SÄSONGSDAGBOKEN, LIVET IX
TISDAG: Derbyvecka, här slutar Allmän väg, sommaren är förbi och precis allting är på allvar. Det är inom kort val, fast för mig har det aldrig varit en fråga om att välja. Mina fyra barn och få vänner, skrivandet, resor till länder och bortamatcher, kvinnorna vars ringar jag burit: de har kommit till mig. Jag tänker så när jag strax efter klockan 8 går Köpenhamnsvägen till Erikslust för att handla bröd, allt är i rörelse och lotten är lycklig, det som inte växer är döende. Vilken start-11:a Stefan Billborn än släpper ut mot de hemlösa på Nya Söderstadion om några få flyende dygn kommer den att vara som en vacker, otålig vildhäst på det öländska alvaret. Jag vet inte vilken affisch i rondellen jag tycker sämst om, politikernas eller snabbmatskedjans eller den med reklam för teveprogrammet Krimtorsdag. En kvinna cyklar förbi med sin helt tysta dotter och jag är tacksam över att den lilla flickan inte ens är medveten om vare sig Hasse Aro eller halloumiburgare, denna styggelse anno sommaren 2018; halloumi får enbart ätas nygrillad med några droppar pressad citron, allt annat är en synd och dessutom är saganaki godare, Grekland är blues och ingen barnlek, Grekland är ett derby där blårandiga backlinjer och målvakter fortfarande undrar vad som hänt de senaste tio åren, om Samba-Erik, en brasse med mikrofonfrilla, Nahir, Runa och Sebastian Eguren är onda drömmar. Jag går med det ännu varma brödet i kvarteret Hellas allé. I går kväll slog vi Dalkurd, vi blir inte längre förvånade över fler än två segrar i rad, det är en helt ny tid. Det är höst. Det var sommar i en sekund och jag minns varenda stund – som Plura sjunger – den morgon då Marie och jag låg på en bohuslänsk klipphäll, hennes hand över min, min hand på hennes solbrända fot, med den självironi man måste bevara efter 50 fyllda. Jag minns VM:s snyggaste mål, samarbetet mellan Cavani och Suaréz, en bussresa, min mors skratt i motljus, min yngsta dotters röst i telefonen, pitbullen Harry som lägger sig över mitt ansikte, och en del annat. Nu är den förbi, sommaren. Kroppen lyser blank.
ONSDAG: Jag vill försöka finna bara ett par enkla ord som lyckas beskriva säsongen 2018, och handen skriver: Hörsammad bön. Men det är fel formulerat. En bön är något annat, en handling riktad inåt, och på säsongen väntar en höst. Ingenting är klart. Det går helt enkelt inte. Jag tänker på Imad Khalilis sönderskallade näsben, på de klacksparkar som inte gått hem, Sander Svendsens frustration, missade frilägen och tre olyckliga minuter mot Östersund. Också detta är vår säsong, ingen kan påstå något annat. I lådan i dag låg ett brev som inte var från någon myndighet. Det första handskrivna brev jag fått på flera år, och det var långt och vänligt. En läsecirkel i norra Sverige har läst och diskuterat en av mina romaner, Blekaste aning, och undrar nu om jag har tid att svara på bifogade frågor. Detta har jag nu ägnat några timmar åt, framför allt den sista undringen som inte alls har med berättelsen att göra: "Vilken relation har du till Tony Gustavsson som finns med i bokens tacklista (undrar en läsande Bajare)"? Långt blev det svaret, många blev de ljusa derbyminnen som vevades fram i skallen, ja, jag var tvungen att titta på gamla klipp och intervjuer. Vid ett träd intill trottoaren nedanför balkongen vilar en kopplad hund. Någon tycks ha lämnat den där, men den har vatten i en skål och verkar inte alls bekymrad utan upptagen av en dröm, och jag undrar vad hundar drömmer om. En gång hade vi en blandning av labrador och border collie, hon hette Laika, vitt bröst men i övrigt svart. Varje gång vi spelade Bajen va namnet, nya versionen, på hög volym blev hon lycklig. Jag måste koncentrera mig, fokusera, inte låta tankarna skena iväg. Dagens ledord är: aggressiv press, en timmes promenad, skriva rent anteckningar, vattna blommor, skicka några rader till vänner, inget kladdande med bollen, duka fint till middag fast jag är ensam (så som farmor alltid brukade göra). Jag tror att det vackraste någonsin mot de vi nu skall fortsätta spöka för är det när Erik Johansson svarar för förarbetet till Björn Runström, subjektivt men magiskt.
