SÄSONGSDAGBOKEN, LIVET X
Vissa morgnar vaknar du och känner hur det värsta i en hunds andedräkt slår som pustar i ansiktet. Du måste tvingas för att alls sätta oss i rörelse. Det är en ny septemberdag med solsken, endast lätta moln, men du vill inte möta den. Vi har varit med om värre, vi har burit tunga kors, men just nu är detta de värsta dagarna. Någon bedövning finns inte som kan lindra. Du är slagen, långt från stark, slaget kom överraskande, du hann inte ens se det inte komma. Behovet av tröst är oändligt och det enda du önskar är att ringdomaren kunde räkna långsammare till tio. Det är som ett mirakel att du i denna tyngd ändå lyckas uppfatta sekondens – livskamratens, bäste vännens, dotterns, sonens – rop genom mullrat av misstag, fadäser, snedsteg och dåliga försvar: Vila en stund till, men res dig på nio, du skall resa dig på nio.
Det gick en tisdag, en onsdag, en torsdag, och nu är det fredag, helg. Septembersommar. Landslagsuppehåll, jag tycker inte om landslagsuppehåll, de angår mig inte. Lika ofta som jag har sett fram emot en Hammarby-match, det vill säga alltid, lika sällan har jag längtat efter en svensk landskamp, det vill säga i stort sett aldrig. Skall jag nu då alltså arbeta fram till matchen mot Sirius och sedan nästa derby, det i Solna då vi kommer att ta in de tre poängen som förlorades i måndags? Skall jag lägga mig i den stora skuggan, sluta ögonen och tänka på … gamla hjältar? Skall jag söka professionell hjälp eftersom jag i natt drömde om ett lika oväntat som osannokikt frisparksmål av Erik Fischbein?
En över ett decennium lång svit bröts, som de till slut alltid bryts. Det är inte hela världen, utan bara en fjärdedel av den. 30 poäng kvar att spela om. Ett guld att spela om, ett Europa att ta plats i. Stefan Billborn har vid något tillfälle sagt ungefär att vi måste vara beredda att offra ett derby för en serieseger. Det är klokt uttryckt. Ont gör det just nu, men det finns en utmaning som är större.
För den amerikanske tennisspelaren Jimmy Connors var vreden över ett nederlag mycket värre än glädjen över en vinst. Han var aldrig någon god förlorare, mer ett skadat rovdjur vrålande av ångest, vägrade nästan att ta sin motståndares hand, och var den som efter matchen i stället för att gratulera sa: ”Jag skall jaga dig till världen ände.” Jag träffade honom en gång utanför Kungliga tennishallen. Han hade just förlorat, var i de flestas ögon i utförsbacke, hade struntat i presskonferensen, slagit in ett skåp i omklädningsrummet, och när han passerade mitt framsträckta racketfodral för en autograf väste han: ”I should’ve beaten the shit out of him.” Ett knappt år senare var han världens bäste tennisspelare. Han var en Nikola Djurdjic innan Niko ens var påtänkt: ansiktsmask på och ta fler smällar.
Köpenhamnsvägen, Ribersborgsstranden, kallbadhuset, Malmö, allt detta när det ljusnar, och vi har fortfarande så mycket magi som väntar framför oss, de trollkonster vi fortfarande inte har fått se eftersom de kommer först i den sista tredjedelen. I den magiska hösten: september, oktober, november. Det är i dag som den börjar, det känns i luften över Öresund, som en perfekt avvägd, ja, smekande crosspassning signerad Serge-Junior Martinsson Ngouali (all lycka på ditt afrikanska äventyr!), och i en dikt skriver poeten Gunnar Harding:
Här börjar det igen
i det som inte finns kvar
och i en ny förtröstan:
Ingenting kan längre gå förlorat.
Per Planhammar
