Säsongssummering 2010 - Fiasko
Baksmällan från förlusten mot AIK 2009 kommer aldrig att lägga sig helt, och den var kvar i hjärta och själ när säsongen 2010 på allvar drog igång med Supercup-finalen. AIK stod även där som motstånd och även om titeln i sig inte var något att sukta efter, så var det likväl en knäpp på näsan att återigen förlora mot antagonisten från Solna.
Blåvitts marknadsavdelning inledde säsongen långt tidigare, först och främst med årskortsförsäljningen som slog debutårets (på Gamla Ullevi) siffror. Efter en nästintill fulländad 2009-säsong med SM-guld inom sikte, så var arbetet för marknad tacksamt, och årskorten sålde sig självt mer eller mindre. Favoritskapet på IFK var i paritet med Kalmars dito inför 2008, något smålänningarna lyckades förvalta till skillnad från Kamraterna.
Man gick tillsammans med Adidas ut med en kaxig kampanj med parollen ”nästa mästarna”, med profilnamn som Söder och Sebastian Eriksson i spetsen.
Silly Season innebar en större värvning i Pär Ericsson från lokalkonkurrenten GAIS. 7 miljoner spekuleras övergångssumman ha hamnat på. Tanken var att Pär skulle axla Pontus Wernblooms oerhört tunga mantel som offensiv mittfältare bakom Tobias Hysén. I teorin lät detta väldigt bra, Pär hade en god debutsäsong i GAIS. I IFK spådde många att han skulle producera mer med bättre spelare runt om kring sig. Hur det sedan gick vet vi alla. Dessutom värvades Fredrik Risp som komplement i backlinjen och likaså Alexander Faltsetas.
Den Allsvenska säsongen startade med ett lysande bortaresultat mot Kalmar FF i IFK:s sista besök på den arenan. 3-0 speglade inte matchbilden, men Tobias Hyséns hysteriska målform från fjolåret verkade sitta i och han svarade för dubbla mål. Då var det många som fortsatt trodde på en ljus säsong som skulle koras med ett SM-guld.
Det var i den efterföljande hemmamatchen som fallet började. IFK spelade om inte väldigt så ganska så bra i derbyt mot Häcken. Ragnar Sigurdsson hade i den första halvleken möjlighet att ge IFK ledningen på straff och allt hade varit frid och fröjd. ”Ragge” missade dock straffen. Detta i sig verkade inte ge någon större negativ effekt, Blåvitt fortsatte nämligen matchen bra och det var först mot slutet som Häcken kunde nicka in segermålet.
En rad dåliga insatser följde med 0-2 på Olympia och två 1-1 matcher på Gamla Ullevi mot Djurgården respektive BP. Det hela kulminerade i bortamötet mot Trelleborg där vi åkte på en 2-1 förlust. Tåget till guldstriden i höst hade lämnat perrongen redan där och då. Enda möjligheten var att försöka springa ikapp vagnen, Elfsborg hemma stundade. Annat än seger och allt vad topplacering heter kunde vi glömma.
Det var en solig vårdag på Gamla Ullevi, många Elfsborgare på plats som brukligt. Härlig stämning var det inledningen på säsongen till trots. Matchen kunde dock inte ha börjat sämre, Martin Ericsson rann igenom efter att nyförvärvet, Blåvitt-comebackande Fredrik Risp missat sin markering. 0-1 var ett faktum, men trots detta så skrevs slutresultatet till svindlande 5-1 för hemmalaget. Man hade sakteliga börjat jagandet på toppen. Det trodde många, Adam Johansson hade fått göra några inhopp, Söder likaså. Härifrån kunde det bara bli bättre, det var kontentan.
Ack så fel man kunde ha, fram till uppehållet i juni tog vi bara ytterligare en seger, visserligen en stor skalp i och med 4-0 viktorian hemma mot AIK. Men gediget dåliga insatser mot MFF hemma, Åtvid och Mjällby borta renderade i grusade förhoppningar.
Man hann visserligen med att avancera i cupen genom 2-0 borta mot Väsby, men det var en klen tröst i all misär. Guldchansen, så som vi ville ta revansch efter 2009, den var borta.
Ett par större förändringar skedde under VM-uppehållet uppe på Kamratgården. Kim Christensen med ett efter säsongen utgående kontrakt lämnade för Köpenhamn. Många ville i detta skede se förstärkning på målvaktsposten, men Mild och co bestämde sig för att ge de två orutinerade målvakterna Marcus Sandberg och Erik Dahlin chansen.
Utöver detta så fick Stefan Rehn ta ett kliv ner i hierarkin och huvudtränarposten lämnades ensam åt Jonas Olsson. Motiveringen var att det blivit för otydligt i organisationsledet. Stefan skulle efter detta ägna sig åt spelarnas individuella utveckling medan Jonas stod för laguttagningar och det yttersta ansvaret på planen. Detta var en starkt ifrågasatt rockad och skulle så förbli.
När Allsvenskan åter startade med ett dubbelmöte med Halmstad då serien vände hade IFK hunnit bli utslagna från Svenska Cupen mot Kalmar på hemmaplan. Det var i förlängningens slutskede som KFF kunde sticka in kniven och vrida. Europachansen den vägen var således borta.
