Sanningens testamente
Drömmen jag gått och burit på inombords, fyllde härom veckan ett år. Den dröm som inför säsongen tvingades slåss med "experternas" alla tvivel som dissade ÅFF hårt och som redan innan säsongen riggade upp en galge där vårt anrika namn ristades in i stommen av trä. Domen föll tidigt.
Inte många ville tro att en liten portmonnä skulle kunna mäta sig med det stora kapitalets domäner.
Men drömmens ljuslåga har fortsatt att brinna under hela säsongen.
Strax innan halv åtta i söndags kväll förvandlades denna ettåriga dröm till en ljuvlig sanning i precis det historiska ögonblick, som domare Lerjéus blåste av föreställningen som nyss ägt rum på Kopparvallen.
Åtvidabergs FF nådde äntligen där exklusiva adressen jag drömt om att vi en dag skulle nå fram till.
En adress jag gått och drömt om ända sedan detta mitt Hjärter lag blev kvalificerat och steg ombord på det här allsvenska tåget, under en svinkall måndagskväll uppe i Sundsvall i oktober månad 2011.
En adress som stavas ALLSVENSKAN 2013 och som ligger belägen nånstans i himlens oändliga paradis.
Åtvidabergs FF klarade av strapatsen som så många dömt ut och så många menade var omöjlig att uppnå.
I en saga är ingenting omöjligt.
Söndagen 28 oktober 2012 vände sagan om Åtvidabergs FF ännu ett av alla sina magiska blad.
Men nu ska jag vara helt ärlig.
Jag vrålade inte av glädje, mina tankar letade sig inte direkt till Champagneflaskan som står där hemma i barskåpet, mina känslor steg inte omedelbart ombord på den där limousinen som ÅFF och ingen annan äger förmågan över att styra alla mina känslor rätt upp i himlavalvet.
Det jag omedelbart kände var en svag berusning av lättnad.
En seger var kanske det som fattades för att jag omedelbart skulle känna den där enorma glädjen jag vet en dag ändå kommer att nå ifatt mig, en stolt glädje som kommer att omfamna och hålla mig varm genom vinterns alla ruskigheter.
Sanningen är den att jag i söndags kväll satt hemma i min svågers och hans flickväns hus som ligger i en spricka mellan två små byar som kallas Edenryd och Valje. Dessa båda vackert belägna byar ligger på den Skånska sidan, alldeles vid gränsen som delar Blekinge och Skåne åt varsitt håll.
Uppifrån min svågers hus ser man havet bukta in i en liten vik som är idealisk för bad, fiske och olika båtsporter. På andra sidan vikens vatten ligger min barndomsstad Sölvesborg, som vackert skymtar fram bakom små öar, holmar, strandremsor, sommarstugor, resliga lyxvillor och bakom den ståtliga och mäktiga bokskogens konturer.
Förutom min svåger med flickvän och hennes båda föräldrar, samt min svärfar, så var det jag och min dotter Ida som tog plats i sofforna för att följa dramat mellan ÅFF-Mjällby på Kopparvallen.
Mitt och Idas blåvita hjärta, mot fem gulsvarta hjärtan. Onekligen en utmaning.
IFK Norrköpings broderligt hjälpande hand tidigare under dagen värmde oerhört skönt och nu visste man att en enda liten poäng var det som krävdes för att få behålla den stiliga allsvenska kostymen.
Adrenalinet i mig gungade innan avspark. Ikväll var kvällen kommen då det var dags för vedergällning och Åtvidabergs FF skulle visa upp det breda register av sitt rätta jag och köra över klubben, som gjort livet surt för oss alldeles för många gånger för att det ska vara vare sig hälsosamt eller minsta rättvist.
