Sandvikens IF - Djurgårdens IF 2-2, ute ur cupen men inne på rätt spår
Fullsatt på Göransson arena i ett som vanligt perfekt arr signerat Sandvikens IF, Rene Makondele - gamla Djurgårdaren och rödvästen levererar matchbollen. CMore på plats och för en stund är Sandviken i centrum för fotbollssverige. En udda drabbning på en udda plats, inomhus i en bandyarena. En rumble in the jungle med gamla Djurgårds- och allsvenska tränaren Pelle Olsson som underdog i den ena ringhörnan. I den andra, Sirius- och Division 1-ikonen, numera svenska mästaren Kim Bergstrand.
I stunder som dessa, som sandvikare,smyger med vanans makt lätt sig känslan på att - Nej det här väl ser lite väl bra ut, att någonstans lurar väl här en riktigt jobbig afton. En förnedring som får oss att halvt ångra att vi över huvud taget gjort oss besväret.
Som småstadsbo, som bruksbo, som supporter till ett lag man fått lov att följa i en negativ spiral ned till motstånd som Söderhamn, eller till och med Gästrike Hammarby, när vi tvingades ner i trean för ett antal år sedan. Ja, hur hade man klarat sig genom det tidiga 2000-talet om man inte skyddats av ett rejält lager cynism, kombinerat med en nästan andlig tro på att vi egentligen har rätt till dom stora sammanhangen, men bara som en fjärran andra uppståndelse ur det blå, med den allsvenska maratontabellen som sakrament. Nog kunde man väl tänka sig Göransson arena som ännu ett Golgata.
Motgång kan vi ta, it’s the hope that kills you.
Men grabbarna ville annat.
Vad är det han sjunger Lars Winnerbäck “Kasta av dig din tunga rustning ikväll “
Sandvikens IF - Djurgården, matchen i korthet:
Vi tuggar på och stannar kvar i matchen trots att vi efter en visserligen bra öppning åker på två snabba, lite orättvisa baklängesmål. Efter den öppnare första halvleken blir andra halvlek, trots tvåmålsunderläge och trots att Djurgården går för ett tredje, en mer kontrollerad historia. Enter Koidans yttersida och 1-2, ett islandsinspirerat långkast, bellander-skarv och Leo Englund bökar in 2-2. Innan dess har Herman Johansson prickat ribban med en kraftfull nick och fasen om man inte kände att det rent av kunnat bli tre poäng.
Det är den gamla 442-uppställningen som man går tillbaka till i de två första cupmatcherna, och det är en fröjd att se hur bra det spelet sitter. Försvarsmässigt är vi lika tajta som mot Mjällby, raka linjer mot etablerat anfall och en diamantformation där vi pressar högre upp i plan så pass framgångsrikt att Tommy Vaiho får rensa bollen i panik ett par gånger. I anfall vågar vi komplettera dom vanliga vägarna på kanterna och lyften på Bellander med att spela oss igenom mittfältet. Känslan är att vi efter ett halvårs famlande har börjat hitta den variation i spelet som förmodligen är nödvändig för att kunna möta dom olika typer av fotbollslag och situationer som vi kommer ställas mot när säsongen sätter igång.
Organisation, fem plus.
Dom individuella prestationerna under matchen är också väldigt lovande. Jimmy Hansson gör sin bästa match på väldigt väldigt länge och jobbar vidare på en jäkligt fin utveckling här på försäsongen både offensivt och defensivt. Christoffer Aspgren gör sin bästa match i rödvitt, imponerar i beslutsfattandet, vinner dueller, fyller på i anfall, slår några fina inlägg och assisterar till assisten till Englunds 1-2-mål, med sin lite överraskande nya förmåga att kasta långt. Kalle Jansson är fläckfri i målet och gör ett par avgörande räddningar när vi ligger under med 0-2. Niclas Håkansson och Emil Molin, som kanske har matchens svåraste arbetsuppgift, missar i markeringen på några inlägg men är planens bästa mittlås.
Emil Engqvist är enormt stark på mittfältet, tar gult när det behövs, ramlar i rätt lägen, snabb i huvudet, skyddar boll - ja en sån där jobbigt jäkla Busquets-typ. I kombination med Yannick Mukunzi, som är aningen rappare i steget och bättre med boll, så funkar innermittfältet särskilt bra när man går över i diamanten, men frågan är om inte också Enqvist börjar bli lite mer av en tvåvägsspelare.
Moonga Simba gör en jättematch på kanten, särskilt i första halvlek där han vinner mycket boll och lyckas också ta sig ur trånga lägen i Djurgårdens återerövringspress. Det här är en spelare som på den senaste månaden har hoppat år framåt i utvecklingen, tyngre fysiskt, mer direkt i anfall och disciplinerad och uppoffrande i försvar.
Emil Bellander och Leo Englund ställs visserligen mot ett försvagat Djurgårdenförsvar, men duon imponerar likafullt med sin trademark synk, fysik och arbetsmoral.
Och så har vi det här med Herman Johansson. Kommer alltså från division 2 och Friska viljor, åker på en skada i stort sett direkt. Får ordning på grejerna och ställs i sin första match mot svenska mästarna och bara absolut kills it, tunnlar Kevin Walker och sånär assisterar Emil Bellander i första. Nickar klockrent i stolpen i andra. Vi har ju hämtat spelare från lägre divisioner tidigare med gott resultat, men Samuel Naiwo behövde ett antal matcher för att hitta tempot. Emil Engqvist hade det tufft i en halv säsong. Den enda gång man sett en spelare komma upp i nivå direkt är Rasmus Lindgren, som ju då å andra sidan i närtid spelat för Brage. Nej sjukt bra där Herman!
Så sandvikare! Jag tror att inför Pelle Olssons, vår Ansgars, imponerande lagbygge att det är dags att slänga av oss vår hednareligion baserad på lidande, och tillslut börja hoppas på riktigt.
Den egentligen enda vagel i ögat vi har kvar är alla dessa förlorade luftdueller och missade markeringar i eget straffområde, vad kan det vara hittills under försäsongen, 6 mål insläppta på fasta situationer eller inlägg?
Men skitsamma. Man börjar ana ett mönster i dom senaste årens värvningar där vi plockat in spelare som inte bara håller högre klass, men också är karaktärsstarka personer som förmodligen varit ledargestalter i sina tidigare klubbar. Vi ser också att den individuella utvecklingen hos befintliga spelare är väldigt lovande, med Jimmy Hansson, Christoffer Aspgren och Emil Engqvist som mest utstickande exempel. Vi har hård konkurrens på alla positioner, där det väl egentligen bara är Jimmy Hansson och anfallsparet som kan anses sitta relativt säkert. Vi har dessutom fortfarande ett outnyttjat kapital i Raymond Mendy. Nej rödvitt, det här tar vi!
