Säsongsdagboken, Livet II
Det klarnar upp. I går efter helgsmålet gick vi länge i solen, passerade fotbollsplanen där ett flicklag spelade. Som vi har längtat, vi har verkligen gjort det, efter ljuset. Nere i slänten lekte barn och vi kände oss som dem för en stund, där sprang hundar och hela staden vecklade ut sig. Ändå slog vi oss ner på träbänken tunga till sinnes, med stor sorg.
För inte längesen slutade en gammal bekant att andas. Hon föll fram över ett kafébord på flygplatsen i Wien i väntan på vidare transfer, espressokoppen stod kvar till hälften urdrucken. Folk runtom trodde att hon bara hade somnat, men så var inte fallet.
Och häromdagen nåddes vi av beskedet att ännu en hade somnat in. Vi kände honom egentligen inte, men vi har haft en hel del kontakt det senaste året. Nu kommer vi inte ha det mer. Vi visste om hans svåra sjukdom, hans envisa kamp, hans hjärta. Han var ändå en verklig vän till oss alla, Marcus Ziegler, och inte bara detta avsnitt i dagboken tillägnas honom utan hela säsongen.
Spelsystem, nyförvärv och de som lämnat, oron på morgnarna över försäsongens anfallsspel, upprustning av Årsta, tränarbyten, matchtröjor, foruminlägg och Benny Lekströms skägg, hög press, läsning av Kennedys bok och boken om Kenta och Supportrarnas Matchprogram, Pa Dibbas födelsedagshälsning på min sons 20-årsdag, den egentliga kvaliteten på Turkiets andradivision, ångesten på nätterna över försäsongens försvarsuppställningar, vänner över hela landet som börjar sluta upp, förväntningarna som kanske inte kokar riktigt än men åtminstone småsjuder nu i mars, mindre än två veckor kvar till premiären.
Men det måste vara möjligt att fästa ord även på det smärtsamma, snudd på meningslösa, och att finna ett ljus att stanna i också när det sorgligaste händer. Vi måste kunna hämta andan för eftertanke åtminstone en gång varje dag och känna tacksamhet och en kärlek större än livet, som är själva livet, och när vi även i motgångar orkar göra det kan det slå oss med full kraft: Vi är ett eget land.
Just så storslaget – som när Samba-Erik Johansson snurrade upp Barsom på läktaren i det där sommarderbyt eller Sebastian Eguren på egen hand tränade straffar inför Intertotomatchen borta mot Fredrikstad (inför varenda en av de cirka hundra sparkarna höll han händerna för öronen för att stänga ute en imaginär publik) – att det har med utvaldhet att göra, och utan att skämmas det minsta. Lyckas vi inte göra det blir vi som kvinnor och män som aldrig har smakat persikor. I tysthet kommer vi bli allt sorgsnare och antagligen så småningom tappa håret.
Detta pratade vi om på den där bänken. Vi tänkte på Marcus Ziegler och såg att vårlökar trängde upp ur den frusna marken. Sedan gick vi hemåt för att se träningsmatchen mot IFK Mariehamn. På gatukökets vägg vid Olskrokstorget hade någon skrivit hata aik med feta bokstäver.
Det har ändå varit dagar att lägga på minnet av nostalgiska och mer hoppingivande skäl. Den värsta isande, tårframkallande kylan har börjat ge vika. Mads Fenger är äntligen tillbaka i spel. Check. Enligt rapporter börjar Johan Wiland bli mer än redo. Check. Kennedys form inför den sista säsongen lovar mycket. Check. Vi har fått en serbisk anfallsspelare som ser otroligt fysiskt stark ut. Check. Vi har 7-1 över drygt 180 minuters matchspel och även om motståndet varit blekt och vi ser mer på prestation än resultat (precis som alla andra från Allsvenskan och neråt numera) känns det rätt skönt. Check. Och så det vi behövde kanske mest av allt.
När min son började spela fotboll på allvar hade han precis börjat skolan. Varenda rast var det matcher på grusplanen och han var där jämt, grönvit mössa, grönvit tröja, långt hår på den tiden, följsamt teknisk. Jag såg ju att det fanns talang, rent objektivt. Hans kompisar ville vara de spelare från Brasilien, Argentina, Manchester, London och Barcelona som var stora då. Jonathan var Erkan Zengin. Och det där fortsatte, från 5-manna hela vägen upp till a-lagsnivå innan han slutade för ett tag sedan. Mössan tvingades han förtvivlat nog ta av sig redan i slutet av 7-manna (jag minns matchen i Gothia Cup när domaren beordrade honom), men han var hela tiden Erkan Zengin.
Jag hittade fotografiet häromdagen där han står med Erkans arm om sina axlar. Första omgången borta mot Ljungskile för snart på dagen 10 år sedan (det var första gången vi var där, men absolut inte den sista).
(https://www.youtube.com/watch?v=-k9MfTtpOIk)
Mörkret har fallit i bakgrunden, men de är upplysta och hans ännu lilla kropp har liksom glidit in mot Erkans och han ser otroligt stolt ut. Han blev under tre-fyra år fotograferad med många spelare, tränare och andra – Sulan, Petur, Petter A och Petter F-O, Rami, Tony, Tomten – men detta var hans livs största ögonblick dittills, och kanske är det fortfarande det.
Man kan inte nog betona vikten av Erkan Zengins återkomst. Det finns pojkar som är unga män i dag och som har sett upp till honom sedan ett decennium. En gammal bekant hör av sig från Istanbul. Han har sett Erkan vid flera tillfällen, senast i höstas, och meddelar att kvaliteten fortfarande är på landslagsnivå. Styrelsen har, tillsammans med Erkan själv, arbetat fram en plan. Vi har fått tillbaka en ikon under bra premisser. Och så var det detta med kulturbärare. Vi har och har haft flera stycken under decenniernas gång. Nu har ytterligare en tillkommit.
Jag törs skriva detta: Vi behöver inte längre drömma. Vi kan leva drömmen. Och just den drömmen sänder jag till Marcus Ziegler denna eftermiddag från Göteborg.
Per Planhammar