TORSDAG: Jag kan inte svara på om detta land, Sverige, är mitt längre. Ofta känns det inte så. Den här morgonen ljusnar det först framåt halv sex. Jag har redan varit vaken i timmar, samlat anteckningar och tänkt på mina söner, min ena dotter inte långt härifrån och min andra på ensamresa i bortre Asien; på att mina nära skrivande vänner Kristian Lundberg och Åke Edwardson även de nog är uppe och skriver sig mot en ny dag. Jag har skickat ett sms till Marie för att henne mod inför den handröntgen som snart skall göras. Det är viktigt att hitta en bra stream som sänder Olympiakos match i kväll. Längtan till Grekland, där en annan vän, Jan Henrik nu är redo att snart skörda sina oliver. Jag har vid andra tillfällen berättat om vilken stor hjälte Kennedy är i Grekland, och nu gör jag det igen eftersom det tål att upprepas denna hans sista säsong. Alla där som älskar fotboll, och nästan alla gör det på ett annat sätt än här – det är mer latinamerikanskt, man känner igen en hjälte när man se hen – älskar också Kennedy, fast man där kallar honom Bakircioglu. Från ö till ö, från stad till stad på fastlandet. Ja, hösten kom snabbt efter den underbara värmen och frågan vi alla ställer oss är: Blir denna höst en av de magiska? Jag vill tro det, att den skall växa fram likt en predikan som skall leva kvar i en evighet framöver. Kennedys troligtvis sista höst i truppen, alltmer kylslagna kvällsmatcher där vi bland annat kommer att värmas av ett drömmål signerat Neto Borges fenomenala vänsterfot, lättnadens slutsignaler i städer som Malmö, Östersund och Sundsvall, skytteligavinst för Nikola Djurdjic. Segerhuva på, Nu kommer tidningsbudet med gnisslande vagn. Nu faller ett regn, det skall falla hela dagen. Trädens lövverk börjar gulna. Tiden har inget namn – denna rad läser jag i en bok av författaren Willy Granqvist från 1984. Nej, den har nog inte det, fast låt oss ändå kalla den för Derbyspöke. Men spöken finns ju inte, invänder ni. Jo, de finns. Jag vet många som har upplevt dem.
FREDAG: Det är fredagen den sista augusti i derbyveckan och till slut vet jag hur jag vill ha det. Kaffet skall vara svart och starkt, morgonen tidig, den första vakna timmen i stillhet, de sociala medierna nedstängda åtminstone fram till lunch. Tyska kyrkans klocka ringer med en klang jag föreställer mig som brusten, någon har lämnat portarna på vid gavel. Olympiakos gick stabilt vidare i går. Bara två dygn kvar. Två dygn. Det finns de som säger att de bästa stunderna är dem före match. Jag vet inte, har slutat känna efter. En säsong påminner om en stor våg som sköljer in och över oss, bakströmmar som sveper oss ut, kippandet efter luft, paniken när vi sugs ner under ytan och den lika stora befrielsen när vi kommer upp över den och får se himlen igen vare sig den är gråmulen eller alldeles klar. I årets trupp är bara Sander Svendsen född i augusti. Kennedy fyller år i november, med två matcher kvar. Än går det vågor på Hammarby sjö. Hela tiden är det stunder före en match. Det finns inte mycket mer att säga än: Ut i ljuset!
Per Planhammar
