SÄSONGSDAGBOKEN, LIVET VIII

I de stora fönstren ut mot Köpenhamnsvägen hänger nu ljuslyktor. Jag tänder de lyktorna mitt på dagen, för även för de döda skall de lysa; det är som att se den underbara mitt-på-dagen-mpnen några decimeter till vänster om solen. Där finns en geting som hovrar likt en uruguayansk kolibri under ett av ljusen, som om lågan är en blomma, och den stannar kvar och jag döper den till Johanna, för Johanna borde ju ha varit här redan nu.

Utanför fönstren finns en balkong. Det sitter ibland duvor på räcket. Därute fladdrar skjortor på tork, står rosorna och allt det andra i blom, Malmö är en grönskande stad i högtrycket. Aldrig har jag nog sett en sådan grön stad förut. Men det som fångar mig är modellen av en luftballong som jag fäst i gardinen mitt framför mig. Den svänger i brisen och jag tänker på Pär Rådströms roman Ballong till månen. Det är inte någon speciellt bra bok, men jag tycker om Pär Rådström. 

För ett tag sedan skrev någon en roman om mig. Den är inte smickrande, direkt, men det är okej. Vad är det som är sant och inte? Somliga säger att de är författare och gör saker, skriver saker, och det blir inte sant för det. Själv påstår jag att Hammarby i min verklighet inte har förlorat en match sedan Östar borta i det förra seklet. Men jag skrev inte en roman om det. För att få ljus mellan lakanen måste somliga göra sådant, skriva sådana böcker; man kan skriva om gamla kärlekar, om Hans Scheike ... Det är inget jag direkt tänker eller tänder på. De nära finns kvar, och jag säger som the one and only: Hvordan skrive om seg selv uten å krenke dem man har rundt seg. 

Jag tänker på Doktor Montano i Montevideo, trolldoktorn. Jag tänker på alla de där människorna som fanns där: Marianela, hjärtläkaren, pumpaodlaren, Maria Paula, Sergio, Nieves, Blanca, mannen i fönstret, kvinnan med hunden, hon med det uttryckta ögat ... Men någonstans slutar det hos Doktor Montano, advokaten som körde mig till flyplatsen, han som min kvinna talade spanska med. Där slutar en historia, och så börjar livet ... 

Jag påbörjade denna dels dagbok inför dubbelmötet mot Trellborg, men jag erkänner: Modet fanns inte där. Ett minne kom för mig, högst självbiografiskt.

Jonathan och jag var på plats, vi hade rest långt. Förlust. Efter match var det dags för "presskonferens" som jag skulle bevaka för officiella hemsidan. Kulvert under Vångavallen som inte så lite påminde om de kulvertar där jag jag vandrat som vårdare/trädgårdarbetare 25 år tidigare. 

Min son
Tony Gustavsson
Jag
Tom Prahl
Sju skånska journalister

Vare sig Jonathan, Tony eller jag har nog någonsin blivit så förnedrade i våra liv, aldrig har vi hatat Skåne som då. Jag kan känna lukten av möglet i väggarna fortfarande, höra de bräkande rösterna, se föraktet ... 

De bilder man blir varse utgör den miljö man handlöst låter såg falla mot. Bilderna reagerar, avsöndrar sitt pulserande sekret, som Willy Granqvist uttryckt saken. 

Så, jag orkade inte skriva.

Nu hatar jag inte Skåne längre. Malmö är en rörelse i nutid, en allé med par där det inte pratas par om par, en vacker sommarstad. Man måste låta saker passera. Hat är en ond handling. Malmö är också en stad, upptäckte jag i veckan, som levde upp i samband med CL-matchen mot Cluj. Jag kavlade upp ärmen, visade tatueringen, för sakens skull, höll sånär på att få stryk av några stekare.

Jag hoppas att ni alla, mina kamrater, har haft det fint därute, att det inte blivit veneriska sjukdomar utan varit svalka i allas relationer, att det varit kärlek, för nu är det på riktigt. Vi talar allvar nu. Serien vänder! Vi kommer aldrig mer att tvingas spela i "palmernas stad" igen!

Ja noterar att Justin Timberlak är/har varit i staden ... Att Vi därför har harft invasion av ohyra på Nya Söderstadion ... Samtidigt drog de hemlösa till Odessa, och mycket till fälttåg blev det väl inte ... 

Bortaplan, hemmaplan, mina barn äventyr, Kristian och Jenny på Gotland, nyförfärv, Besara, handkräm, sollotionm stekt fläsk med löksås tillsammans med min ende vän i skuggan av en kyrka och närheten av en kanal, Serbien, en ny tatuering, Marie som skickar alldeles fantastiskt kloka tankar om det stundande valet, en bön i en helt annan kyrka och några tända ljus, och mopsen Speedy och pitbullen Harry på väg till Gotland utan att ha fått välja själva, och Jenny som är så bra, och te poäng i morgon.

Livet. Det lilla livet. Frågan är bara. När kommer Johanna på riktigt. Vilken tid? kommer Johanna. En ballong till månen.

Per Planhammar2018-08-04 16:42:00
Author

Fler artiklar om Hammarby

Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö
Inför Hammarby - Malmö