SÄSONGDAGBOKEN, LIVET XI
Den amerikanske författaren Charles Bukowski. Alla känner ni väl till honom, själva urtypen för trasighet, kass manlighet, köra rattfull, hästtävlingar och otrevlighet. Jag har väldigt svårt för romantiseringen av allt det där, av att det skulle vara en livslinje värd att rista i handen. Mången god dag har jag haft svårt för dear old Buk. Men å andra sidan, han har skrivit en av de finaste – om än svartaste – barndomsskidringarna i modern västerländsk litteratur, Ham on Rye (på svenska: Min oskuld och Pearl Harbor). Och dessutom finns det få författare som har så bra titlar på sina böcker. Det finns så många, men jag tänker nu främst på diktsamlingen Love Is a Mad Dog From Hell.
VI ÄR TREA I TABELLEN
Ja, jag tänker på detta med kärleken, vad man har gjort med den, drabbats av den, njutit av den, lidit av den, vandrat och fortsätter att vandra i dess fotspår. Vilken galen hund den är, kärleken, och själv är jag antagligen en av de galnaste, mest illaluktande små yorkshireterrierna av oss alla. Låt mig ta ett exempel.
VI TRODDE INTE ATT DETTA VAR MÖJLIGT
Min salig far Åke Planhammar föddes i den västerbottniska bruksorten Hörnefors. Farfar var disponent för det nu nedlagda pappersbruket, familjen bodde i ortens största villa. De hade en ”trädgårdskille” Han lär ha varit rätt lat, men klippte gräset och såg till att vedbastun nere i viken eldades när det så krävdes. Hans namn var Gunnar Nordahl.
VI VET ATT PLANEN ÄR 2020
Farsan och Gunnar träffades en hel del. Resten är historia. De är båda döda nu, men jag hade ett signerat exemplar av Guld och gröna planer, Gunnars självbiografi, med dedikationen: ”Till Åke”. Gunnar Nordahls spelarhistoria går parallell med min pappas favoritlag: Hörnefors – Degerfors – Norrköping – allt i Italien. Pappa försökte ju övertyga mig om detta, men det som fastnade var när han berättade för mig vem hans verkliga favoritspelare var. Lennart Skoglund.
VI VET ATT, OAVSETT HUR DET GÅR SÅ ÅKER VI INTE UT
”En sak skall du ha klart för dig, Gunnar hade nästan allt, men ”Nacka” hade precis allting, till och med stil.”
VI VET
Jag blev en yorkshireterrier. Jag blev en grönvit, jag blev en i en armé av drömmare. Man måste ha haft yorkshire för att verkligen veta vilken kamp det är. Man är liten, knappt ens en gymnasielinjal hög från trottoaren, men man tror att man äger världen. Man är störst. Man tittar upp, man tittar ner, man upptäcker saker, man inser att man är störst i världen. Man har rätt och man har fel. Man vill ha mammas köttbullar, man är en vajande majskolv, man sover i en skrubb på San Siro, man vill ha en stark ledare men kommer aldrig att följa den ledaren. Man är ”Nacka”, en terrier, som de flesta av oss.
(När jag först i går kollade presskonferensen efter matchen mot Elfsborg slogs jag av en sak. Stefan Billborn är väldigt, väldigt lik min vän gamle vän Tony G. Båda deras sätt att tala, deras sätt att analysera, deras brinnande … dröm, kärlek, trovärdighet! En av dem kom som ungdomstränare, den andre som spelare från Ytterhogdal; den förste har varit en fantastisk coach på flera nivåer, den andre har vunnit SM- och OS-guld och dessutom tagit oss ut i Europa; båda har STORA Hammarby-hjärtan, Stefan just nu och Tony alltid)
VI VET ATT PRECIS ALLT ÄR PÅ ALLVAR
Kärleken. En galen hund från helvetet. Relationerna har varit så många, jag kan knappt räkna, minnas eller beröra dem längre. Utom en av dem. Min första match, jag kan ha varit 15 år. Nu talar vi 1980. Kärleken. Och då spelade ju inte ens ”Nacka” längre. Vi förlorade. Första gången min son såg Hammarby var en gråkall oktobereftermiddag. Söderstadion. Vi förlorade. Kärleken. Sedan dess … Well … Min pappas mantra var: ”Gubben, det finns vissa väsentligheter här i livet.” Han tänkte då inte på Hammarby, utan mer på Drömmen. Att det finns en dröm. Han hade älskat tifot inför Elfsborg: ”En armé av drömmare.” I nöd och lust.
VI VET ATT VI INTE KAN FÖRLORA MOT GÖTEBORG I MORGON
Jag minns när jag gifte mig. Johanneskyrkan i Malmö. Norra Europas längsta altargång. Alla var där, det var en vandring ungefär lika lång som några år i Superettan, till och med längre, och då menar jag på ett vackert sätt. Jag såg min dotter, jag såg mina söner, jag hade en fras i skallen, ”just i dag är jag stark”. Och vi var starka, min ex-hustru och jag. Vi höll ut ett bra tag. Vackert så. Det finns något snyggt i att försöka hålla ut och få saker och ting att fungera. Och sedan går det kanske inte. Det finns kärlekar som försvinner och så finns det sådana som aldrig gör det. Och så går man upp igen.
EN ARMÉ AV DRÖMMARE
Per Planham
