Så vansinnigt nära nu...
På söndag eftermiddag kommer arenan att vara fullsatt, pulsen hos alla närvarande kommer att vara farligt hög. Förväntan och förhoppningar. Ångest och oro. Alla känslor kommer finnas i det där rymdskeppet. Alla.
1826.
Så många dagar är det. Det har Jonas, i matchprogamsredaktionen, räknat ut i samband med sin artikel i söndagens matchprogram. Så många dagar har vi varit ett lag i superettan. Vi kan mycket väl vara det även på måndag morgon. Ingenting är på något sätt klart. Ingenting. Allt kan fortfarande bli helt nattsvart på söndag kväll. Det kan också bli precis tvärt om.
Allt avgörs på söndag. Det är egentligen helt sanslöst att ingen av de tre lagen i toppen är klara för spel i Allsvenskan. Jag kan riktigt se finrummet där framme. Hägrar likt en oas efter den längsta av ökenvandringar. Den är så sjukt nära men ändå utanför det jag kan ta på.
Jag vet inte hur er vecka har varit men min har gått oändligt långsamt. Jag har varit ofokuserad, oengagerad, irriterad, stirrig och vass mot nära och kära. Jag har en klump i magen som vägrar ge med sig. Samtidigt har jag ett pirr av förväntan som bara ligger där och bubblar. Jag vill så jäkla gärna ha min söndag nu. Jag vill kliva in på arenan i samma sekund som portarna slår upp. Kliva upp till det som numera känns som min plats på sektion 106. Titta till höger, där står Malin. Till vänster står våra nya klackgrannar som är oerhört trevliga. Det har ju blivit lite så. Att man fått nya grannar. Första halvåret for jag runt och försökte hitta rätt. Visste inte alls var jag skulle stå. Hur det skulle kännas. Var jag hörde hemma. Det där med att byta arena var sannerligen ingen angenäm sak. När dessutom laget underpresterade och varenda match kändes som ett enda stort mörker så flyttade jag aldrig riktigt in.
Det här året har blivit helt annorlunda för mig. Nu känns det mycket mer bekvämt. Det börjar så smått att kännas som hemma. Jag kommer aldrig riktigt att acceptera att jag inte får kliva upp på Norra läktaren på Söderstadion mer. Att det inte blir några fler matcher där. För där är hemma. Där har jag mitt stora hjärta. Samtidigt inser jag att det här arenabytet är fantastiskt för min förening. Ett gediget arbete i supporterleden där insikten att folk drar folk har genererat ett publiksnitt på över 20 000 personer. I Superettan. Det är fantastiska siffror. Siffror som i sin tur ger Hammarby helt andra förutsättningar att arbeta med.
På söndag är det slutsålt sedan länge. Arenan kommer att bada i grönvita färger. Det planeras tifo från våra fantastiska tifogrupper (Ni lägger väl alltid en slant i hinkarna va?) Det kommer säkerligen bli det sedvanliga halsdukstifot så ingen bör gå dit utan en grönvit halsduk.
Se till att rensa struparna. För vi som står där på läktarplats har en stor uppgift framför oss. Vi ska pumpa våra spelare fulla med vårt stöd. Vi ska ge dem en fantastisk ljudkuliss att arbeta i. Vi ska bidra med det som vi kan och som gör så alldeles briljant. Vi ska sjunga hela vägen.
Klart att mitt väsen ser allt som kan gå snett. Krampaktigt spel, låsta skallar, rädslan för att misslyckas. Men jag försöker skjuta de åt sidan. Jag försöker fokusera på den där underbara målbilden. Att vi - med gemensamma krafter - ska ta oss dit där vi hör hemma. Dit som vi har längtat i dessa ett-tusen-artonhundra-tjugosex-dagar. En sjukt jävla lång tid. Låt oss hoppas att det tar stopp där. Att det inte blir fler dagar.
För jag vill definitivt undvika det som min mamma så sött kallade för "den andra chansen"... Dit vill jag inte. Även om det onekligen är en liten tröst i att det inte tar slut på söndag. Att det finns en livlina till.
På söndag lär luften på Södermalm dallra. Det kommer att gå att ta på ångesten. Det kommer att gå att ta på all den förväntan som finns i våra kroppar. Men vi ska få ta fajten tillsammans. Vi kommer att ge järnet. Vi kommer att ge allt.
Tillsammans
Vi ses i vimlet!