Till mina gulsvarta vänner intill mig, sade jag tyst för mig själv. Spänn fast er, nu blir det åka av, hoppas ni har blöjor på er, det här blir en afton då Haris önskar att han aldrig kommit hit, en afton då Asper kommer att önska att han istället blivit brevbärare , det kommer att bli en afton då vår stolta historia hand i hand med vår stolta levande nutid, spelar upp den fotboll vi är kända för och som kommer att få er kära gulsvarta vänner i soffan, att vilja slå över och byta kanal eller slänga ut teven.
Det började onekligen bra. Zatara inledde strålande, ÅFF tog tag i rollen som spelförande hemmalag och skapade chanser som med bättre skärpa och beslutsamhet kunde gett tidig utdelning.
Ändå var det Haris som var allra närmast att ge sitt lag ledningen, lagkamraten Cederberg var nära han också att blåsa liv i förbannelsen som vilar över motståndaren Mjällby.
I andra inledde ÅFF hyfsat bra, tog tag i kommandot igen, men anfallsspelet hackade, sista momentet blev fel och den allra bästa chansen som Pligg dukade fram till Möller, gjorde Asper en strålande vacker räddning på och räddade de sina undan ett underläge, som kunde blivit evigt den här kvällen.
Det blev en stillsam avslutning på matchen, istället för att kora en vinnare eller korsfästa en förlorare, så resulterade det hela i två lag som efter slutsignalen kunde konstatera att det blir ännu ett allsvenskt år, med allt vad det innebär.
Något skönt segervrål i soffan blev det dock aldrig, men jag och Ida körde i alla fall därifrån betydligt rikare och lyckligare än när vi kom dit. Vi åkte därifrån med vetskapen att kontraktet var säkrat och klart.
Men jag åkte också hemåt i den stjärnklara söndagskvällen med vetskapen att det behövs en Magnus Eriksson kopia i ÅFF inför kommande säsong. Magnus Erikssons sorti efterlämnade en saknad och en kompetens vi inte kan blunda för, en spelarförlust som gjorde enorm skillnad på ÅFF då och nu.
Större än jag tror någon kunde föreställa sig på förhand.
Avskedsföreställningen mot GIF Sundsvall hoppas jag blir en framgångsrik och vacker historia. Ju högre upp vi hamnar i sluttabellen, ju bättre är det såklart ur alla aspekter.
Nu har ju också nya möjligheter väckts till liv kring framtida tänkbara konstellationer i startelvan, det är fritt fram att släppa loss spelsugna lirare som vi vill visa upp sin rätta identitet och avsluta säsongen på Kopparvallen värdigt och flott med ännu en seger.
Sen återstår bara en match borta mot Elfsborg.
När den är över vet vi också om just Elfsborg eller Malmö FF kan tituleras som Svenska Mästare 2012.
Och vilket lag som ska tvingas kvala mot Halmstads BK.
Därefter är allting sen över för den här säsongen.
Medan Kopparvallens gräsmatta sen kommer att ligga öde, läktare stå tomma och tysta, när doften av grillad korv och nybryggt kaffe lagt sig och speakerrösten i högtalarna är lika spöklikt tyst som trädens avklädda och nakna spretande grenverk och det frusna vattnet i kanalen, och alltmedan Möller smuttar på en iskall paraplydrink nånstans i medelhavet och Expressens Daniel Kristoffersson letar efter förklaringen bakom hur "stryklaget" plötsligt blev något helt annat än det han tänkt sig, så kommer det att fortsätta sjuda av liv och aktivitet innanför det upplysta klubbhuset på Kopparvallen.
Här står säsongen aldrig still.
Här raggas det ständigt idéer, datum, sponsorer, cash, bokslut, kontrakt, spelare, kontakter och lösningar även när fotbollen går i ide och spelare och tränare drar söderut för välförtjänt vila och semester.
Det är här i detta klubbhuset den nu smids planer inför framtiden.
En framtid som stavas ALLSVENSKAN 2013.
En sanning som nu finns nedskriven och testamenterad....
/// Allas Broder
