Säsongsdagboken, Livet, VI
Jag har talat så mycket om minnen. Vi faller tillbaka på dem, Men, nu är det nu, maj 2018.
Varenda sport är en sport där det kan hända saker, de mest märkliga saker kan hända.
***
Majornas Milan, röd-svarta, Sandarna BK, en liten utpost i den västsvenska fotbollsgalaxen, mest känd i dag för den fantastiska insatsen gällande integration.
SBK:s a-lag har harvat, nere i 5:an nu, ligger fyra, men vi hade en fin barn- och ungdomsverksamhet, på pojksidan; damlaget lade man i stort sett ner även om det var mer framgångsrikt. Man gjorde bort sig.
Man hade en fin grund att stå på, men i stället för att låta de yngre talangerna komma upp i a-laget lät man de äldre vara kvar. Goa gubbar, göteborgsk vänskapskorruption. På planen, på bänken, i styrelserna. Talangerna blomstrade men lämnade, från alla håll. Men, det fanns en tid, vi sjöng
Röd och svart, tillsammans är vi Sandarna, ifrån Majorna, vi krigar för vårt lag, och går rakt in i striden
i bil efter bil, min son och kompost-Leffe ledde sången, bortamatch efter match, själv var jag uppfylld av Tony G:s och Janne Mians entusiasm, i detta fall killar mellan 7-13, i alla dessa år, nervevade rutor, en hel del tårar på hemvägarna men i backspegeln mest glädje, fintar, cuper.
***
En av de bilarna hette Christer Fursth. Den var inte märkvärdig, inte som de andra spelarnas föräldrars, men den kom fram och åter, min ex-fru körde, både förde fram och hämtade hem glädje och sorg.
I den bilen rökte ingen cigaretter, som min mor gjorde under alla resor i min barndom i länder över halva klotet; inte ens jag rökte cigaretter, utom i halvtid bakom omklädningsrum i nässelsnår; som coach får man inte röka, även om Magnus Cassinowsky gjorde det ett tag, till och med i samband med fyrkanten på träningar; sonen var målvakt.
Christer Fursth, bilen, såldes som skrot. Det var en rätt risig 242:a, starrblå. Två eller tre män kom och hämtade den, mest för metallens skull. Vår trippelblandning, hunden Laika, var inte glad, Jonathan var otröstlig, det var som om en nära anhörig hade gått bort, och så var det ju också, allt höll på att rasa samman. Jonathan gömde sig bakom den tysta äktenskapliga sängen och jag hittade honom där, försökte säga: ”Älskling.” Han var väl sju., kanske åtta. Laika dog bara någon månad senare.
***
Det finns en diktstrof av min vän Joen,
Jag saknar ord som: Solros, Honung, Röd och Persika!
Ljus, helt enkelt, en titt på tabellen, Man kan upprepa den hur många gånger som helst. Lugn är en annan sak, även om Christer Gustavsson gör mål för Sirius, mot aik.
Han glömde Hammarby, Joen. Det är en äldre dikt, och alla blir vi äldre.
***
Vi har ett brokigt Hammarby. Jag svär i kyrkan. Vi är inte längre gamängerna, vi är utan stilar och stålar, eller hur. Södermalm är inte det Södermalm där jag bodde i slutet av 80- fram mot 94, det har förändrats och på många sätt inte till det bättre.
Jag bodde på Bondegatan. Den var rätt ful då, ungefär som Långholmsgatan. Jag tycker inte ens att gröna linjen söderut från Medborgarplatsen är vackrare nu än när Mare Kandre och jag tog en promenad över Skanstullsbron och tågen drog förbi under oss och hon sa: Vilken obotlig romantiker du är, vännen. Nu finns hon inte längre, hon är borta sedan över ett decennium, men hon lever i mig och då var det vackert.
Så försöker jag andas ut, Jag andas. Minnen kommer, och jag vill radera ut dem. Även raden
6 5 1 0 15-6 16
eftersom den skall förbättras redan om ett par dagar. Och vilar i den utandningen. Vi är vackra, allihop, och jag säger som Sebastian Egúren:
Forza Hammarby, Siempre
Och alla ni som tvivlar på derbyhjälten Sebbes Hammarbyhjärta, läs nästa avsnitt av dagboken, eller snarare den enskilda texten om honom som kommer inom kort, och kasta inte den första stenen.
Från en serieledare till hundratalstusen,
Per Planhammar
