vi dagen med samma sorg och fler frågor än svar. Åtminstone de svar vi egentligen behöver för att kunna ta in vad som faktiskt har drabbat oss, bragt två supportervänner och landsmän om livet och skadat ytterligare en. Begränsat oss och avgränsat oss. Fått oss att känna oro inför att bära en landslagströja och fått oss att tänka om vi verkligen kommer kunna ta oss till en fotbollsarena utan att se oss om och tänka att det kanske är den här gången det händer mig?
För det är ogreppbart, hatet som manifesterats på Bryssels gator igår. Det är så otroligt kallt och meningslöst. Att bli bragd om livet mitt i glädjen, i det förväntansfulla. Jag finner egentligen inte ord. Men jag har heller inte letat efter dem en dag som denna. Idag har jag mest känt.
Fram till idag har jag - barnsligt nog - känt att vad som än händer så är fotbollen det vi har kvar att glädjas åt och med. Att det alltid kommer en match till, en omgång till, ett EM och VM till. Inget kan väl stoppa det? Men så kom dagen. Och den dagen har egentligen hälsat på även tidigare, i samband med att andra hemskheter drabbat andra, i andra delar av världen. Men nu är den här och nu är den även vår. Så brutalt närvarande och med känslan av att den är här för att stanna.
Men vi kommer att stå emot, så småningom reser vi oss och det med hjälp av varandra. För är det något som jag omvärderat i och med denna händelse så är det egentligen det där med att allt det där positiva är "fotbollens" förtjänst. Så konstigt egentligen, för det är också något jag alltid burit nära. Att det är vi som gör det, vi supportrar, vi människor bakom hela rörelsen, fenomenet, kärleken. Det är vi som är konstanter. Och det visste jag egentligen. Att det är vi som reser oss, samlar oss, formar och utgör det som är fotboll.
Vi på SvenskaFans har under det dygn som nu passerat på olika sätt berättat om gårdagens attentat. Vi har gjort det med supportrarna i fokus och i samma stund blivit påminda om den enorma kraften i vår supportercommunity. Vi har på olika sätt samlat oss och visat att vår familj är stor, större, störst och vi har gjort det med vårt varmaste deltagande i de anhörigas svåra tid och sorgearbete.
Två supportrar som inte kommer glädjas åt en match igen. För dessa reser vi oss och för dessa vågar vi - alla utifrån sin egen övertygelse och efter egen förmåga - välja att tro att vi är större än hatet, större än rädslan som får oss att tvivla på att ta oss iväg och mot en arena, att bära en landslagströja. För vad annars, hur annars?
Ta hand om varandra.
