Säsongsdagboken, Livet III
En alldeles särskild kärlek är titeln på Johanna Adorjáns romanpärla, ord som också räcker långt för att beskriva de känslor vi har för våra färger.
Dessa dagar för ett år sedan var det vandringar på stranden i Punta del Este, Uruguays semesterort ett par timmars bilresa norrut längs kusten från Montevideo. 24 grader, men grått och blåsigt, Pepsi-flaggor piskade i vinden vid den stängda baren. Tunga i kropparna efter asado och rödvin hos A:s halvsystrar i deras Casa La Cartuja. För tidsskillnadens skull satt jag uppe om nätterna för att ta reda på om vänner hade drabbats av terrordådet på Drottninggatan. A och jag längtade tillbaka till stan och skulle inte stanna längre än nödvändigt.
Jag kommer alltid att minnas de dygnen, några av de lyckligaste. Det friskare vattnet, den öde stranden, grillat kött. Friden som bröts av gräl i familjen. Lättnaden över att ingen hade skadats på andra sidan Atlanten. De långa förmiddagarna i tornrummet. Just dagens datum Hammarbys hemmapremiär mot Kalmar. Aldrig hade Jonathan och jag varit så långt från varandra under så lång tid, fem månader, det började kännas tungt. Brev och telefonsamtal kan inte ersätta närhet.
Jonathan: Värsta med IFK? Vet inte riktigt var jag skall börja … Möjligen Glenn Hyséns spökskrivare. Värsta IFK-spelaren? Det finns så många att välja bland, men jag måste säga Nummer 12, både på och utanför planen. ”Med glimten i ögat”, heter det i staden där jag bor.
Lite grann mildrades saknaden på dagarna kring match. Analyser, farhågor och trosvisshet skickades mellan kontinenterna. Ny säsong, som en brand i skallarna, förhoppningar, knivskarp ångest och ilningarna i magen redan på matchdagarnas morgon. Som då i Punta del Este, när vi befann oss tusen mil från varandra, jag vid en dator i ett solvarmt rum, han på en arena betydligt närmare många av er. Till sensommaren skulle jag vara åter i Sverige. Någon magisk höst skulle vi inte få uppleva, men det hade vi ingen aning om i april.
Jonathan: Att vara Bajare sedan barnsben i Göteborg … Framförallt innebar mellan- och högstadiet en mental träning som skulle ge Nanne Bergstrand tillräckligt med inspiration och material för att skriva ett par memoarer till, förslagsvis med titlar som ”Bortaresorna: från posthotell till åtgärdsprogram” och ”Kamraterna kommer: en handbok om att lyssna utan att höra”. Jag kommer inte ihåg vad som kändes värst: att bli uppläxad av en ”ängel” iklädd såväl Liverpool-halsduk och West Ham-mössa, eller att gå till skolan efter att vi torskat mot 11 semiproffs på en andefattig åker inte långt från Uddevalla. Jag vet däremot vad jag skulle föredra idag.
Ja, han är född och uppvuxen i Göteborg, min yngste son. Han var tre år när euforin saknade gränser 2001. Han bar grönvit mössa året och dygnen runt åtminstone till årskurs 8. På de många skolfotografierna från grundskolan har han Hammarbytröja. Jag skulle tro att han kan rabbla varenda startelva sedan 1980. Hammarby har alltid betytt mer för honom än C L och landskamper. Han har fått utså spe och hån. Han valde själv (vill jag tro) och har aldrig vikit från det valet.
Jonathan: Värsta minnet när det kommer till Blåvitt måste vara 0-3 förlusten på Gamla Ullevi (eller Nya, har efter 20 år fortfarande inte förstått skillnaden) 2007. Jag minns att vi satt på pressläktaren och att jag ”råkade” spilla en kopp kaffe över en äldre herre på sektionen under, efter det att David Johansson hade gjort mål. I fel kasse. På George Moussan, om jag inte minns fel. Bara en sån sak.
Man måste se allt detta framför sig när vi i morgon kväll står mot IFK Göteborg på Ullevi. Sällan är ångesten lika bråddjup, rädslan för morgondagens rubriker i lokalpressen och glåporden från vänner och icke-vänner lika fasansfull. Allting är på många sätt hemskare än ett derby i Stockholm. Det är illa nog med matcher mot andra lag i den här stan, men de mot IFK är ännu värre. Fruktansvärt mycket värre. Men också motsatsen: Sällan är en seger så oerhört underbar. Ingen plats för fotbollens förbrödring, inga utrymmen för några ”lycka till”, inte en enda flyktväg. Vi har bara varandra och i år kan vi äntligen gå tillsammans igen.
Jonathan: Mitt bästa minne mot IFK är från när jag själv spelade fotboll i juniorlagssammanhang, då mitt lag Azalea BK mötte dem i åttondelsfinal i en miniturnering i Fässberg för si sådär sex-sju år sedan. De var flera klasser bättre än vi, men vår målvakt stod emot bra och lyckades mirakulöst nog få matchen till straffar. Jag satte tredje mitt i mål, viftade med Bajenmössan och mumlade ett ”fan vad skönt” på Björn Runström-manér till ljudet av lätt besvärade fotbollsföräldrar från båda lagen. Det var lika mycket en personlig seger som en kärleksförklaring till Bajen.
På mitt nattduksbord ligger i dag, förutom Adorjáns roman, också Justine Lévys Glädjen och Véronique Olmis Vi var skapta för lycka. Även de titlarna talar om för oss vad Hammarby betyder. I medgång, degradering, bråddjup, oavgjort och förluster på gärdsgårdar, kliven upp, alltid borta alltid hemma, var vi än befinner oss, en alldeles särskild kärlek.
Per Planhammar & Jonathan Planhammar