I Europa som i princip var enda möjligheten för föreningen att rädda ansiktet blev det sorti direkt. Visserligen ställdes man mot ett hyfsat bra motstånd i form av Wernblooms holländska klubb AZ Alkmaar. Och det var i ärlighetens namn inte särskilt långt borta från att vi skulle kunna nå en förlängning i returen på Gamla Ullevi. Men utträdet var ett faktum trots ”den hedervärda insatsen”.
Mot tidiga hösten pikade IFK formen hyfsat och skrämde faktiskt slag i den sedan tidigare uteslutna Europa-platsen. Man vann borta mot AIK, slog Häcken, segrade över GAIS i derbyt och tog även en trea hemma mot Åtvidaberg. Detta samtidigt som Elfsborg tappade trots Silly-satsningen i somras. Möjligheten uppenbarade sig, tills det att lådan definitivt skulle spikas igen och detta borta mot ÖSK i den näst sista omgången.
Därmed var det officiella målsättningen utom räckhåll, och den interna (som jag bara utgår från är guld) sedan långt innan uppehållet. Katastrof, misslyckande, fiasko kalla det vad ni vill. Faktum kvarstår, IFK kom varken spelmässigt eller till poängen räknat upp i en godkänd nivå. Spelet var hattigt, för att uttrycka sig milt. Man levde enbart på motståndarnas misstag i allt för många matcher och kunde inte bidra med särskilt mycket konstruktivt, och detta genomgående hela säsongen.
Jonas belackare fick ytterligare vatten på sin kvarn under säsongens sista match mot Gefle, då IFK i första halvlek presterade en riktigt bra, underhållande och effektiv fotboll. Precis som alla vill att vi ska spela. Men med ytterst tveksamma byten så lyckades Gefle ändra på matchbilden och både reducera och kvittera. Att ha gått från en offensiv inställning under första halvan så spelade man på resultatet, fegspelade om ni så tillåter, och det gav resultat precis som tidigare under säsongen – Negativa resultat.
Jonas Olsson fick säsongen ut att vända på skutan, vissa kanske hävdar att han till viss del lyckades. Hösten blev inte så dramatiskt som den skulle ha kunnat bli, som det blev för AIK. Nedflyttningshotet fanns där trots allt under uppehållet, men raderades ut tämligen kvickt.
Jag är dock av uppfattningen att det inte räcker, att vi som förening och lag borde ha presterat oerhört mycket bättre. Det var inte för intet som favorittrycket var hårt, vi har en bra trupp det vidhåller jag. Tränarstaben tillsammans med spelarna har inte lyckat förvalta detta. Därför krävs det förändringar. Jag kan inte bidra med svar, bara med frågor. Svaren överlåter vi till Håkan Mild, den ytterst ansvarige för det sportsliga. Är Jonas Olsson rätt man som chefstränare för IFK Göteborg? Var det rätt beslut att låta Stefan Rehn agera andrafiol eller hade han kunnat bidra på annat sätt? Skulle man behållit Kim och Gustav för att bringa stabilitet under hösten? Hur skötte man matchningen av Söder, släppte man in honom i hetluften för tidigt? Vi fick ytterligare två korsbandsskador under vintern, ska man hålla läkarteamet ansvariga för det? Varför värvades Pär Ericsson till en position som han uppenbarligen inte trivdes i eller hade spela i tidigare? Det finns många fler frågetecken att räta ut, och det kommer dom. Säkerligen av allt och alla, men frågan är om IFK:s styrelse tar tag i problemet, om man ser över situationen på Kamratgården med allt vad det innebär. Eller sitter man lugnt i båten och intalar sig själva att det var en engångsföreteelse? Det vägrar jag tro att det är, det behövs förändringar!
Tror nog vi får svar på tränarfrågan relativt tidigt. Inget lag vill leva i ovissheten om vem/vilka som ska träna sin förening nästkommande säsong. Lagerbäck var på tapeten nu i veckan. En kvalificerad tränare som skulle kunna föra tillbaka grunderna till Kamratgården. Dessutom är det en erkänt duktig taktiker, som fört ett inte allt för framträdande svenskt landslag till mästerskap efter mästerskap.
Hans fotbollsfilosofi har förts på tal, där många hävdar att hans spel är alldeles för cyniskt och försvarsinriktat. Jag har själv aldrig varit något större fan av Lars, men hans framgångar kan inte viftas bort. Därför är jag inte helt och hållet negativ till detta möjliga tränarförvärv. Han må kanske inte stå för precis den fotboll jag vill att IFK ska spela, men det viktigaste är och kommer alltid att vara vinster, titlar. Och jag tror Lagerbäck kan hjälpa till på den fronten. Men det står skrivet i stjärnorna, Olsson kanske blir kvar som tränare för IFK Göteborg. Det enda vi kan göra är att vänta och se. Hur som helst så lär Silly Season bli händelserik.
Nu har dessa uppgifter dementerats både från Håkan Mild och från Lars Lagerbäck, vilket kanske tyder på att Lagerbäck inte är ett framtida tränarnamn för IFK. Men det kan man spekulera vilt i, Håkans uppgift kanske var att skydda nuvarande tränarkonstellation tiden ut. Eller så ligger det helt enkelt ingenting i ryktet, men ingen rök utan eld, eller?
Diskutera gärna IFK: s säsong i kommentarsfältet, vilka förändringar ni vill se i IFK till nästa säsong etc. Lagerbäck-diskussionen har dock ältats länge nog, så honom behöver vi kanske inte gå in på ännu en gång, för alla vet att åsikterna går isär i den frågan.
